På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Som med många hälsobrunnar har källan i Djursätra i Västergötland mytiska anor. I det här fallet en jagad hjort som var väldigt törstig. Den körde ned ena hornet i marken i sökandet efter vatten och fastnade. När jägarna hade avlivat djuret drog de upp hornet och då sprang en källa fram. Ryktet om det helande vattnet spred sig. Allt fler kom för att dricka och kanske offra något mynt för god hälsa.
I mitten av 1800-talet uppfördes ett litet hus för att skydda källan och de törstande. Därefter uppfördes ett mindre badhus. Riktigt bra drag blev det 1875 när en första brunnsläkare anställdes. Runt förra sekelskiftet var antalet inskrivna kurgäster runt 400 per år, tillfälliga besökare oräknade. Förutom logi i hälsobrunnens byggnader erbjöds boende runt om i byn. En restaurang hade uppförts 1880. Utöver brunnsdrickning och bad erbjöds bland annat sjukgymnastik, massage, elbehandlingar och ”hypnotism”.
Det ståtliga badhuset från 1890 står fortfarande kvar. Foto: Ludvig Ericson/Västergötlands museum
Verksamheten utvecklades och pågick ända in på 1980-talet. (De flesta hälsobrunnarna i Sverige tynade bort under de första decennierna på 1900-talet.) Därefter följde ett tiotal år med vård och rehabilitering av drogmissbrukare. Sedan 30 år tillbaka är området och byggnaderna privatägda – respektera det om du besöker platsen.
Brunnsvillan och Parkvillan uppfördes 1903 och båda rymde gäst- och sällskapsrum. I Brunnsvillan dessutom läkarmottagning. Foto: Mats Areskoug
Det undergörande källvattnet lär fortfarande flöda och rinner via ett rör ut i ån Djuran. Till glädje för fiskar och annat som lever i vattendraget.
Fakta/läs mer • Albert Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. • ”Program 1902 för Djursätra hälsobrunn och vattenkuranstalt” • Ulla Strindevall: ”Bad och bot i Djursätra” i ”Billingsbygden 1987”, Hembygdsföreningarna i Skövde kommun.
Var bor tomten? Det skulle kunna vara i det originella tegelhuset på Vasagatan 11 i Göteborg. I alla fall om man får tro fasadmålningarna.
Huset byggdes 1890 för tidningsmannen och politikern Sven Adolf (SA) Hedlund. Det sammanfogades med huset på Viktoriagatan 11, som hade uppförts några år tidigare åt Hedlund. I det äldre huset fanns fem lägenheter för den närmaste släkten. I ”Göteborgs adress- och industrikalender 1891” återfinns på Viktoriagatan 11: Hedlund, Hans, arkitekt (brorson), Hedlund, Torsten, boktryckeriföreståndare, fotograf mm (son), Hedlund, Elin, kontorsbiträde (dotter), Hedlund, Henrik, redaktör (brorson), Hedlund, SA, tidningsredaktör och boktryckare
Huset på Vasagatan ritades av kompanjonerna Hans Hedlund och Yngve Rasmussen. Fasadens putsade ytor försågs med målningar utförda av arkitekterna tillsammans med Yngves bror, konstnären Thorwald Rasmussen. En av konstnärens specialiteter var julkort med tomtar och tomtar blev det på fasaden mot Vasagatan. Några ur klanen under yrkesutövning – med luva på: Fotograf, tidningsman och arkitekt. Kanske spelade det även in att SA Hedlund var vän och kollega, på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, med Viktor Rydberg, mannen med dikten ”Tomten”.
Vykort från 1890-talet.
Tomtehuset är byggnadsminnesmärke sedan 1982. Över våningen var fram till 1920 fotoateljé med takterrass. I dag består huset av två plan med lägenheter och butiker i bottenvåningen. Det är oklart vilken våningen tomten eventuellt bor på.
Tomtehuset hösten 2021.
Fakta/läs mer • Håkan Lindqvist och Claes Caldenby: ”Göteborgsarkitekten Hans Hedlund”, Regionarkivet, 2013. • Olle Niklasson: ”Fyrtiotvå hus och en bockkran i Göteborg”, Tre böcker förlag, 2014. • Eva Björkman mfl: ”Hus människor minnen”, Bohusläns museums förlag, 2016.
Trettio dagar har november, april, juni och september. Tjugoåtta en allen. Alla de övriga trettioen. Vad händer med den som dör den 31 november? Blir personen odödlig eftersom datumet inte finns?
