På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Om man har god fantasi så påminner den tidigare biografen om en radioapparat i kolossalformat. (Jag har tidigare fantiserat ihop att en turiststation i Norrbotten och en skolaula i Småland ser ut som kolossala teveapparater.) Oavsett referenser så är gamla biografen Flamman på Redbergsvägen 19 i Göteborg en fantastisk funkisbyggnad. (Det är det stora glasskåpet med foajé och trappa som jag liknar vid en högtalare.)
Skönheten hösten 2023.
Flamman invigdes 1935 och salongen hade plats för 684 besökare. Filmerna rullade vidare till 1982 då Gud, i form av en frikyrka, rullade in. För tillfället huserar tre olika fria församlingar i salongen. Butikslokalerna i byggnaden finns kvar. Skönheten blev byggnadsminne 2006.
Göta kanals passage vid Lanthöjden, en knapp mil söder om Töreboda, var redan från starten 1822 en trafikfara. Vid bygget var man tvungen att spränga och för att spara pengar blev kanalen smalare än vanligt. Dessutom gjorde den en sväng på cirka 150 grader. För att få ordning på båtarna enkelriktades trafiken växelvis med hjälp av en semafor. Väntetiderna blev långa.
Ångfartyget Ceres i den smala passagen vid Lanthöjden i början av 1900-talet. Foto: Axel Sjöberg/Järnvägsmuseet.
111 år efter att Göta kanals västgötadel invigdes var det dags för ”Förbifart Lanthöjden”. Kanalen fick en 500 meter ny – rak och bred – sträckning på andra sidan av höjden. Som bonus fick Göta kanal sin enda ö.
Trafikvaktens hus finns kvar på ön tillsammans med en kunglig obelisk. Semaforen har flyttats till Tåtorps sluss vid kanalens utlopp i sjön Viken, som för övrigt är Göta kanals högsta del.
Fotnot: I sjön Viken blev Spetsnäsudden en ö när man byggde Spetsnäskanalen för att korta Göta kanals längd. Tack Omar Wibron för påpekandet.
Den konstgjorda ön i januari 2023. Den gamla och smala vägen till höger.Trafikvaktens stuga.Semaforen, flyttad till Tåtorps slussar.
Det är inte moraliskt försvarbart att ha kärnkraft om man inte bryter det bränsle som finns tillgängligt i landet. Samma sak med de sällsynta metaller som behövs till batterier för den gröna omställningen. Människoliv och natur är inte mer värd i Lappland eller Skåne än i Kongo eller Kina.
Den här bloggen har tidigare berättat om gruvor på Österlen. Nu är det dags för uranet i Västergötland.
1965 inleddes brytningen av alunskiffer för uranframtställning i Ranstad i Västergötland. Planen var att Sverige skulle bli självförsörjande av uran till kärnkraften. Fram till 1969 utvanns cirka 200 ton uran. I en reaktor som producerar cirka 1000 MW el hade det räckt i tio år. Det fanns även planer på en egenproducerad svensk atombomb.
Skylten sitter kvar.
Uranprojektet i Ranstad visade sig snabbt var olönsamt och dessutom skrotades den svenska atombomben. Brytningen av bröts. Under oljekrisen på 1970-talet väcktes frågan om att återuppta brytningen. Lokalbefolkningen protesterade och de berörda kommunerna Falköping och Skövde lade in sitt veto. Utvinning av uran ur rester från tillverkning av kärnbränsle pågick dock till 2009.
Ranstadsverkets silo sprängs den 31 oktober 1991. Foto från Garnisonsmuseet Skaraborg
Det blir spännande att se vad som händer i framtiden. Både med kärnkraften som sådan – och om kommuner ska ha rätt att stoppa projekt som berör hela landet. Högerregeringen och SD vill tillåta uranbrytning i Sverige igen.
Idag är de flesta av verkets byggnader rivna och gruvavfallet har täckts över. Den största sevärdheten är det vattenfyllda dagbrottet som numer heter Tranebärssjön. Vattnet är radioaktivt så undvik kallsupar om du tar ett dopp.
Boken ”Försvunna världar” av Thomas Halliday, som kom ut 2022, tar dig med på en spännande resa till jordens urtid, långt innan människan klev in på scenen. Ibland frodades livet, ibland dog det nästan ut. Vi själva verkar vara oförmögna att stoppa den globala uppvärmningen – men ta det lugnt. Människan är inte allt, jorden snurrar vidare efter oss, med liv anpassat till de nya förhållandena…
Medan vi väntar på undergången kan du passa på att besöka den ”gyllene spiken” på Hunnebergs klippvägg i Västergötland (kartkoordinater 58.36264, 12.49760). Runt om i världen finns det gyllene spikar, var och en av dem en referenspunkt för en tidsålder i jordens geologiska historia. Två av dem i Sverige. (Den i Södra Sandby i Skåne har dock av allt att döma stulits från sin plats i vackra Fågelsångsdalen.)
Spiken.
Spiken i Hunneberg markerar början på ”Florian”, som inträffade för 478 miljoner år sedan. Namnet kommer från den lilla byn Flo strax öster om berget. Platsen valdes för här i bergssidan hittades för första gången en fossil efter ett speciellt djur – en graptolit med fyra armar (Tetragraptus approximatus). Mycket märkvärdigare än så här kan det knappast bli.
Det är inte alltid det går som man har tänkt sig. Men å andra sidan måste man satsa för att vinna. I Götene kommun i Västergötland ville man rida på vågen efter Jan Guillous Arn-böcker och köpte kulisserna från filminspelningen.
