På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
En promenad längs den sydvästra sidan av Bromma flygplats i Stockholm bjuder på två lite udda sevärdheter. Dessutom får man njuta av ljudet av startande och landande flygplan.
Börja söderifrån på Kvarnbacksvägen och få som bonus en av Stockholms bevarade väderkvarnar, om än flyttad, och en av Stockholms runstenar. Följ sedan Linta gårdsväg och vik av på gångvägen längs flygfältskanten. (Betongkolossen som nu är bygghandel var tidigare SAS jetmotorverkstad.) Du kommer snart fram till en avsnörd landningsbana på din vänstra sida.
Banan, Brommas näst längsta och med beteckningen 05/23 efter kompassriktningen 50/230, var i bruk fram till mitten av 1980-talet. Nu används den som trafikövningsplats, precis som en rest av banan på Bulltofta i Malmö. Fortsätt sedan gångbanan fram till Attundavägen.
Bromma 1979. Den nuvarande trafikövningsplatsen mitt i bildens högerkant. Foto: Erik Claesson/Riksantikvarieämbetet/CC BY 2.5
Övningsdags: Håll till höger!
I vägens början, eller slut, ligger ett gammalt garage. Nu förvandlat till någon form av konstverk. Byggnaden började dekoreras av ägaren 2012 tillsammans med en ”Fleming”. Skapelsen har fått namnet ”Flowery house”.
Färgglatt garage.
Fortsätt genom villaområdet och hitta en lämplig buss på Bällstavägen – två stora upplevelser rikare. Minns också den allvarliga flygolyckan vid Bromma 1977.
Fakta/läs mer Michael Sanz: ”Bromma flygplats. Flyg, folk och händelser 1936–1996”, Allt om hobby, 1996. Bromma Tidning februari 2016
Det här inlägget har varit på gång i många, många år. Det har åkt in och ut på ”publiceringslistan”. Ofta ersatt av aktuellare och/eller intressantare platser. Nu är det i alla fall dags att presentera cistercienserklostret i Viby strax nordost om Sigtuna.
Enligt det så kallade Vibybrevet från 1160-talet donerade en kvinna vid namn Doter byn Viby till munkarna. Sonen Gere motsatte sig dock detta och till slut fick hjältekonungen Knut Eriksson rycka in och reda ut situationen. Regenten skänkte munkarna ny mark i Julita i Södermanland och på 1180-talet anlades det nya klostret.
Det är i högsta grad osäkert hur mycket kloster som hann byggas i Viby. Vid en arkeologisk undersökning 1973 påträffades en stensatt grav och murrester, som tolkades som lämningar efter klostret. Vid en mer omfattande undersökning 1997–2000 kunde arkeologerna konstatera att fynden var en tidigare okänd stenkyrka från början av medeltiden. Kyrkan hade inte färdigställts, kanske avstannade bygget när platsen donerades till munkarna.
Idag finns inget religiöst att titta på i Viby. Däremot är byn mycket väl värd ett besök. En oskiftad klungby med gårdar från 1800-talet. Resterna av kyrkan hittades på kullen i byns mitt, men de täcktes över när undersökningen var klar.
Det är en mäktig raksträcka, de nästan två milen norrut från Uppsala till Björklinge. Visserligen inte spikrak, men så rakt det kan bli med tanke på naturliga hinder i geografin.
År 1643 beslutades att Uppsala skulle få en ny stadsplan. De snirklande medeltida gatorna ersattes med ett ståndsmässigt rutnät. Som en förlängning av planen drogs i princip raka utfartsvägar åt norr, öster och söder. (Nej, hjältedrottningen Kristinas fingrar är inte inblandade.) Staden väster om ån gick inte helt att få in det ”perfekta” rutnätet. Kanske var det därför det inte blev någon raksträcka västerut.
Vägen söderut från kyrkkullen i Björklinge. Hösten 2023.
