Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Glimmingehus kusin i Bergslagen

Forn- och medeltid, Medeltida borgar, Nyare tiden, Västmanland Posted on Sun, June 02, 2019 20:33:03

Mot slutet av medeltiden blev det populärt med så kallade fasta stenhus. De hade en viss försvarsstyrka, men var mer en statusmarkör. Glimmingehus i Skåne är det mest kända och bäst bevarade. Andra besöksvärda är Torpa i Västergötland och Utö på Arnö i Mälaren. Betydligt mindre sevärt är Ervalla hus (kartkoordinater 59.43773, 15.24942) strax norr om Örebro.
Ervalla 1761, strax innan rivningen. Ritning signerad Carl Gust Dalman.

Huset uppfördes omkring 1500 av Jöns Ulfsson Roos. Så småningom blev det medeltida bygget omodernt och lämnades att förfalla. Runt 1770 revs det slutligen, men de tjocka källarmurarna lämnades kvar under ett tak. Murarna fick ett nytt liv 1878 då de blev en del av fundamentet till ett nybyggt mejeri. 1933 blev byggnaden vårdhem för epileptiker och sedan för psykiskt sjuka, en verksamhet som pågick i 60 år.
Ervalla vintern 2018-19. Medeltiden längst ned till höger.

Idag härbärgerar Ervalla gård flera olika verksamheter, bland annat gästgiveri. Under huvudbyggnadens östra del kan man beskåda de medeltida källarmurarna, med två framtagna fönstergluggar på den södra sidan.

Fakta/läs mer
Pär Hansson: ”Släkten Ros och Ervalla gård” i ”Från bergslag och bondebygd 1969”, Örebro läns museum, 1969
Ervalla hembygdsförening om Ervalla gård



Högerkrok och vänsterkrok i Enskede

Moderna tiden, Södermanland, Storstockholm, Vägar och spår Posted on Wed, May 15, 2019 05:46:29

Enskede (nu Gamla Enskede) i södra Stockholm var Sveriges första kommunala trädgårdsstad. Saltsjöbaden och Djursholm skapades för förmögna som ville lämna den ohälsosamma innerstaden – i Enskede skulle en vanlig arbetarfamilj ha chansen att skaffa sig ett eget hus. Fördelaktiga lån och eget arbete gjorde det möjligt. 1908 togs det första spadtaget.

Höjdpunkten för en besökare i Gamla Enskede är de så kallade krokarna. Grusstigar som skär rakt igenom kvarteren och ger flanören tillfälle att även beskåda bosättningarnas baksida. Förutom välansade trädgårdar och uthus av olika slag bjuds det våren 2019 bland annat på levande höns.

I övrigt bjuder området på en trevlig blandning av hustyper. Bland annat den så kallade Enskedestugan, som presenterades på Stockholmsutställningen 1909. Den var tänkt som ett modellhem för en industriarbetare och hans familj. Ett 20-tal hus byggdes i Enskede 1909–10.
Solkroken.

Jag har inte studerat taxeringskalendern, men av huspriserna att döma har nog andelen industriarbetare minskat i stadsdelen. En inte helt ovanlig utveckling i Stockholms närförorter.

Fakta/läs mer
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975
Gamla Enskede – byggnadsinventering 1974”, Stockholms stadsmuseum, 1976Samfundet S:t Eriks årsbok 1976

Utdrag ur ”Officiell karta över Stockholmstrakten”, Stockholms stadsbyggnadskontor, 1990.



Bältdjuret som ville synas

Flyg, Militärt, Moderna tiden, Södermanland Posted on Thu, May 02, 2019 18:14:08

Det var en gång ett bältdjur som gjorde allt för att inte synas. Speciellt var det de stygga ryssarna som inte skulle få syn på henne där hon gömde sig bredvid ett krigsflygfält utanför Eskilstuna. Men plötsligt var inte ryssarna stygga längre och då fanns det ju ingen anledning att fortsätta leka kurragömma. Bältdjuret klädde sig i sina färggladaste kläder och kröp fram till den stora landsvägen (kartkoordinater 59.36713, 16.68075). Där kunde hon titta på människor som passerade och – framför allt – nu kunde alla se vilket vackert bältdjur hon var.

Ungefär så gick det till när en så kallad fälthangar från 1960-talet förvandlades till ett offentligt konstverk.



