På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Den 5 maj 1849 var det äntligen dags. Spaden sattes i jorden för Sveriges första järnväg för allmän trafik och redan efter fyra månader kunde hjältekonungen Oskar I inviga Frykstad-Clara Elfs jernväg.
Banan var åtta kilometer lång och fungerade som en länk mellan båttrafiken på Frykensjöarna och Klarälven. Ändhållplatser var bryggorna i Fryksta respektive Lyckan. Fram till 1856 var det riktiga hästkrafter som gällde och banan blev därmed inte först i landet med loktrafik.
Loket ”Fryckstad” med vagnar vid bryggan i Fryksta 1860. Foto: Järnvägsmuseet/PDM 1.0.
Allt rullade på till 1871. Förutom passagerare var det järn, jordbruks- och skogsprodukter som fraktades. Slutet kom när Fryksta kopplades samman med Nordvästra stambanan i Kil.
Vid platsen för det första spadtaget lades nio meter originalräls ut vid 100-årsjubileet 1949. Vid rälsen står en plåtsiluett föreställande ”Fryckstad”, det första loket. (Kartkoordinater 59.51203, 13.39031)
Vurmandet för det gamla är också tydligt när det gäller den då relativt nya företeelsen järnväg. Stationshusen längs Djursholmsbanan (invigd 1890) och Saltsjöbanan (1893) skulle kunna platsa i en lite modernare version av hjältekonungens äventyr. (Dalkarlarna jagar i Gustavs spår på järnvägarna MVJ och LSJ mot Sälen.) För mig som inte gillar nationalromantik känns det skönt med de undantag som finns. Blogginlägget om Djursholmsbanan tar upp stationen Sveavägen, men även vid Saltsjöbanan finns en ljusglimt: Lillängen.
Området Lillängen i Nacka planlades 1937 och redan samma år stod de första villorna klara för inflyttning. Småskaligheten och funktionalismen är en skön kontrast mot det storvulna Storängen strax intill. Den 6 september 1937 öppnade hållplatsen Lillängen. Den lilla kiosk- och väntsalsbyggnaden är funktionalistisk pärla.
Det skulle kunna ha varit jag och Torbjörn på en skogsväg utanför Visby, men båda överlevde. Betydligt värre slutade det för prins Bertil och hans skolkamrater 50 år tidigare. ”Prinsens kurva” utanför Filipstad är inte lika känd som Kungens kurva söder om Stockholm.
Hösten 1928 tar sex unga män, fem studerande vid Lundsberg, en tur i en av föräldrarnas bil. Byte sker vid ratten och den 16-åriga prinsen tar över, trots att han saknar körkort. Grusvägen nedför Lindåsbacken är skadad av den senaste tidens regn och Bertil tappar kontrollen över bilen.
Prinsens kurva i Värmland.
Den femsitsiga Chrylsern välter i diket och en av skolkamraterna kläms fast under bilen. Han avlider under transporten till lasarettet i Filipstad, men hinner säga ”Hälsa prinsen att det nog var mitt fel, jag tog i ratten”.
Prins Bertil fick 500 kronor i böter för att ha kört utan körkort.
Grusvägen nedför Lindåsbacken (kartkoordinater 59.54222, 14.07623) är hundra år senare lika brant och kurvig. Inget minner om den tragiska olyckan.
Det är en mäktig raksträcka, de nästan två milen norrut från Uppsala till Björklinge. Visserligen inte spikrak, men så rakt det kan bli med tanke på naturliga hinder i geografin.
År 1643 beslutades att Uppsala skulle få en ny stadsplan. De snirklande medeltida gatorna ersattes med ett ståndsmässigt rutnät. Som en förlängning av planen drogs i princip raka utfartsvägar åt norr, öster och söder. (Nej, hjältedrottningen Kristinas fingrar är inte inblandade.) Staden väster om ån gick inte helt att få in det ”perfekta” rutnätet. Kanske var det därför det inte blev någon raksträcka västerut.
Vägen söderut från kyrkkullen i Björklinge. Hösten 2023.
Längs vägen finns naturligtvis milstolpar. Den sista modellen är av järn, uppsatta på order av landshövding Robert von Kræmer 1850 och försedda med hans initialer ”RvK”. Enligt egen uppgift ska han ha bekostat dem själv. Stolparna visar avståndet (1 gammal mil = 10 689 meter) till Stockholms slott, en stolpe varje fjärdingsväg (1/4 mil).
Inne i Uppsala, i korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, står en ståtlig helmilsstolpe kvar (7 mil till Stockholm), låt vara inte riktigt på sin ursprungliga plats.