Längs vägen finns naturligtvis milstolpar. Den sista modellen är av järn, uppsatta på order av landshövding Robert von Kræmer 1850 och försedda med hans initialer ”RvK”. Enligt egen uppgift ska han ha bekostat dem själv. Stolparna visar avståndet (1 gammal mil = 10 689 meter) till Stockholms slott, en stolpe varje fjärdingsväg (1/4 mil).
Inne i Uppsala, i korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, står en ståtlig helmilsstolpe kvar (7 mil till Stockholm), låt vara inte riktigt på sin ursprungliga plats.
Ståtlig milsten inne i Uppsala.
Strax söder om Lilla Vallskog fanns tidigare en gränsmarkering som visade var Uppsala stad började/slutade. Den drygt en meter höga markeringen av järn är borttagen och det är högst oklart var den befinner sig. Länsmuseet hänvisar till kommunen, som hänvisar till länsstyrelsen, som hänvisar till länsmuseet…
I Högsta byggdes en ny bro 1935-36 och en av de ursprungliga böjarna på vägen rätades ut. I och med vägomläggningen förlorade en uppsättning kor tillgång till sitt dricksvatten i ån. En ”kotrumma” anordnades under vägen, precis norr om den nya bron, så att djuren passera under vägen. Än i dag finns det möjlighet att gå under vägen i en lite enklare tunnel.
”Kotrumman” vintern 2023–24.
Inne I ”byn” finns den flera hundra år gamla stenvalvsbron kvar. I den nordvästra delen av brovalvet sitter en rest av en runsten. Den stod ursprungligen i Örke i Skuttunge. Stenen slogs sönder under 1700-talet och delen i valvet är allt som återfunnits. Den ursprungliga texten löd ”Ragna lät resa sten efter fader sin Otvagen”, nu återstår bara två ord ”efter fader”.
Resterna av runstenen kan anas ”klockan 11” i valvet.
Strax söder om stenvalvsbron låg Högsta gästgivaregård. Huset från slutet av 1700-talet är idag privatbostad. Framför står en liten minnessten som markerar platsens historia.
Gästgiveriet i Högsta.
I Björklinge låg gästgiveriet precis söder om korsningen med Sandbrovägen. Byggnaden revs för drygt tio år sedan. Intill stod tidigare en så kallad väghållningssten. Den är nu flyttad till grässlänten mitt emot kyrkan. Texten lyder ”FJUCKBY – No 2 1/2 M – J.P.” med en pil under. En bonde med initialerna J P i Fjuckby ansvarade för vägglott nummer 2, som var en halvmil lång. Det är dock en annan väg – och därmed en annan historia.
Galärvarvskyrkogården på Djurgården är min favorit bland Stockholms begravningsplatser. Läget, litenheten och historien. Många minnesmärken som manar till eftertanke.
När regalskeppet Vasa bärgades 1961 fann man kvarlevor efter kanske så många som 25 personer. De döda begravdes 1963 tillsammans på Galärvarskyrkogården och 20 år senare uppfördes ett gravmonument. Stensättning med stenar från skeppets barlast och en gripande text: ”Kort blev kryssen, lång för dem som seglade in i evigheten. De offrade livet för fosterlandet. Tidigt bortgångna, sent lagda i vigd jord. Vandrare, ägna de namnlösa en fridens tanke.”
Man blir helt tom inombords när sanningen kommer fram.
Kort blev också deras vila ”i vigd jord”. Runt 1990 grävdes skeletten upp för att undersökas. Nu är de en del av den fantastiska utställningen ”Ansikte mot ansikte” på det närbelägna Vasamuseet. Vi besökare får veta nästan ofattbart mycket om de omkomnas liv och några ansikten har återskapats.