Urartad och godkänd konst i Visby

Gotland, Moderna tiden Posted on Mon, April 15, 2019 07:42:20

Efter den stora utställningen Baltic Sculpture i Visby sommaren 1993 lät Gotlands Tidningar sina läsare rösta om vilken skulptur man ville ha kvar i stadsbilden. Överlägsen vinnare blev ”Omen”, en 17 meter hög stålstege av dansken Ingvar Cronhammar. En prydnad för rondellen vid den södra infarten till Visby. Helt enkelt ett fantastiskt konstverk.
”Omen” av Ingvar Cronhammar. Foto: Magnus Areskoug

Baltic Sculptue rörde minst sagt upp känslorna bland gotlänningarna. Är detta verkligen konst? Några blev extra upprörda och tog saken i egna händer. Flera skulpturer vandaliserades.

Argast av allt var man på det konstverk som skapats av tysken Raffael Rheinsberg. En upp och nedvänd tysk flagga på halv stång, symboliserande rasismen i Tyskland. Helt enkelt ett fantastiskt konstverk.

Knappt hade flaggan hissats i Visby hamn förrän hamnkaptenen var framme och halade den. ”Den tyska flaggan är inget konstverk”, sade hen enligt Gotlands Allehanda (GA). ”Nationsflaggor får användas i konstverk”, sade tf statsheraldikern enligt GA.

Flagga och stång flyttades till affärscentrumet utanför Österport. Knappt hade flaggan hissats förrän den halades av ordföranden i Östercentrums intresseförening. ”Jag har inget mot konst, men det här kallar jag missfirmelse”, sade hen enligt GA. Andra gången flaggan halades polisanmäldes ordföranden.

Lugnast var den dåvarande tyska honorärkonsuln, Åke G Sjöberg, i ett inlägg i GA. Han tyckte att den pågående utställningen som helhet var fantastisk, men att man för den skull inte behöver gilla alla de enskilda konstverken: ”Jag förbehåller mig rätten att tycka vad jag vill och vid det fortsatta tidningsbläddrandet finner jag stor glädje i ilskan, förtrytsamheten och besserwisseriet i de många och mest anonyma insändarna.”

”Omen” och ytterligare ett konstverk, ”Nivå” ovanför domkyrkan, finns kvar – precis som rasismen i Tyskland.

Fakta/läs mer
Utställningskatalogen ”Baltic Sculture 93”
Gotlands Allehanda 22/6, 29/6, 9/7, 10/7 och 13/7 1993
Gotlands Tidningar 19/1 2019



Gangster-Norma mitt i City

Hela hus, Moderna tiden, Storstockholm, Uppland Posted on Mon, April 01, 2019 20:22:44

Huvudstadens ölkaféer för hundra år sedan lämnade en del övrigt att önska, i alla fall vad det gällde mat och renlighet. Det fanns utrymme för förbättringar. 1924 startade Kafébolaget Norma med marknadsidén vällagad mat i välvårdade lokaler till ett överkomligt pris. Normarestaurangerna förökade sig över Stockholm och var som mest ett fyrtiotal. 1939 införlivades ”kaférestaurangen” Regnbågen vid Stureplan i verksamheten och 1944 blev Berns salonger en del av familjen.

”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”.

Restaurangerna 1944.

En av restaurangerna i kedjan låg i hörnet Kungsgatan–Sveavägen. I folkmun kallades stället Gangster-Norma, ett namn som av oklara anledningar även tillskrivits andra Normarestauranger. Äldre tidningsartiklar talar dock sitt tydliga språk, precis som Jan Bergman, journalist, författare och Stockholmsexpert. Gangster-Norma låg där en sportaffär huserar i dag. Enligt Bergman myntades namnet av Stockholms-Tidningen på 1930-talet när stället frekventerades av de ”ljusskygga element” som höll till i de närliggande nedslitna kvarteren.

Fridsamt på Gangster-Norma 1943. Fotograf Lennart af Petersens.

Från 1950-talet började flera av Normas lite enklare serveringar byggas om till restauranger. Gangster-Norma blev så småningom Monte Carlo med ingång från hörnet på byggnaden. 1977 dog fyra personer i en brand på restaurangen, men verksamheten fortsatte fram till millennieskiftet då fotbollsskor och träningsoveraller flyttade in.
Hörnet 2019.

Flera av de gamla Normalokalerna är dock fortfarande restauranger. Några exempel är Gröne Jägaren på Götgatan, Temple bar i Gamla stan och Burger King på Vasagatan. Restaurangnamnet Norma försvann slutligen 1970 när företaget bytte namn till Berns restauranger.

