På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Precis som halvfärdiga brev och böcker så finns det halvfärdiga runstenar. Den här bloggen har tidigare berättat om runstenen utan runor utanför Morgongåva i Uppland. Ett annat exempel på avbrutet arbete hittar du inne i kastalen vid Valleberga kyrka på Österlen.
Runsten är av det lite enklare slaget, men har ett kors och en förberedd slinga för runor. Där verkar arbetet har tagit slut. Stenen stod tidigare på kyrkogården och flyttades in i kastalen på 1930-talet.
En sten säger mer än tusen ord.
Valleberga kyrka är speciell på ytterligare två sätt. Dels har den sitt ursprung som en rundkyrka, vilka är ovanliga i Sverige. Dels har den en kastal, vilken är ganska ovanligt i Sverige. I slutet av 1800-talet ville församling riva allt och bygga nytt. Tack och lov satte myndigheterna i Stockholm stopp.
I skogen mellan Södermanland och Östergötland finns en gränsmarkering av det lite ovanligare slaget: En stor sten med ett märke från en hästsko intryckt. Det måste ha varit en rejäl spark från en rejäl häst för att åstadkomma detta.
Stenen sommaren 2022. Foto: Eva Gerhardsson.
Stenen med hästskon nämns som gränsmarkering mellan landskapen redan i slutet av 1500-talet i dokument som ska ha funnits på hertig Karls (IX) kansli. Den gamla landsvägen som passerade stenen har dock nästan försvunnit i skogen. På konstnären Elias Martins avbildning från slutet av 1700-talet syns både landsvägen och Hästskostenen tydligt.
Här finns dessutom en möjlighet att lära sig ett nytt (gammalt) ord. Stenen ska ha varit ett hornskäl för fyra byar vars ägor möttes här: Basnäs, Torpa, Marsjö och Ingestorp.
Elias Martins teckning från slutet av 1700-talet.
Var det en jätte som red förbi och vars häst satte hoven i stenen? Oklart. Antagligen är det en naturlig formation som blivit förstärkt av människohand genom århundradena. Du hittar den på västra sidan av väg 1134 (kartkoordinater 58.95196, 15.74143).
Fakta/läs mer Arthur Nordén: ”Östergötlands järnålder del 2”, 1943 Kulturarv Östergötland: Hästskostenen
Efter freden blev kanalen till glädje för de lokala fiskarna som fick en genväg ut till de väntande fångsterna. Landhöjning och växter raderade dock ut kanalen under de följande två seklerna – till fiskarnas förtret.
Kanalen 2022.
Ett nödhjälpsarbete i början av 1930-talet fick spadarna i jorden. Den nya kanalen blev 350 meter lång och 1,7 meter djup. Idag är den mest trafikerad av fritidsbåtar – det är tveksamt om den duger för en lömsk miniubåt.
Kors på kors på kors. Rad efter rad efter rad. När vi hör ordet krigskyrkogård tänker kanske många på Normandie i Frankrike eller västfronten efter första världskriget. Under andra världskriget förberedde man sig på Gotland för att kunna begrava stora mängder stupade soldater på speciella kyrkogårdar. Döda som av olika anledningar inte kunde transporteras till sin hemort.
Tre platser var aktuella för att förvandlas till krigskyrkogård: • Vid Lärbro kyrka: norr om vägen mellan Visby och Fårösund. • Vid Stenkyrka kyrka: västerut mot idrottsplatsen. • Vid Sanda kyrka: öster om kyrkogården och prästgården.
Som tur var blev det aldrig aktuellt, men beredskapen fanns kvar under kalla kriget.
Prästgården i Sanda. Området i förgrunden var tänkt som krigskyrkogård.
På grund av det skärpta säkerhetsläget i Europa har dock frågan tyvärr blivit aktuell igen. 2022 inleddes en översyn av hanteringen stupade på ön i händelse av krig. Vad man kom/kommer fram till är hemligt.
Gotland klarade sig självfallet inte helt undan andra världskriget. Ett exempel var de omkring 500 befriade koncentrationslägerfångar som kom till krigssjukhuset i Lärbro sommaren 1945. De var naturligtvis mycket medtagna och tuberkulosen härjade. 46 blev kvar för evigt, de flesta av dem polacker. 9 av de 46 var judar.
Besök kyrkogården, läs namnen på gravarna och ägna några minuter åt att minnas de miljoner som mördades.
Gravar i Lärbro för de döda koncentrationslägerfångarna.
I jorden på kyrkogården vilade tidigare även sex tyska soldater, som hade flytt från andra sidan Östersjön under krigets slutskede. De flyttades 1966 till Norra kyrkogården i Trelleborg, där flera döda tyska soldater från de båda världskrigen ligger begravda.
Boken ”Försvunna världar” av Thomas Halliday, som kom ut 2022, tar dig med på en spännande resa till jordens urtid, långt innan människan klev in på scenen. Ibland frodades livet, ibland dog det nästan ut. Vi själva verkar vara oförmögna att stoppa den globala uppvärmningen – men ta det lugnt. Människan är inte allt, jorden snurrar vidare efter oss, med liv anpassat till de nya förhållandena…
Medan vi väntar på undergången kan du passa på att besöka den ”gyllene spiken” på Hunnebergs klippvägg i Västergötland (kartkoordinater 58.36264, 12.49760). Runt om i världen finns det gyllene spikar, var och en av dem en referenspunkt för en tidsålder i jordens geologiska historia. Två av dem i Sverige. (Den i Södra Sandby i Skåne har dock av allt att döma stulits från sin plats i vackra Fågelsångsdalen.)