På kyrkogården vid Norra Kyrketorps gamla kyrka utanför Skövde ligger ryttmästare Hans Dyrssen begravd. Enligt den numer lite svårlästa gravstenen, omedelbart söder om kyrkan, avled han den 31 november 1924. Det finns dock inget som tyder på att reservofficeren vid Skånska dragonregementet skulle vara mer odödlig än någon annan. Det felaktiga datumet får tvärt emot tillskrivas den mänskliga faktorn. Enligt regementsordern inför begravningen avled Dyrssen den 30 november.
Den otydliga gravstenen med datumet 31/11 1924.
Det innebär dock inte att det är spökfritt vid Norra Kyrketorps gamla kyrka. Min kollega Clas Svahn har i boken ”Det okända” skrivit om en blivande brud som gick ned sig i en å intill kyrkan och drunknade strax före bröllopet. Hennes brudkrona lär ibland synas lysa i korets södra fönster.
Örgryte Idrottssällskap bildades i ett outhyrt rum på övervåningen i bostadshuset Carlslund den 4 december 1887. Tolv ynglingar var närvarande.
Carlslund låg precis öster om Mölndalsån inne på nuvarande Lisebergs område. Husets igenlagda trädgård blev föreningens första idrottsplats, med namnet Balders hage. Fram till ombyggnaden 1901 var den fyrkantig och vid löptävlingar rundade man pinnar uppsatta i hörnen. De tävlande fick springa en och en.
”Situationskarta i 3 delar öfver Örgryte Socken” från 1908 har med ÖIS idrottsplats vid Carlslund.
ÖIS skulle i första hand bli en förening för vinteridrott, bland annat tävlades det i sparkstöttsåkning, men på grund av de dåliga vintrarna fick man tänka om. Den 22 maj1892 besegrades IS Lyckans soldater med 1–0 på Heden i den första organiserade fotbollsmatchen mellan två svenska lag. Örgryte tog sedan hem de fyra första SM-gulden i fotboll.
Carlslund revs 1937. På platsen, inne på Liseberg ungefär mittemot attraktionen Kållerado, finns ett minnesmärke som markerar idrottshistorien.
Foto: Richard Brandt/Mediabyrån, Daglig verksamhet
Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap bildades den 11 mars 1894 av sju män på Edlunds konditori på Storgatan 7. Föreningen bestod av två falanger – slaktare som brottades och lyfte tungt, samt läroverkspojkar som friidrottade. Fotbollen hade svårt att bli accepterad av medlemmarna de första åren.
Den 1 november 1896 mötte GAIS prisbrottare Carl Gustafsson den osmanske sultanens hovbrottare Memisch Effendi inför över 10.000 åskådare på dåvarande Idrottsplatsen, då ett nytt publikrekord för all idrott i landet. Svensken förklarades om segrare efter 65 minuter, men turken hävdade dagen efteråt att domarna hade missförstått honom.
Runt det förra sekelskiftet tröt orken i GAIS och det talades om nedläggning. Föreningen räddades dock genom en sammanslagning med Gårda SK, bildad 1897.
På Storgatan 7 ligger idag (hösten 2021) en italiensk restaurang. Någon skylt som markerar GAIS tillblivelse finns det tyvärr inte.
Idrottsföreningen Kamraternas tidiga historia är lite rörig. Dagens IFK Göteborg bildades den 4 oktober 1904 efter att man hållit ett interimsmöte två dagar tidigare på Café Olivedal vid Sveaplan.
Redan 1895 bildades ett IFK i Göteborg, men graden av aktivitet varierade kraftigt. Ovetande(?) om detta så ansökte två studenter vid Chalmers hos Kamraternas Centralförbund i Stockholm om att få bilda en officiell kamratkrets i Göteborg. Ovetande(?) om detta så skickade några ”gamla” IFK:are lite senare in en liknande ansökan. De båda ”grupperna” snackade sig samman och bildade det nya IFK. Med på skeppet var även representanter från kvartersklubben Annedals IS.
Till skillnad från storebröderna ÖIS och GAIS hade IFK redan från start ett utskott för fotboll. Dessutom fanns ett utskott för vinteridrott och ett för fest(!). Fotbollen har firat stora triumfer genom åren, men den senaste tiden har festutskottet kunnat ta det lugnt.
Dagens bebyggelse där Café Olivedal en gång låg är från början av 1980-talet, men det finns en minnesplatta uppsatt på fasaden vid Sveaplan.
I Stockholm har inte mycket hänt de tre senaste åren. AIK:s skylt sitter kvar och Djurgården har inte lyckats få upp en ny. I Hammarby ska man efter en gedigen utredning rösta om när klubben bildades. Kanske kan Bajen få upp en skylt efter att beslut tagits.