Fakta/läs mer
”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”, 1944
Svensk Uppslagsbok, 1952
Ove Pihl: ”Hovmästar’n får jag beställa. Klassiska krogar och klassiska recept från ett svunnet Stockholm”, Page one publishing, 1996
Jan Bergman: ”Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget: en dokumentär spionberättelse”, Norstedts, 2014



En kvarlämnad bro i skogen

Moderna tiden, Vägar och spår, Västmanland Posted on Thu, March 14, 2019 19:15:52

Den som råkar hamna på den slingrande grusvägen mellan Guldsmedshyttan och Stjärnfors belönas med en ståtlig järnvägsbro utan spår av räls.

Bron i Gränshyttan (kartkoordinater 59.74600, 15.04230) var en del av den cirka 10 kilometer långa järnvägen mellan Gullblankagruvan och masugnen i Guldsmedshyttan. Banan byggdes för transport av järnmalm och någon riktig persontrafik förekom inte.

Äventyret blev dock kort. Anläggningen togs i drift 1908, men redan 1931 var malmen i Gullblankagruvan slut. Två år senare var den sista malmen nedkörd till hyttan och ytterligare två år senare revs rälsen upp.

Gruvan är riven, rälsen är borta och även hyttan är riven. Efter 85 år får man glädjas åt att bron står kvar. (Även banvallen är farbar stora delar av sträckan.)

Fotnot: Vill du njuta av en nedlagd järnväg i Bergslagen med tydligare lämningar rekommenderas gamla BDJ – sträckan mellan Bredsjö och Gyttorp.

Fakta/läs mer
Sundström & Eriksson: ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen”, Stenvalls, 2003
Industrilandskap i Bergslagen 2009



Ett flygande tefat i Örebro – en ostkupa i Kivik

Hela hus, Moderna tiden, Närke, Skåne Posted on Thu, February 28, 2019 06:36:06

Bilister som kör in mot centrala Örebro söderifrån och inte håller ögonen på vägen ser på höger sida ett UFO. Konstintresserade på besök i Kivik för att kika ned på Ulf Lundells gård passerar på vägen till utsiktstornet en möblerad ostkupa i skogen.
Örebro sommaren 2018.

Den finländske arkitekten Matti Suuronen (1933–2013) ritade åren kring 1970 två originella plasthus, i första hand tänkta att användas för fritidsboende. Båda med fantastiska futuristiska former: ”Futuro” som ser ut som ett flygande tefat och ”Venturo” som påminner om en ostkupa. Husen uppmärksammades runt världen, men oljekrisen 1973 satte tyvärr stopp för billiga plasthus.
Österlen sommaren 2017.

UFO:t i Örebro landade (på Skvadronvägen 2) i mitten av 1970-talet och kom då närmast från Älvsjö. Det används som kontor. Ostkupan på Kivik Art Centre lär ha en historia som bensinmack i Kallinge. Det fungerar nu som reception och kafeteria.

Båda husen är mycket väl värda ett besök. En del saker var faktiskt bättre – och roligare – förr.

Fakta/läs mer
Allt om framtidshusen Venturo och Futuro” i Riksettan den 7 januari 2010
Lars-Göran Månzon: ”Tidsspegel av 60-talet” i Nerikes Allehanda den 21 december 2011



Övervakningstornet i Skärholmen

Hela hus, Moderna tiden, Södermanland, Storstockholm Posted on Sat, February 16, 2019 10:06:13

Det går att säga mycket om Skärholmens centrum, men inte att de bilburna kunderna lämnats åt sitt öde. Vid invigningen 1968 ansågs parkeringshuset med 4.000 platser vara norra Europas största. Det var så stort att det försågs med ett övervakningstorn för att hjälpa bilisterna till rätta.

En vanlig vardagsmorgon är det en mäktig känsla att vandra över det nästan öde övre parkeringsdäcket med övervakningstornet i det sydöstra hörnet. Även Riksantikvarieämbetet har insett storheten och tagit med parkeringshuset i sitt bebyggelseregister.

Personalen i tornet skulle bland annat hålla ordning, förklara betalningssystemet och hjälpa besökarna att inte gå/köra vilse på fyra våningarna. Idag står tornet öde – stormarknadskunder har efter ett halvt sekel lärt sig parkera och komma ihåg var man gjort det.

Läs mer
Per Wirtén: ”Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten”, Albert Bonniers, 2010.



« PreviousNext »