”Medeltidens värld”, belägen vid den östra infarten till samhället, invigdes 2008. Det rullade på, eller rullade inte på, i fem år. Under tiden hade entreprenören Bert Karlsson kopplats in och parken bytt namn till ”Äventyrslandet Kinnekulle”. Inte ens hoppborgarna hjälpte, besökarna uteblev.
Entreprenören Martin E-type Erikson köpte byggnaderna. Tio år efter medeltidens slut i Götene finns det ändå lämningar kvar. Stora grus- och asfaltsytor. Arenan där riddarna skulle putta varandra ur sadeln blev Götene Horse Arena. Kvar i en dunge står Pålsgården kvar. Arns hustru Cecilias släktgård verkar ha glömts bort (kartkoordinater 58.54144, 13.51183).
Naturen intar Pålsgården.
Enligt SVT:s Uppdrag granskning kostade kalaset Götenes skattebetalare omkring 100 miljoner kronor. Det var inte ens kul så länge det varade, precis som den riktiga medeltiden. Jag har lite svårt för när man hyllar till exempel vikingatiden och medeltiden med speciella veckor/helger och äventyrsland. Det är väldigt lätt att förtränga saker som storskalig slavhandel och obefintlig sjukvård. Det var inte bättre förr.
Äntligen dags igen för en medeltida borg. Ytterligare en lämning där det kärvs en hel del fantasi för att förstå hur det såg ut för 800 år sedan. Följ med till Ymseborg i Västergötland.
Standardlösningen: Hitta en kulle. Mura ett torn med tjocka väggar på toppen. Sedan en skyddande mur eller palissad runt tornet. Kanske några timrade hus. Infartsvägen kan gärna skyddas en liten förborg.
Vid Ymseborg, vid sjön Ymsens västra strand, är kullen med några murrester den tydligaste lämningen. Det går att ana en brunn och platsen för förborgen (kartkoordinater 58.69315, 13.97732).
Spännande? Kanske.
Borgens tillkomst är höljd i dunkel, som det brukar heta. Kung Knut Långe pekas ibland ut som byggherre och i så fall är det runt år 1230 som gäller. 1200-talet var fullt av uppror mot den rättmätige kungen (kungarna) och Ymseborg var minst sagt i hetluften. Efter ett uppror mot Magnus Ladulås drogs den in till kronan 1282. Sedan blev det tyst – kanske revs Ymseborg redan då.
De följande århundradena plockades sten för sten för att användas i andra byggprojekt. Återvinning är ingen ny företeelse.
Göteborg anlades 1621 av hjältekonungen Gustav II Adolf som Sveriges fasta punkt i väst. Med de stygga danskarna och norrmännen runt hörnet (i Halland respektive Bohuslän) såg kungen till att staden fick starkast möjliga försvar. Det ordnades med vallgravar, bastioner, kasematter, skansar och mycket annat.
Karta av Kiettel Klasson 1644.
Så småningom blev de angränsande landskapen svenska och grannarna godare. Befästningsverken själva blev omoderna och 1807 började de raseras. Några lämningar finns dock kvar. Ståtligast innanför vallgraven är bastionen Carolus Undecimus Rex (kung Karl XI) vid Kungsgatans västra ände.
Betydligt mer spännande är de två underjordiska lämningarna som man kan beskåda helt gratis! (Vill du betala så finns det guidade turer i bastionernas innandöme.)
I garaget på Sahlgrensgatan 4 återfinns bakom en glasruta till höger efter nedfarten en orillon (rundat hörn) från bastionen Carolus Dux (efter hertig Karl Filip, son till Karl IX). Längst ned i Bopalatset på Kungstorget hittar du en mur från bastionen Johannes Dux (efter hertig Johan, som till Johan III).
Murarna stod pall. Göteborg har inte intagits under sina 400 år.
Fakta/läs mer Stig Roth: ”Göteborgs uppkomst och äldre historia”, Göteborgs hembygdsförbund och Göteborgs historiska museum, 1976. Tomas Andersson: ”Pålad stad. Berättelser om Göteborg från början till nu”, Riksantikvarieämbetet, 2003. Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker, 2009.
Hertig Karl Filip i ett garage.Hertig Johan på bio.
Jag hann tyvärr aldrig uppleva Torslanda som flygplats. Tur då att det finns en hel del kvar som kan ge flygkänsla, även om det mesta av anläggningarna, precis som på Bulltofta, ersatts av annat.
Torslanda, eller Göteborgs flyghamn, invigdes 1923. Den sanka marken var ett stort problem och relativt tidigt, 1946, var samtliga banor asfalterade. Ett större problem var trångboddheten. Det fanns inte plats att bygga ut och nedläggningshotet fanns nästan redan från start. Det dröjde dock till 1977 innan verksamheten flyttade söderut till Landvetter. Sjöflygplanen försvann tio år tidigare.
Vykort från Jolin & Wilkenson
Mina favoriter bland det som finns kvar: • Terminalbyggnaden från 1938 rymmer nu bland annat en restaurang (Gamla flygplatsvägen 20). • Terminalbyggnaden från 1969 ligger intill och rymmer numer affärer (Gamla flygplatsvägen 24). • Flygledartornet från 1969 har bland annat använts som festlokal och restaurang (Flygtornsvägen 16). • Ostligaste delen av den minsta landningsbanan (vid norra infarten till Karholmsvägen). Den utnyttjades för modellflyg till för något år sedan då verksamheten förbjöds eftersom den bedömdes påverka fågellivet.
Fakta/läs mer Grundberg & Andersson: ”Torslanda. Flygplatsen på framsidan”, Svensk flyghistorisk förening, 2007 ”Torslanda – Flygplatsen då och nu” på Youtube
Gamla terminalen.Nya flygledartornet och nya terminalen.Landningsbanan.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