Det är något viss med rundkyrkor, inte bara det att långhuset är runt och kallas rundhus. Vetenskapen tvistar om bakgrunden till den runda arkitekturen. • Byggdes de på grunden av runda hednatempel? • Var kyrkorna byggda runda för att även kunna användas som försvarsanläggning? • Hade inspirationen kommit från Heliga gravens runda kyrka i Jerusalem, uppförd av romerske kejsaren Konstantin 335? Kanske är svaret en kombination, kanske något helt annat.
I Sverige har man identifierat tretton medeltida rundkyrkor. Tre av dessa ligger (låg) i vackra Falbygden: Agnestad, Dimbo och Skörstorp. Enligt västgötalagen uppfördes de två förstnämnda av biskop Bengt den gode i Skara, det vill säga under andra halvan av 1100-talet.
Det fina med de tre kyrkorna är att de är exempel på tre helt olika stadier av bevarande. Vilken blir din favorit?
Den som vill uppleva en hel kyrka beger sig till Skörstorp. Många av de bevarade rundkyrkorna i Sverige har byggts in i större kyrkokomplex, men den i Skörstorp är fortfarande rund och fin i formen.
Vackra Skörstorp.
Gillar man kyrkoruiner, eller i det här fallet grundmurar, rekommenderas Agnestad. Gravar tyder på att det legat en äldre kyrka på platsen. Enligt urkunderna bör rundkyrkan ha övergivits omkring 1540.
Spänande Agnestad.
Gillar man kyrkor som är helt borta rekommenderas Dimbo. Här tröttnade församlingen på den lilla och förfallna medeltida kyrkan. Rundkyrkan revs helt sonika och materialet användes i den nya fyrkantiga kyrkan som uppfördes intill under åren 1814–17. Den gamla kyrkplatsen markeras av en gammal gravsten som ställts på högkant.
Dimbo i slutet av 1600-talet, teckning av Johan Peringskiöld.Dimbo 2020.
Har du inte vägarna förbi Falköping kan du avnjuta rundkyrkor, mer eller mindre inbakade, i Valleberga i Skåne, Hagby och Voxtorp i Småland, Vårdsberg i Östergötland, samt i Bromma, Munsö och Solna i Uppland.
Fakta/läs mer Ing-Marie Nilsson: ”Rundkyrkor i Norden”, D-uppsats i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet VT 1994 Bonnier mfl: ”Svenska kyrkor”, Medströms, 2008
Äntligen en järnvägsstation som inte ser ut att vara från järnvägens födelse på 1800-talet. Skönt med ljus, skönt att slippa nationalromantik. Välkommen till Falköpings centralstation.
Entrén från staden.I den låga byggnaden närmast sköttes posthanteringen. Trähuset i fonden är hotell Ranten från 1865. Sveriges äldsta bevarade järnvägshotell.
Allt eftersom de styrande i Sverige reducerat järnvägens betydelse har stationsbyggnaderna förvandlats från att ha varit bygdens mittpunkt till – i bästa fall – en väntsal. Falköpings centralstation är tyvärr inget undantag.
Stationshuset i funktionalistisk stil uppfördes 1934–35, arkitekt var Birger Jonson. Numer är det inte så många utrymmen man kommer åt som besökare/resenär och det mesta är dessutom ombyggt. Borta är till exempel buffématsalen med helkaklade väggar, likaså den mindre väntsalen för ickerökare med träpanel på väggarna från golv till tak. Väntsalen har idag någon form av standardinredning, men den är ljus tack vare stora fönsterpartier åt två håll. Exteriört har dock inte mycket förändrats och gillar man ”funkis” är stationshuset (byggnadsminne sedan 1986) väl värt ett besök. Inte minst för neonskylten ”FALKÖPING CENTRAL” på spårsidan.
Buffén 1935. Foto: Carl Gustav Edvard Rosenberg/JärnvägsmuseetFasaden mot spårområdet.
Fotnot: Byggnaden ersatte det tidigare stationshuset på platsen, Falköping Ranten, från 1850-talet. 1876–1985 fanns ytterligare en station/hållplats i Falköping – först med namnet Falköping stad, från 1931 Falköpings södra station. Den låg betydligt närmare stadens historiska centrum.
Idag, den 3 februari, är det 500 år sedan upprorsmakaren Sten Sture den yngre avled på Mälarens is på väg mot Stockholm. Riksföreståndaren och hans soldater hade två veckor tidigare förlorat en av tidens många drabbningar mellan svenska separatister och anhängare till Kalmarunionen.
