Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Urartad och godkänd konst i Visby

Gotland, Moderna tiden Posted on Mon, April 15, 2019 07:42:20

Efter den stora utställningen Baltic Sculpture i Visby sommaren 1993 lät Gotlands Tidningar sina läsare rösta om vilken skulptur man ville ha kvar i stadsbilden. Överlägsen vinnare blev ”Omen”, en 17 meter hög stålstege av dansken Ingvar Cronhammar. En prydnad för rondellen vid den södra infarten till Visby. Helt enkelt ett fantastiskt konstverk.
”Omen” av Ingvar Cronhammar. Foto: Magnus Areskoug

Baltic Sculptue rörde minst sagt upp känslorna bland gotlänningarna. Är detta verkligen konst? Några blev extra upprörda och tog saken i egna händer. Flera skulpturer vandaliserades.

Argast av allt var man på det konstverk som skapats av tysken Raffael Rheinsberg. En upp och nedvänd tysk flagga på halv stång, symboliserande rasismen i Tyskland. Helt enkelt ett fantastiskt konstverk.

Knappt hade flaggan hissats i Visby hamn förrän hamnkaptenen var framme och halade den. ”Den tyska flaggan är inget konstverk”, sade hen enligt Gotlands Allehanda (GA). ”Nationsflaggor får användas i konstverk”, sade tf statsheraldikern enligt GA.

Flagga och stång flyttades till affärscentrumet utanför Österport. Knappt hade flaggan hissats förrän den halades av ordföranden i Östercentrums intresseförening. ”Jag har inget mot konst, men det här kallar jag missfirmelse”, sade hen enligt GA. Andra gången flaggan halades polisanmäldes ordföranden.

Lugnast var den dåvarande tyska honorärkonsuln, Åke G Sjöberg, i ett inlägg i GA. Han tyckte att den pågående utställningen som helhet var fantastisk, men att man för den skull inte behöver gilla alla de enskilda konstverken: ”Jag förbehåller mig rätten att tycka vad jag vill och vid det fortsatta tidningsbläddrandet finner jag stor glädje i ilskan, förtrytsamheten och besserwisseriet i de många och mest anonyma insändarna.”

”Omen” och ytterligare ett konstverk, ”Nivå” ovanför domkyrkan, finns kvar – precis som rasismen i Tyskland.

Fakta/läs mer
Utställningskatalogen ”Baltic Sculture 93”
Gotlands Allehanda 22/6, 29/6, 9/7, 10/7 och 13/7 1993
Gotlands Tidningar 19/1 2019



Gangster-Norma mitt i City

Hela hus, Moderna tiden, Storstockholm, Uppland Posted on Mon, April 01, 2019 20:22:44

Huvudstadens ölkaféer för hundra år sedan lämnade en del övrigt att önska, i alla fall vad det gällde mat och renlighet. Det fanns utrymme för förbättringar. 1924 startade Kafébolaget Norma med marknadsidén vällagad mat i välvårdade lokaler till ett överkomligt pris. Normarestaurangerna förökade sig över Stockholm och var som mest ett fyrtiotal. 1939 införlivades ”kaférestaurangen” Regnbågen vid Stureplan i verksamheten och 1944 blev Berns salonger en del av familjen.

”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”.

Restaurangerna 1944.

En av restaurangerna i kedjan låg i hörnet Kungsgatan–Sveavägen. I folkmun kallades stället Gangster-Norma, ett namn som av oklara anledningar även tillskrivits andra Normarestauranger. Äldre tidningsartiklar talar dock sitt tydliga språk, precis som Jan Bergman, journalist, författare och Stockholmsexpert. Gangster-Norma låg där en sportaffär huserar i dag. Enligt Bergman myntades namnet av Stockholms-Tidningen på 1930-talet när stället frekventerades av de ”ljusskygga element” som höll till i de närliggande nedslitna kvarteren.

Fridsamt på Gangster-Norma 1943. Fotograf Lennart af Petersens.

Från 1950-talet började flera av Normas lite enklare serveringar byggas om till restauranger. Gangster-Norma blev så småningom Monte Carlo med ingång från hörnet på byggnaden. 1977 dog fyra personer i en brand på restaurangen, men verksamheten fortsatte fram till millennieskiftet då fotbollsskor och träningsoveraller flyttade in.
Hörnet 2019.