Ståtlig milsten inne i Uppsala.
Strax söder om Lilla Vallskog fanns tidigare en gränsmarkering som visade var Uppsala stad började/slutade. Den drygt en meter höga markeringen av järn är borttagen och det är högst oklart var den befinner sig. Länsmuseet hänvisar till kommunen, som hänvisar till länsstyrelsen, som hänvisar till länsmuseet…
I Högsta byggdes en ny bro 1935-36 och en av de ursprungliga böjarna på vägen rätades ut. I och med vägomläggningen förlorade en uppsättning kor tillgång till sitt dricksvatten i ån. En ”kotrumma” anordnades under vägen, precis norr om den nya bron, så att djuren passera under vägen. Än i dag finns det möjlighet att gå under vägen i en lite enklare tunnel.
”Kotrumman” vintern 2023–24.
Inne I ”byn” finns den flera hundra år gamla stenvalvsbron kvar. I den nordvästra delen av brovalvet sitter en rest av en runsten. Den stod ursprungligen i Örke i Skuttunge. Stenen slogs sönder under 1700-talet och delen i valvet är allt som återfunnits. Den ursprungliga texten löd ”Ragna lät resa sten efter fader sin Otvagen”, nu återstår bara två ord ”efter fader”.
Resterna av runstenen kan anas ”klockan 11” i valvet.
Strax söder om stenvalvsbron låg Högsta gästgivaregård. Huset från slutet av 1700-talet är idag privatbostad. Framför står en liten minnessten som markerar platsens historia.
Gästgiveriet i Högsta.
I Björklinge låg gästgiveriet precis söder om korsningen med Sandbrovägen. Byggnaden revs för drygt tio år sedan. Intill stod tidigare en så kallad väghållningssten. Den är nu flyttad till grässlänten mitt emot kyrkan. Texten lyder ”FJUCKBY – No 2 1/2 M – J.P.” med en pil under. En bonde med initialerna J P i Fjuckby ansvarade för vägglott nummer 2, som var en halvmil lång. Det är dock en annan väg – och därmed en annan historia.
Till och från under Visbys existens har det varit extremt högt tryck på fastighetsmarknaden i staden. Det senaste seklet har turismen varit motorn. Tidigare århundraden har det varit handeln.
Den medeltida kärnan innanför ringmuren kan kännas oförändrad från den tid Visby var navet i handeln på Östersjön. Dock har en hel del ändrats. Ett tydligt exempel är att dagens kvarter i de flesta fall var uppdelade i mindre enheter, skilda åt av trånga gränder. Dessa byggdes i de flesta fall bort under 1600-talet.
Ett sätt att öka antalet kvadratmeter i sina byggnader var att bygga ett valv över en angränsande gata. Ett femtontal sådana medeltida valv är kända – fem återstår över dagens gator.
Ett perfekt exemplen på de båda fenomenen är kvarteret Hornet, sett från Mellangatan 21. På 1200-talet delades kvarteret i två delar av en gränd i öst-västlig riktning, en gränd som blev tomtmark på 1600-talet. Den medeltida, bevarade, byggnaden mot Mellangatan hade ett valv över gränden. Valvet byggdes igen på 1850-talet, men togs upp igen i början av 2000-talet.
Valvet är nu inglasat och man kan föreställa sig den medeltida grändens sträckning genom kvarteret ned mot Packhusplan. Den öppna platsen var stadens förnämsta torg under tidig medeltid, belägen precis innanför muren med hamnen utanför.
Med tanke på den stolta statliga järnvägstraditionen i Sverige så hade jag trott att själva utgångspunkten skulle vara bättre utmärkt. Kanske en stilig tavla på väggen eller en tydlig markering på perrongen. (Något liknande nollmeridianen i Greenwich.)
När tågen väl rullar i Sverige så gör de allra flesta det med en nollpunkt vid Stockholms central. Härifrån har till exempel linjerna till Riksgränsen, Göteborg och Malmö sin utgångspunkt och längs banorna finns kilometertavlor som visar din position. Bra att ha om du som lokförare till exempel ska rapportera platsen för olycka.
Privata järnvägslinjer hade sina egna nollpunkter och markeringar, vilket kan vara förvirrande där de finns kvar i dag.
Vana resenärer vet att många stationshus har/hade uppgifter om avståndet till Stockholm (och altituden) angivet på skylten med stationsnamnet. Något som enligt min uppgiftslämnare Henrik Reuterdahl på Järnvägsmuseet mest var en flirt med allmänheten när järnvägen var ny. Genom åren kan linjeomläggningar dessutom gjort att siffran på stationshuset inte längre stämmer.