Tanken svindlar, men finns det om 300 år ett Hansamuseum (Gotlandsbåten torpederades 1944) eller till och med ett Estoniamuseum? Bärgat fartyg och utställda skelett av de som blev kvar i vraket. Ansikte mot ansikte…
På adressen Kindstugatan 14 i Gamla stan i Stockholm låg för länge sedan krogen Fimmelstången. Från början hette gatan Korsgatan, men på grund av alla slagsmål på gatan började den så småningom kallas Kindhästgatan, vilket betyder örfilsgatan. Så småningom förvanskades namnet till Kindstugatan. Ordet fimmelstång betyder för övrigt vagnskalm.
Extra bråkigt i Gamla stan var det på onsdagskvällen den 12 augusti 1674. Sverige förberedde sig för krig mot Brandenburg och gatorna var fyllda av fulla soldater, både svenska och legoknektar.
Vid sjutiden på kvällen anländer den 36-åriga poeten Lasse Johansson Lucidor till källaren Fimmelstången tillsammans med adelsmännen kapten Bengt Bohm och löjtnant Arvid Storm, samt häradshövdingen Samuel Furubom.
Sällskapet dricker vin och mumma, men inte i någon större mängd. Totalt under kvällen och natten dricker sällskapet åtta stop mumma och ett halvt stop vin. (Ett stop=1,3 liter.) Istället sitter de mest och pratar. Redan vid niotiden lämnar kapten Bohm sällskapet. De övriga beslutar sig dock för att stanna på krogen över natten, eftersom Lucidor nämner att många blivit överfallna i stan på sista tiden.
De beställer in mer att dricka, men framåt gryningen börjar löjtnant Storm och Lasse Lucidor att gräla. Lucidor vägrar att besvara Storms skål och de drar sina värjor. Några sekunder senare är Lasse Lucidor döende med två värjstyng genom sin kropp.
1600-talets största svenska skald, tillsammans med äventyraren Lars Wivallius, dör och begravs på Maria Magdalena kyrkogård på Söder. Löjtnant Arvid Storm rymde ur fängelset, tog sig till Norge och blev till sist generalmajor. Fler av Lucidors dikter hamnade i psalmboken, en lever fortfarande kvar, dock inte den här versen:
Blir jag av dricka döder så ber jag alla dricksbröder att de min avdöde kropp när under ett vinfat utsträcka om törsten mig väcker opp att jag strax densamma må släcka.
Fakta/läs mer: • Bagge & Walfridson: ”Lucidor”, En bok för alla, 1993. • Torbjörn Säfve: ”Dygden har jag platt försummat. En roman om Lasse Lucidor”, Månpocket, 1996. • Ulf Bagge: ”Skalderna i Gamla stan”, Bilda, 2001. • Annika Sandén: ”Jag, en olycklig spåman. Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid”, Natur & kultur, 2023.
Berättelser om den och den – söner till någon – som åkt till Särkland och blivit örnmat. Runstenarnas historier om vikingarnas bravader och släkt blir lite tröttande i längden. Desto roligare att kolla på bilderna.
Runsten U 1043 i Onslunda i Uppland (kartkoordinater 60.01589, 17.63196) berättar (gäsp) att Ulv, Gudfast och Gudmund låtit resa stenen efter pappa Ofeg. Samt att Gud ska hjälpa hans ande.
Stenen för några år sedan när ristningen var infylld. Foto: Uwe Zimmermann/CC BY-SA 4.0
Roligare är samlaget som är avbildat till höger på stenen. Vågar vi gissa att den skäggprydde mannen i överläge är pappa Ofeg? Vid mitt besök hade inte Riksantikvarieämbetets experter hunnit fylla i ristningen efter rengöringen av stenen, men vet man var man ska leta så framträder herdestunden ändå.
Lite mer drag. Foto: Uwe Zimmermann/CC BY-SA 4.0
U 1125 i Krogsta i en talldunge 2,5 mil österut (60.03050, 18.07071) är en av Upplands äldsta runstenar. Budskapet från 500-talet är ristat med den ovanliga äldre runraden på både fram- och baksida. Vilket det korta budskapet är tvistar dock de lärde om.