Flera av de gamla Normalokalerna är dock fortfarande restauranger. Några exempel är Gröne Jägaren på Götgatan, Temple bar i Gamla stan och Burger King på Vasagatan. Restaurangnamnet Norma försvann slutligen 1970 när företaget bytte namn till Berns restauranger.

Fakta/läs mer
”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”, 1944
Svensk Uppslagsbok, 1952
Ove Pihl: ”Hovmästar’n får jag beställa. Klassiska krogar och klassiska recept från ett svunnet Stockholm”, Page one publishing, 1996
Jan Bergman: ”Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget: en dokumentär spionberättelse”, Norstedts, 2014



En kvarlämnad bro i skogen

Moderna tiden, Vägar och spår, Västmanland Posted on Thu, March 14, 2019 19:15:52

Den som råkar hamna på den slingrande grusvägen mellan Guldsmedshyttan och Stjärnfors belönas med en ståtlig järnvägsbro utan spår av räls.

Bron i Gränshyttan (kartkoordinater 59.74600, 15.04230) var en del av den cirka 10 kilometer långa järnvägen mellan Gullblankagruvan och masugnen i Guldsmedshyttan. Banan byggdes för transport av järnmalm och någon riktig persontrafik förekom inte.

Äventyret blev dock kort. Anläggningen togs i drift 1908, men redan 1931 var malmen i Gullblankagruvan slut. Två år senare var den sista malmen nedkörd till hyttan och ytterligare två år senare revs rälsen upp.

Gruvan är riven, rälsen är borta och även hyttan är riven. Efter 85 år får man glädjas åt att bron står kvar. (Även banvallen är farbar stora delar av sträckan.)

Fotnot: Vill du njuta av en nedlagd järnväg i Bergslagen med tydligare lämningar rekommenderas gamla BDJ – sträckan mellan Bredsjö och Gyttorp.

Fakta/läs mer
Sundström & Eriksson: ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen”, Stenvalls, 2003
Industrilandskap i Bergslagen 2009



Ett flygande tefat i Örebro – en ostkupa i Kivik

Hela hus, Moderna tiden, Närke, Skåne Posted on Thu, February 28, 2019 06:36:06

Bilister som kör in mot centrala Örebro söderifrån och inte håller ögonen på vägen ser på höger sida ett UFO. Konstintresserade på besök i Kivik för att kika ned på Ulf Lundells gård passerar på vägen till utsiktstornet en möblerad ostkupa i skogen.
Örebro sommaren 2018.

Den finländske arkitekten Matti Suuronen (1933–2013) ritade åren kring 1970 två originella plasthus, i första hand tänkta att användas för fritidsboende. Båda med fantastiska futuristiska former: ”Futuro” som ser ut som ett flygande tefat och ”Venturo” som påminner om en ostkupa. Husen uppmärksammades runt världen, men oljekrisen 1973 satte tyvärr stopp för billiga plasthus.
Österlen sommaren 2017.

UFO:t i Örebro landade (på Skvadronvägen 2) i mitten av 1970-talet och kom då närmast från Älvsjö. Det används som kontor. Ostkupan på Kivik Art Centre lär ha en historia som bensinmack i Kallinge. Det fungerar nu som reception och kafeteria.

Båda husen är mycket väl värda ett besök. En del saker var faktiskt bättre – och roligare – förr.

Fakta/läs mer
Allt om framtidshusen Venturo och Futuro” i Riksettan den 7 januari 2010
Lars-Göran Månzon: ”Tidsspegel av 60-talet” i Nerikes Allehanda den 21 december 2011



Övervakningstornet i Skärholmen

Hela hus, Moderna tiden, Södermanland, Storstockholm Posted on Sat, February 16, 2019 10:06:13

Det går att säga mycket om Skärholmens centrum, men inte att de bilburna kunderna lämnats åt sitt öde. Vid invigningen 1968 ansågs parkeringshuset med 4.000 platser vara norra Europas största. Det var så stort att det försågs med ett övervakningstorn för att hjälpa bilisterna till rätta.

En vanlig vardagsmorgon är det en mäktig känsla att vandra över det nästan öde övre parkeringsdäcket med övervakningstornet i det sydöstra hörnet. Även Riksantikvarieämbetet har insett storheten och tagit med parkeringshuset i sitt bebyggelseregister.