Nollpunkten på Centralstationen i Stockholm är i det närmaste omöjlig att upptäcka om du inte känner till den. Gå upp på perrongen vid spår 11 och 12. Vänd dig mot stora utgången från stationshuset. På perrongkanten har man slarvigt målat en nolla. På rälsens liv finns en liten skylt 000+0 (kilometer + hundratalet meter). Lite futtigt, minst sagt.
Nollpunkten på perrongkanten vid utgången från stationshuset. Markeringen på rälsen döljs nästan av försommarblommorna.Nolla på perrongkant och räls.
Är du i Stockholm och gillar nollor så finns det ju fler spårsystem att besöka. Enkelt att spana in är nollorna för röd och grön tunnelbana. Finns på Slussens station vid den norra änden av perrongen.
Till sist: Inget spring på spåren för att titta närmare på markeringarna.
Var finns nollstolpen? Enligt en tredjehandsuppgift i en fotnot i ”Från Gutabygd 1982” hade man ”något tiotal år” innan 1950-talet återfunnit den inmurad i det som 1877–2005 var Systembolagets fastighet vid Stora torget i Visby.
Med några få undantag utgick vägmätningen och milstolparna under 1600- och 1700-talet från Stockholms slott. På Gotland var förutsättningen annorlunda på grund av geografin. Istället var utgångspunkten Stora torget och vid uppmätningen 1780-81 rent av en speciell stolpe, nollstolpen.
En gammal klasskamrat, som jobbade på Systembolaget, har fått berättat för sig att stolpen finns inmurad i den norra ytterväggen under en trappa i det som då var en städskrubb. En annan uppgift gör gällande att den kunde kännas som en upphöjning i golvet i skrubben. (Jag har bland annat frågat ”ansvariga” på länsmuseet, men någon mer konkret ledtråd finns inte.)
Byggnaden där stolpen sägs finnas inmurad är äldre än stolpen själv. Den kan ju naturligtvis ha murats in vid någon ombyggnad – en större sådan gjordes på 1930-talet. Det märkliga är att nollstolpen inte tagits till vara eller ens avbildats när den likt Storsjöodjuret dykt upp. Den historiska medvetenheten i Visby är ju hög. (Den finns inte heller markerad på någon äldre karta.)
Systembolagets tidigare lokal på Stora torget. Är det här nollstolpen gömmer sig?
Efter Systembolagets uttåg bedrivs det restaurang i lokalen och den tidigare städskrubben har hamnat i köksregionen. Så länge ingen gör en ultraljudsundersökning av väggar och golv får du nöja dig med att du befinner dig nära nollpunkten när du njuter av din drink. Det kunde vara sämre.
Fakta/läs mer • Jan A:son Utas: ”De gotländska milstolparna” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Stefan Nordin: ”Vägmätning för milstolpar” i ”Fornvännen 1991”, Kungl Vitterhetsakademien och Statens historiska museer. • Joakim Hansson (red): ”Visby innerstad – en bebyggelseinventering del 1”, Länsmuseet på Gotland, 2002.
Stanna till nästa gång du passerar Östermalmsgatan 68 i Stockholm. I de annars spikraka kvarteren är den lilla gården framför huset ett skönt avbrott – och dessutom en rest från en mindre inrutad tid.
Husets fasad följer det som en gång var Ladugårdslands tullgata. Gatan vindlande sig fram över det som idag är övre Östermalm – från Ladugårdslandstull (mitt på dagens Karlaplan) och en liten bit förbi Lilla Jans (gård och krog vid nuvarande Lill-Jans plan).
Gatan har blivit ett fint utrymme framför huset till höger.
När bostadshuset skulle uppföras 1906 fick tomtägaren av någon anledning bara byggnadslov ut till den gamla gatans gräns, trots att stadsplanen krävde ett rätvinkligt gatunät.
Huset som uppfördes fick namnet Hemgården och var Sveriges första kollektivhus. Det fanns en matsal, som serverade tre mål mat om dagen, centraltvätt och bageri. Ekomin var det dock sämre med och verksamheten gick i konkurs efter några år. Istället bildades en bostadsrättsförening.
1863 års karta över Stockholm. Hemgårdens föregångare på platsen, ett sockerbruk från 1760-talet, utmärkt med svart. På kartan syns även Tyskbagarbergen.
Det finns ytterligare en rest av Ladugårdslands tullgata: Tyskbagargatan, som fick sitt namn 1885. Men den ser ut som en helt vanlig lite trist gata.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