I slaget på sjön Åsundens is, vid dagens Ulricehamn, den 19 januari hade Sten Sture fått sitt ena ben avskjutet av en kanonkula. Slaget blev en totalseger för den danskledda styrkan och Kristian II kunde återställa unionen.
Historien tog dock inte slut där. 2008 bestämde sig Niklas Freidwall och en kollega på en skola utanför Sundsvall att starta ett socialt experiment. De ville prova om det gick att skapa en ny temadag (som kanelbullens dag). Det blev ”Sten Stures ben” på årsdagen av slaget den 19 januari. Den firas med snöbollskrig och chokladbollar, som ska påminna oss om den dödliga kanonkulan.
– Det hela började som ett harmlöst experiment som fått ett eget liv. Nu rullar det på helt av sig själv och jag skrockar glatt varje år när jag äter mina chokladbollar och blir kontaktad av nyfikna men lätt förvirrade journalister, säger Niklas Freidwall idag.
Stens Stures andra ben då? Hans lik grävdes upp ur graven vid dominikanernas kloster i Gamla stan i samband med Stockholms blodbad i november samma år. Tillsammans med de avrättade brändes det ungefär där Katarina kyrka nu tronar. En minnessten på kyrkogården är den mest konkreta minnet av nationalhjälten – förutom snö- och chokladbollar.
Fakta/läs mer Hans Nordmark: ”Här brändes Sten Stures stoft” i ”Söders historia 1”, 1991 Ulricehamns Tidning den 18 januari 2011 (flera artiklar)
Det medeltida Skövde stoltserade med två kapell omedelbart utanför stadens staket, förutom en kyrka dit folk vallfärdade för att be Sankta Elin (Helena) om hjälp. Kapellen är borta och Elin nedgrävd i en vanlig grav – tacka Martin Luther för det.
Den fromma kvinnan Elins dotter misshandlades av sin man. Mannen slogs ihjäl av sitt gårdsfolk. Mannens släkt ansåg att Elin låg bakom mordet. Elin for till Jerusalem för att hålla sig undan och antagligen be Gud om förlåtelse för sin inblandning i dådet. När Elin kom hem dödades hon dock av svärsonens släkt. Så kunde det gå till på 1100-talet i Västergötland.
Knappt hade Elin kallnat förrän det började inträffa mirakel. Det sprang fram källor där hon mördades, där man satte ned hennes lik på väg till begravningen och flera andra platser i Västergötland. En blind återfick synen när han strök sig med hennes avhuggna finger. (Fingret finns kvar i en gömma i altaret i Götene kyrka, om du har börjat se dåligt.) Undren fortsatt vid hennes grav i kyrkan i Skövde och 1164 var succén ett faktum. Elin helgonförklarades av påve Alexander III.
Vid den källa som sprang fram när man rastade med liket uppfördes ett kapell. Det nämns första gången i avlatsbrev 1373. Sannolikt togs sten från kapellruinen när stadskyrkan skulle återuppbyggas efter stadsbranden 1759. Inget finns kvar ovan jord. Om vattnet i källan botar får var och en avgöra. Platsen (kartkoordinater 58.37613, 13.84579) ligger inom regementsområdet, men går att besöka. Platsen för Elins kapell.
Ännu mindre finns det kvar av Sankta Birgittas kapell i norra delen av dagens stad. Det nämns första gången i ett avlatsbrev 1425. Att Skövde fick ett kapell tillägnat Vadstenas stora helgon kan man antagligen tacka Carolus Andreæ för. Han nämns som präst i Skövde 1403, men vigs till munk i Vadstena kloster 1409. Fram till sin död 1414 arbetade han hårt för att stärka Birgittakulten. Platsen för Birgittas kapell.
Precis som för Sankta Elins kapell lär den kyrkliga verksamheten ha upphört i samband med reformationen. Även här har man påträffat lämningar under jord. Kapellet låg nära dagens korsning Käpplundavägen–Vallevägen (kartkoordinater 58.39713, 13.84449). Jag är mer tveksam om ett besök där botar något.
Fakta/läs mer Gunnar Linde: ”Staden Skövde 1400–1759”, Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening, 1971
Henrik Klackenberg: ”Medeltidsstaden 28: Skövde” Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1981
Götene församling och Götene kommun: ”Helgonet, kvinnan och historien”
Göran Lundh: ”Sankta Elin av Skövde” i Billingebygden 2017
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
Platsen för Elins kapell.
Platsen för Birgittas kapell.