Personalen i tornet skulle bland annat hålla ordning, förklara betalningssystemet och hjälpa besökarna att inte gå/köra vilse på fyra våningarna. Idag står tornet öde – stormarknadskunder har efter ett halvt sekel lärt sig parkera och komma ihåg var man gjort det.

Läs mer
Per Wirtén: ”Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten”, Albert Bonniers, 2010.



Strömlöst för järnvägen på Gotland

Gotland, Moderna tiden, Vägar och spår Posted on Thu, January 31, 2019 06:18:54

Intill den tidigare järnvägsstationen Stjärnarve i Eksta står ett ellok uppställt (kartkoordinater 57.28793, 18.21719). Ett minne från den gotländska järnvägsepoken? Knappast. Järnvägen på ön elektrifierades aldrig, trots att tågen rullade fram till 1960. Resande på Gotland fick nöja sig med ånga, diesel och bensindrivna rälsbussar. Lika bra var väl det, med tanke på hur uselt elförsörjningen fungerar på ön. (Som jämförelse kan nämnas att redan 1895 kördes ellok mellan Stockholm och Djursholm.)
Elloket.

Stationen Stjärnarve låg på Sydvästra Gotlands järnväg (SGJ), med sträckning från Klintehamn i norr till Hablingbo 27 kilometer söderut. Banan öppnade för trafik 1924, men den blev aldrig någon ekonomisk framgång. Redan efter tre år övertogs linjen av Klintehamn-Roma järnväg (KlRJ). Fallet fortsatte med förstatligande 1947 och nedläggning 1953.
Banvallen norrut från Stjärnarve.

Elloket i Eksta tillverkades 1949 av Asea för Skånska Cements kalkbrott i Limhamn utanför Malmö. Det var i bruk fram till 1967 och ställdes sedan upp i brottet tillsammans med andra uttjänta fordon. 1981 skänkte Cementa ett ånglok från Limhamnsbrottet till museijärnvägen i Dalhem på Gotland. Med i ”paketet” följde elloket och dessutom en hästspårvagn.

Spårvagnen donerades hos Svenska Spårvägssällskapet och den är återbördad till Malmö och ska renoveras, ångloket sattes in i museitrafiken. Elloket skänktes till en privatperson. Via före detta stationen i Hablingbo landade den udda fågeln i Eksta.

Loket står uppställt på privat mark, men det kan beskådas från den lilla vägen strax öster om stationshuset.

Fakta/läs mer
• ”El-lok och spårvagn till Hesselby” i Spårstumpen 3–4 1981, Föreningen Gotlandståget
• Janis Priedits: ”Industrilok i Skåne – Malmöhus län”, SJK småbaneavdelning, 1995
• Ragnar mfl: ”Statens Järnvägar på Gotland – Historien om järnvägens nedgång och fall”, Stenvalls, 2013

Läs även om den raserade viadukten i skogen, ett annat spår av SGJ.



Trångt om saligheten i Skövde

Forn- och medeltid, Kyrkligt/religion, Västergötland Posted on Mon, January 14, 2019 15:25:06

Det medeltida Skövde stoltserade med två kapell omedelbart utanför stadens staket, förutom en kyrka dit folk vallfärdade för att be Sankta Elin (Helena) om hjälp. Kapellen är borta och Elin nedgrävd i en vanlig grav – tacka Martin Luther för det.

Den fromma kvinnan Elins dotter misshandlades av sin man. Mannen slogs ihjäl av sitt gårdsfolk. Mannens släkt ansåg att Elin låg bakom mordet. Elin for till Jerusalem för att hålla sig undan och antagligen be Gud om förlåtelse för sin inblandning i dådet. När Elin kom hem dödades hon dock av svärsonens släkt. Så kunde det gå till på 1100-talet i Västergötland.

Knappt hade Elin kallnat förrän det började inträffa mirakel. Det sprang fram källor där hon mördades, där man satte ned hennes lik på väg till begravningen och flera andra platser i Västergötland. En blind återfick synen när han strök sig med hennes avhuggna finger. (Fingret finns kvar i en gömma i altaret i Götene kyrka, om du har börjat se dåligt.) Undren fortsatt vid hennes grav i kyrkan i Skövde och 1164 var succén ett faktum. Elin helgonförklarades av påve Alexander III.

