Oskyltat

Intill den tidigare järnvägsstationen Stjärnarve i Eksta står ett ellok uppställt (kartkoordinater 57.28793, 18.21719). Ett minne från den gotländska järnvägsepoken? Knappast. Järnvägen på ön elektrifierades aldrig, trots att tågen rullade fram till 1960. Resande på Gotland fick nöja sig med ånga, diesel och bensindrivna rälsbussar. Lika bra var väl det, med tanke på hur uselt elförsörjningen fungerar på ön. (Som jämförelse kan nämnas att redan 1895 kördes ellok mellan Stockholm och Djursholm.)
Elloket.

Stationen Stjärnarve låg på Sydvästra Gotlands järnväg (SGJ), med sträckning från Klintehamn i norr till Hablingbo 27 kilometer söderut. Banan öppnade för trafik 1924, men den blev aldrig någon ekonomisk framgång. Redan efter tre år övertogs linjen av Klintehamn-Roma järnväg (KlRJ). Fallet fortsatte med förstatligande 1947 och nedläggning 1953.
Banvallen norrut från Stjärnarve.

Elloket i Eksta tillverkades 1949 av Asea för Skånska Cements kalkbrott i Limhamn utanför Malmö. Det var i bruk fram till 1967 och ställdes sedan upp i brottet tillsammans med andra uttjänta fordon. 1981 skänkte Cementa ett ånglok från Limhamnsbrottet till museijärnvägen i Dalhem på Gotland. Med i ”paketet” följde elloket och dessutom en hästspårvagn.

Spårvagnen donerades hos Svenska Spårvägssällskapet och den är återbördad till Malmö och ska renoveras, ångloket sattes in i museitrafiken. Elloket skänktes till en privatperson. Via före detta stationen i Hablingbo landade den udda fågeln i Eksta.

Loket står uppställt på privat mark, men det kan beskådas från den lilla vägen strax öster om stationshuset.

Fakta/läs mer
• ”El-lok och spårvagn till Hesselby” i Spårstumpen 3–4 1981, Föreningen Gotlandståget
• Janis Priedits: ”Industrilok i Skåne – Malmöhus län”, SJK småbaneavdelning, 1995
• Ragnar mfl: ”Statens Järnvägar på Gotland – Historien om järnvägens nedgång och fall”, Stenvalls, 2013

Läs även om den raserade viadukten i skogen, ett annat spår av SGJ.

Det tål att upprepas: Det finns andra sevärdheter i Visby än ruiner, ringmur och nattklubbar. När du besöker staden i sommar rekommenderar jag att du fördjupar dig i försvunna gatunamn. En förbisedd vetenskap.

En bra hjälp är Visby byggnadsnämnds karta från 1956. För att inte ta för mycket tid från stranden koncentrerar vi oss på två områden med många namnbyten på gator: Smittenslund i öster och Södra Byrummet utanför Söderport.

Skulle du ändå vara intresserad av att gå på krogen kan du läsa blogginlägget om vad Ulf Lundells Jack gjorde i Visby på 1970-talet.

Villaområdena Smittenslund och Östra Vi började ta form i början av 1900-talet. Smittenslund återfinns på kartor från mitten av 1800-talet och återger antagligen namnet på någon som en gång i tiden ägt området. Fortfarande 1956 var områdena den östra utkanten av bebyggelsen i Visby. Gatuträckningarna är i stort sett de samma i dag, men en hel del namn har ändrats.

• Hortensiagatan. Är idag en del av Lärbrogatan.
• Karlhemsgatan. Den lilla gatstumpen har numer blivit av med sitt namn.
• Kasper Höjers väg. Några delar av den återfinns i Persgatan och Bogegatan.
• Smittenslundsväg. Är idag en del av Bungegatan
• Västra Persgatan. Har blivit en del av Birkagatan.

• Skogsvägen. Har blivit en del av Häggvägen.

• Kempfs väg. Har blivit en del av Allégatan.
Den nu namnlösa Karlhemsgatan.

Området omedelbart utanför Söderport präglades länge av industri och hantverk. Här låg även fram till nedläggningen 1960 Visbys järnvägsstation. Byrummen i Visby var öppna platser där man höll marknader, militärövningar och liknande. Södra Byrummet har förändrats mycket de senaste 30 åren, men de flesta av gatorna på kartan från 1956 finns kvar i någon form.

• Byrumsgatan. Är sedan 1972 namnet på det som på kartan heter Södra Byrummet. Den norra delen är idag namnlös och den södra heter Magasinsgatan.
• Kvarnvägen. Västra delen blev Palissadgatan 1972. Delen längs Södergravar har förlorat sitt namn.
• Silosgatan. Hette tidigare Hallgatan. Namnet Silosgatan försvann 1990 när industriområdet blev ett bostadskvarter. Även gatan försvann.
• Södra Byrummet. Se Byrumsgatan.
• Tvärgatan. Gatstumpen finns kvar, namnlös.

Magasinsgatan, tidigare Byrumsgatan.

Fakta/läs mer
Blomgren & Bäckman: ”Staden utanför murarne” Högskolan på Gotland, 2008.
Gotlands kommun: ”Bebyggelsens och utemiljöns karaktärsdrag i Visby ytterstad 1900–2000”.

Det här är terminens sista inlägg på bloggen. Glöm inte besöka några oskyltade osevärdheter under semestern, det kan rädda äktenskapet. Trevlig sommar!

De sista ordinarie tågen på Gotland rullade 1960, men spåren av det omfattande järnvägsnätet är fortfarande tydliga. Banvallarna är cyklingsbara (i bland körbara med en oöm bil) och många stationshus står kvar. Kort sagt en hel del intressant för järnvägsarkeologen.
Generalstabskartan (senast reviderad 1956)

En pärla bland lämningarna är viadukten vid Däpps (kartkoordinater 57.36424, 18.22063) strax söder om Klintehamn. Järnvägen är borta, landsvägen är omlagd och det södra brofästet är raserat. Men kvar i snårskogen står det norra brofästet, med bevarad ”varningsmålning” och allt.
Banvallen 64 år efter nedläggningen.

Sydvästra Gotlands järnväg (SGJ), med sträckning från Klintehamn i norr till Hablingbo 27 kilometer söderut, öppnade för trafik 1924. Banan blev aldrig någon ekonomisk framgång. Redan efter tre år övertogs den av Klintehamn-Roma järnväg (KlRJ). Fallet fortsatte med förstatligande 1947 och nedläggning 1953.
Viaduktens norra fäste.

För de som föredrar ”hela saker” rekommenderas Gotlands andra viadukt över järnväg. Den återfinns i fullgott skick vid Stora Vede (kartkoordinater 57.60797, 18.39198) i Follingbo. Inte lika spännande…
Varningsmålningen.

Fakta/läs mer
Ragnar mfl: ”Statens Järnvägar på Gotland – Historien om järnvägens nedgång och fall”, Stenvalls, 2013.

Fler gotländska järnvägsäventyr på Osevärdheter
Gotland 65 år före Stockholm (om järnväg till flygplats)
Underbart är kort (om 47 års längtan efter en järnvägskorsning)