På stenens framsida möter oss en figur med uppsträckta armar. Kanske är det döden. Kanske är det en ande som skyddar gravfältet som stenen är rest i.
En hälsning från andra sidan?
Missa inte runstenen söder om Morgongåva där ristaren tröttnade innan runorna kom på plats.
Från starten 1857 och nästan 60 år framåt var Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg Stockholms hetaste nöjesställe. Här flockades kulturarbetare, journalister, kreti och pleti. Hotellet möjliggjordes genom en donation från grosshandlaren Abraham Rydberg.
Extra hett blev det när hotellets ”American Bar” öppnade 1902. Den första baren i huvudstaden – här kunde gästerna hänga och njuta av blandade drinkar. Konstnären Anders Zorn introducerade Manhattan, som han hittat receptet till under en Amerikaresa.
Unikt barhäng! Foto: Anton Blomberg 1903.
Även hotellets restauranger höll högsta klass och det var här som rätten biff Rydberg serverades för första gången.
Stockholm är dock en stad i ständig förändring och 1914 revs hotellet tillsammans med övriga byggnader på torgets norra sida. Den 30 september festade stamgästerna för sista gången i baren och åtskilliga inventarier ska ha plockats med.
Förutom biffen har hotellets ståtliga entréportal överlevt. Den fungerade tidigare som entré till Millesgården på Lidingö. Nu hittar du den på en undanskymd plats i slutet av Carl Milles väg. (Porten på Sigtunagatan 6 i Vasastaden kan enligt Stadsmuseet komma från hotellet.)
Fakta/läs mer Ove Pihl: ”Hovmästar’n får jag beställa. Klassiska krogar och klassiska recept från ett svunnet Stockholm”. Page One Publishing, 1996.
Med tanke på den stolta statliga järnvägstraditionen i Sverige så hade jag trott att själva utgångspunkten skulle vara bättre utmärkt. Kanske en stilig tavla på väggen eller en tydlig markering på perrongen. (Något liknande nollmeridianen i Greenwich.)
När tågen väl rullar i Sverige så gör de allra flesta det med en nollpunkt vid Stockholms central. Härifrån har till exempel linjerna till Riksgränsen, Göteborg och Malmö sin utgångspunkt och längs banorna finns kilometertavlor som visar din position. Bra att ha om du som lokförare till exempel ska rapportera platsen för olycka.
Privata järnvägslinjer hade sina egna nollpunkter och markeringar, vilket kan vara förvirrande där de finns kvar i dag.
Vana resenärer vet att många stationshus har/hade uppgifter om avståndet till Stockholm (och altituden) angivet på skylten med stationsnamnet. Något som enligt min uppgiftslämnare Henrik Reuterdahl på Järnvägsmuseet mest var en flirt med allmänheten när järnvägen var ny. Genom åren kan linjeomläggningar dessutom gjort att siffran på stationshuset inte längre stämmer.
Nollpunkten på Centralstationen i Stockholm är i det närmaste omöjlig att upptäcka om du inte känner till den. Gå upp på perrongen vid spår 11 och 12. Vänd dig mot stora utgången från stationshuset. På perrongkanten har man slarvigt målat en nolla. På rälsens liv finns en liten skylt 000+0 (kilometer + hundratalet meter). Lite futtigt, minst sagt.
Nollpunkten på perrongkanten vid utgången från stationshuset. Markeringen på rälsen döljs nästan av försommarblommorna.Nolla på perrongkant och räls.
Är du i Stockholm och gillar nollor så finns det ju fler spårsystem att besöka. Enkelt att spana in är nollorna för röd och grön tunnelbana. Finns på Slussens station vid den norra änden av perrongen.
Till sist: Inget spring på spåren för att titta närmare på markeringarna.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