Vid den källa som sprang fram när man rastade med liket uppfördes ett kapell. Det nämns första gången i avlatsbrev 1373. Sannolikt togs sten från kapellruinen när stadskyrkan skulle återuppbyggas efter stadsbranden 1759. Inget finns kvar ovan jord. Om vattnet i källan botar får var och en avgöra. Platsen (kartkoordinater 58.37613, 13.84579) ligger inom regementsområdet, men går att besöka.
Platsen för Elins kapell.

Ännu mindre finns det kvar av Sankta Birgittas kapell i norra delen av dagens stad. Det nämns första gången i ett avlatsbrev 1425. Att Skövde fick ett kapell tillägnat Vadstenas stora helgon kan man antagligen tacka Carolus Andreæ för. Han nämns som präst i Skövde 1403, men vigs till munk i Vadstena kloster 1409. Fram till sin död 1414 arbetade han hårt för att stärka Birgittakulten.
Platsen för Birgittas kapell.

Precis som för Sankta Elins kapell lär den kyrkliga verksamheten ha upphört i samband med reformationen. Även här har man påträffat lämningar under jord. Kapellet låg nära dagens korsning Käpplundavägen–Vallevägen (kartkoordinater 58.39713, 13.84449). Jag är mer tveksam om ett besök där botar något.

Fakta/läs mer
Gunnar Linde: ”Staden Skövde 1400–1759”, Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening, 1971
Henrik Klackenberg: ”Medeltidsstaden 28: Skövde” Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1981
Götene församling och Götene kommun: ”Helgonet, kvinnan och historien
Göran Lundh: ”Sankta Elin av Skövde” i Billingebygden 2017

Läs om andra städer med flera medeltida kapell
En slurk vin och en oblat eller två (Västerås)
Helge Sven i Arboga



Väl bevarat i Slakthusområdet

Hela hus, Moderna tiden, Södermanland, Storstockholm Posted on Tue, January 01, 2019 10:01:32

I år drar den stora omdaningen av Slakthusområdet i Stockholm i gång. Enligt staden ska här skapas en ”urban stadsdel” som ska ”erbjuda småskaliga mat- kultur- och stadsmiljöupplevelser”. Omkring 2030 ska det hela vara klart, drygt hundra år efter att det först invigdes av hjältekonungen Gustav V 1912.

Många av dagens byggnader kommer att rivas och ersättas bland annat av bostadshus. Enligt programhandlingen från 2017 kommer dock två av mina favoritbyggnader i området att bevaras. Två hus som gissningsvis får diverse ”samfund”, ”råd” och ”uppror” att se rött – men det förstärker bara min glädje. Båda byggnaderna är en fest i tegel, plåt och glas och båda anses ha ett ”särskilt högt kulturhistoriskt värde”.
Hallvägen 21–23.

Hallvägen 21–23 ritades av arkitekten Ralph Erskine för Möller & Co, kafferosteri och kolonialhandel. Det stod klart 1955 och bestod av lagerbyggnad med en kontorsdel ovanpå. Idag säljs byggdetaljer i lagerdelen. Med lite fantasi påminner kontorsdelen om ett fartyg.
Hallvägen 11.

Hallvägen 11 uppförde 1959 för Volanders fabriks AB och ritades av Uhlin & Malm arkitekter. Vid årsskiftet 2018–19 användes fortfarande produktionsdelen som charkuterifabrik och kontoret som kontor. En 60-årig historia.

Även det lilla, lilla huset vid Globen, som jag bloggat om i Osevärdheter, ska få stå kvar. Det ska bli mycket spännande att se ”det nya” Slakthusområdet och återanvändandet av de gamla byggnaderna. Jag hoppas innerligt att man inte döper om området till ”Meatpacking district” – det räcker med skämtet Sofo på coola Södermalm.

Fakta/läs mer
”Stockholms stads slakthus med tillhörande kreatursmarknad”, Stockholms stads slakthus- och saluhalsstyrelse, 1914
Brundin, Johnson och Kroon: ”Kött & blod. Slakthusområdet i Johanneshov 100 år”, Informationsförlaget, 2012
Nyréns arkitektkontor: ”Slakthusområdet, Stockholm – Kulturhistorisk inventering och analys”, 2011.



« PreviousNext »