På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det finns inget val när en kommun svarar att sevärdheten man vill ha information om inte är något att se. Då är det bara att ta sig till platsen.
I början av 1960-talet ordnade Henrik Ekström en mindre turistanläggning i Gållösa strax söder om Valdemarsvik. Planteringar, dammar, betongfigurer och en kiosk lockade busslaster med besökare och det var fri entré.
Tyvärr dog anläggningen med initiativtagaren, men det mesta står kvar i backen mellan villorna (kartkoordinater 58.18334, 16.58168). OBS: Det är privat mark, så du får nöja dig med att spana från vägen, vilket fungerar utmärkt.
Fakta/läs mer Kulturarv Östergötland: Betongparken vid Gållösa Bo Cederqvist: ”Betongälgar vittnar om en svunnen park” i Norrköpings Tidningar den 23 augusti 2015
Man inbillar sig att man vet allt när man gått igenom standardverken, men så plötsligt dyker det oväntade upp. Mönsterås var faktiskt stad en gång i tiden – vilken glad överraskning! Det nämns inte i Sveriges Nationalatlas, som listar alla landets städer genom tiderna, och inte i den utförliga ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721” av Nils Ahlberg.
Historien i korthet: En handelsplats växer fram under medeltiden och blir så småningom även tingsplats. 1604 får Mönsterås äntligen stadsprivilegier av den blivande hjältekonungen Karl IX. Det hindrar dock inte danskarna från att sätta eld på bebyggelsen under Kalmarkriget 1612. Staden mäktar inte resa sig utan blir en köping under Kalmar. De lömska danskarna återvänder 1677 och sätter eld på allt igen.
Idag finns av ovan nämnda orsaker intet kvar från stadstiden. Den medeltida kyrkan rev dock invånarna själva i mitten av 1800-talet för att uppföra en rymligare. Men stanna gärna till om ni har vägarna förbi. Den mysiga Storgatan har kvar sin historiska sträckning och här ligger klassiska Nelssons café. På kyrkogården finns en minnessten över Jacob Wallenberg, vars skojfriska bok ”Min son på galejan” är ett måste för alla historieintresserade.
Den 7 november 1851 skrev 16-årige Johannes Pettersson (min farfars morfar) på för Kalmar regemente och i mars året efter fick han tillträde till soldattorpet Lilla Hättebo i Bäckaby (idag i Vetlanda kommun). Han övertog även föregångarens soldatnamn, Strahl. 1866 bytte Johannes och hans familj namn till Engdal och 1880 flyttade man till Hörjesås Norregård i Ramkvilla.
Hörjesås ligger vid foten av en kulle (krönet 310 meter över havet) med fantastisk utsikt söderut mot sjön Örken. Enligt K-spanarna Bengtsson, Juvander och Willis har höjden länge varit ett utflyktsmål för traktens ungdomar.
1937 tog familjen Rööst i Hörjesås tag i saken och byggde en servering på kullen så att de besökande skulle ha något att stoppa i munnen. Författaren och folklivsforskaren Johan A Göth föreslog samtidigt att kullen skulle kallas Engdals kulle, efter den tidigare ägaren. Efter det senaste världskriget utvidgades verksamheten med en minigolfbana, en scen och 1959 ett utsiktstorn. Affischer från midsommarfirandet på 1960-talet avslöjar att festplatsen gästades av storheter som ”Snoddas” och ”Jokkmokks-Jokke”. Det gavs också en möjlighet att vinna en levande gris om man gissade rätt vikt.
Tyvärr blev säsongen 2009 den sista på kullen (kartkoordinater 57.18014, 15.04066). På ett anslag på platsen tackar familjen Rööst ”alla trevliga gäster, som besökt oss under årens lopp”. Kullens topp går inte att besöka, men anläggningen finns kvar att beskåda på nära håll. Kvar är också den vackra utsikten.
En dag för nästan 30 år sedan stod byggnadsingenjören Mats Areskoug högst upp i det halvfärdiga Eurostop i Halmstad och spanade ut över staden och havet. Jag minns att jag tänkte att i det här hotellrummet skulle det vara häftigt att övernatta.
Eurostopanläggningarna skulle bli ”framtidens mötesplats för människor på väg”, Långtradarchaufförer, bussresenärer och bilturister, men även vanliga shoppingsugna, erbjöds hotell, bra restauranger, butiker och service som bank och post. Dessutom allt som behövdes för bilen. Bakom projektet stod Skanska och SPP.
Det skulle bli tio anläggningar i södra Sverige. Först klar blev den i Jönköping, som invigdes hösten 1989, därefter följde Örebro, Halmstad och Märsta-Arlanda. Sedan tog det stopp. Finanskrisen och verkligheten kom i kapp den minst sagt överhettade byggbranschen. Enköping, Norrköping, Botkyrka, Göteborg (2 anläggningar) och Malmö blev utan (och undertecknad lämnade mer eller mindre frivilligt ingenjörsyrket).
I de fyra färdigställda Eurostop fortsatte verksamheten, även om ägare och utbud har ändrats under de tre decennier som har passerat. Hösten 2019 är dock anläggningen i Märsta-Arlanda på väg att totalt byggas om till konferens och mässanläggning. Det är en märklig känsla att promenera omkring i övergivna byggnadskomplexet. Men skynda, snart är det bara tre ”truck stop” kvar från den tid då våra liv kretsade kring bilismen.
Vet man var den ligger så går det att skymta den bakom betongsuggorna från E4 på vägen norrut mellan Huskvarna och Gränna. För en rejäl besiktning rekommenderas dock den parallella grusvägen. Den avstängda rastplatsen Öland (kartkoordinater 57.95844, 14.35390) är en av Sveriges få motorvägsruiner.
Efter en kortare promenad genom en hästhage belönas man rikligt. Växtligheten är på väg upp genom asfalten. Parkeringsplatsens markeringar finns kvar tillsammans med en och annan belysningsstolpe. Allt tiotalet meter från motorvägens brus.
Enligt Trafikverket anlades rastplatsen antagligen i början av 1970-talet för att stängas cirka 30 år senare. En av orsakerna till stängningen var den låga standarden, bland annat saknades toaletter. Det har diskuterats att öppna rastplatsen på nytt, men det har bland annat fallit på att den ligger undanskymd och skulle kännas otrygg.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