Spiken.
Spiken i Hunneberg markerar början på ”Florian”, som inträffade för 478 miljoner år sedan. Namnet kommer från den lilla byn Flo strax öster om berget. Platsen valdes för här i bergssidan hittades för första gången en fossil efter ett speciellt djur – en graptolit med fyra armar (Tetragraptus approximatus). Mycket märkvärdigare än så här kan det knappast bli.
Det skulle kännas lite kymigt att bli inlåst ensam i en cell under kyrkans golv en natt. Men har man varit stygg, så är det ett straff man får ta.
Innan järnvägens tillkomst tog det tid att ta sig från den norra delen av Bergslagen till Örebro. Ibland krävdes det till och med övernattning längs vägen. För blivande fängelsekunder kunde det bli ett stopp i Järnboås, drygt 5 mil norr om Örebro. Här fanns ett gästgiveri för kusken/övervakaren och en cell under kyrkans golv för delinkventen. Man fick inte vara rädd för gengångare och dylikt. (Utrymmet ska även ha använts som vinkällare, dock inte samtidigt som fångcell får man anta.)
Trappan ned till underjorden.
Cellen finns att beskåda i det lilla museum som har arrangerats i kyrkans gamla sakristia. Kyrkan invigdes 1659 och är även i övrigt värt ett besök. Gästgiveribyggnaden, från 1700-talet, står kvar strax söder om kyrkan.
Det gamla gästgiveriet rakt fram.
Missa inte ”Järnets järnväg” när du besöker Järnboås. Banan mellan Bredsjö och Gyttorp lades ned 1977. Bra banvall för promenad eller cykling!
Fakta/läs mer Sune Garmo: ”Järnboås kyrka”, Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté, 2009.
Den stora neonskylten på husgaveln ut mot Södertäljevägen är släckt och det är drygt 20 år sedan det strömmade matgäster ut och in genom porten på Karusellvägen 13 i Västberga i Stockholm. Förutom skylten är det inget som avslöjar att det mellan 1956 och 2002 låg en toppkrog i det alldagliga bostadsområdet från slutet av 1940-talet. Lokalen är ombyggd till lägenheter, även den inbyggda verandan på husets baksida.
Värdshuset när det begav sig, Vykort från Ultra, fotograf T Lindeberg.
En sökning på Västberga värdshus i DN:s utmärkta arkiv ger många träffar. Främst annonser med allt från nyårssupé till begravningskaffe. Den höga klassen bekräftas av att restaurangens kock Ivar Hammarberg var med i det svenska lag som belönades med den stora guldmedaljen vid en stor internationell matlagningstävling i Frankfurt 1960.
Den ståtliga skylten sitter kvar.
När DN:s Lunchpatrull besökte värdshuset 1983 var dock omdömet lite blandat. Man saknade möjligheten att äta omelett, men pyttipannan fick beröm. Det utdelades tre av fem möjliga knorrar.
Den inbyggda verandan rymmer även den lägenheter idag.
Ett par hundra meter norrut på Västberga allé 5 ligger ett helt vanligt kontorshotell från mitten av 1960-talet. Från 1969 till 1996 huserade Restaurang Västberga på den tionde våningen. Ingen stjärnkrog, men stället fick beröm när DN På stan testade julbordet 1982. Hundra rätter serverades och ”de vänliga, flinka servitriserna ser till att ingenting saknas och att använda tallrikar tas bort på momangen”.
Vykort från Ultra, foto Ge-Be Foto.Idag ett alldagligt kontorshus.
Gotlands högsta punkt ligger på Lojsta hed, så långt är de flesta överens. Hur många meter över havet den högsta toppen är verkar det svårare att få grepp om.
När jag för 50 år sedan fick lära mig landskapets geografi i lågstadiet var det 83 meter som gällde. På Region Gotlands hemsida sägs att dock att den högsta punkten är en meter lägre – 82. Vad har hänt? Lantmäteriet, som har hand om landets geografi, svarar att det till exempel skulle kunna bero på ett ändrat höjdsystem. Man rekommenderade den digitala funktionen ”Min karta” där det enkelt går att kolla höjden över havet. Jag klickade runt på bergskammen på Lojsta hed och plötsligt – hela 84 meter över havet!
Ute på plats i den analoga verkligheten är det lätt att hitta ”den officiella toppen” på 82 meter. Den finns invid ett gammalt grustag, strax norr om länsväg 551. På platsen står några betongplintar, resterna av ett brandtorn av trä som revs i början av 1970-talet (kartkoordinater 57.33205, 18.33793). Härifrån spanades det efter bränder i skog och mark.
Resterna av brandtornet, 82 meter över havet.
Kartfunktionen ”Min kartas” högsta punkt på 84 meter ligger några hundra meter åt nordost. För att hitta rätt behövs en höjdmätare av något slag. I den flacka skogsterrängen är det svårt (omöjligt) att avgöra när toppen är nådd.
Plötsligt visar höjdmätaren i mobilen att du befinner dig på Gotlands takspets – 84 meter över havet.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
