På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Likt en vakpost reser den sig över den vackra Bredestadsdalen sydost om Aneby i norra Småland. Dalen kantas av gravar från brons- och järnålder. Vid en av dessa har en drygt tre meter hög sten rests och den är misstänkt likt en fallos (kartkoordinater 57.82102, 14.84433). Fruktbarhetssymbolen dateras till 200-400 e Kr och dess kraft har varit mäktig under seklerna som gått – dalens jord är bördig.
En fallos med tvivelaktig historia hittar du lite längre norrut: Rödsten i Östergötland.
Det hände sig vid den tiden att kung Emund slemme i Uppsala ville få ordning på gränsen mot de lömska danskarna i söder. Ett traktat upprättades med kollegan Sven tveskägg. Sex män från respektive rike satte sex stenar för att markera gränsen. (Den nuvarande gränsen mellan Småland/Västergötland oh Halland/Skåne/Blekinge.) Allt enligt den Äldre Västgötalagen, som sammanställdes omkring 1220.
Redan här uppstår det första problemet i berättelsen: Slemme och Tveskägg var inte kungar samtidigt. En del forskare tror att en sammanblandning kan ha skett och att det är den danska kungen Sven Estridson som menas. Traktatet kan i så fall vara från 1050-talet.
Ett annat problem är att en kung i Uppsala på 1000-talet inte hade någon större kontroll över det som är dagens Småland. Det bestod vid den tiden av en massa små hedniska ”länder”.
Som om det inte skulle vara nog så betvivlar många forskare numer att det citerade traktatet verkligen är från 1000-talet. Men ett gränsdokument från 1200-talet, om än från ett påhittat(?) original, är inte så illa det heller.
1000- eller 1200-tal: Sex stenar nämns i traktatet. Några av dem är klart definierade, andra omdiskuterade. Vi tar oss till den östligaste av stenarna, Brömse sten. Den tre meter höga stenen står intill en liten grusväg cirka 6 kilometer från kusten (kartkoordinater 56.31786, 15.95262). Stenen finns på en karta från 1650. Strax intill flyter gränsfloden Brömsebäck.
Det är en märklig och rentav mäktig känsla att tänka på att här gick gränsen mellan ärkefienderna Sverige och Danmark fram till 1658.
Fakta/läs mer • Thore Brogårdh: ”Längs en gammal riksgräns”, 1960. • Peter Hayes Sawyer: ”När Sverige blev Sverige”, Viktoria, 1991. • Karlsjö & Hallberg: ”Skånes och Blekinges riksgräns”, 1995. • Gunnar Wetterberg: ”Skånes historia 1”, Albert Bonniers, 2016.
På 1800-talet fanns det hundratals små hälsobrunnar/kurorter runt om i landet. De flesta var små och lockade i första hand bara gäster från närområdet. Några, som Loka och Ramlösa, blev rikskända. En av de mindre var Källvik, vackert belägen vid kusten cirka 15 kilometer norr om Västervik.
Som ortsnamnet säger så fanns här några källor nära havsviken. Det var både källor med järnhaltigt vatten och källor friskt vanligt vatten. Första skriftliga beviset på brunnsdrickning i Källvik är från 1799.
Under 1800-talet och framåt växte verksamheten med de byggnader som tillhör en hälsobrunn. Varmbadhus med brunnssalong (1872), hotell (1873), nytt hotell (1876), societetshus (1928). För inkvartering uppfördes dessutom ett antal mindre villor. Ångfartyg trafikerade kusten från Stockholm i norr till Kalmar i söder.
Varmbadhuset på vykort. Foto: Maria Lundqvist.
Förutom dricksvatten och kalla och varma bad lockade Källvik med bland annat frisk luft och diverse behandlingar.
För de flesta kurorter blev tiderna kärvare när den allmänna sjukvården och de sanitära förhållandena i hemmen förbättrades. Källvik drog sin sista suck som kurort 1943. Det nya hotellet brann ned redan 1881, som resultat av ett försäkringsbedrägeri. Det gamla hotellet brann 1945 under att det användes som förläggning för baltiska flyktingar. Varmbadhuset revs i slutet av 1950-talet. Av de större byggnaderna återstår bara societetshuset (Källviksbrunnsvägen 7), som är i dag är privatbostad.
Societetshuset uppe till vänster och det lilla brunnshuset nere vid viken.
Nere vid viken står dessutom ett litet brunnshus kvar. Det vårdas av de boende i området och inhyser ett litet museum om brunnsepoken. Öppet på helgerna under sommartid.
Det serveras inget vatten längre i brunnshuset.
Men det finns något som skiljer Källvik från landets övriga bortglömda hälsobrunnar. Povel Ramel tillbringade ett antal somrar i Källvik som ung och 1939 satte han upp sin allra första revy, ”Sommarfräknar”, på societetshuset. Ramel lär dock ha förnekat att hans klassiker ”Sorglösa brunn” skulle ka något med Källvik att göra.
Den lilla villan Paddan (1897) där Povel Ramel bodde med sin familj.
Fakta/läs mer • Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:s förlag, 1883. • ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förlag, 1918. • Hans Broomé: ”Källvik – en småländsk brunns- och badort”, Kalmar läns museum, 1970
Som halvskåning har jag naturligtvis läst det mesta som Fritiof Nilsson Piraten skrivit. En skrönornas mästare och serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 tillhör mina första riktiga teveminnen. Bästa Piraten-sevärdheter återfinns dock i Småland.
Efter att ha utbildat sig till jurist i Lund, där han fick sitt tillnamn Piraten, praktiserade han som advokat i Stockholm och Tranås. Under de tio åren i Småland, 1921–31, började skrivandet och efter succédebuten 1932 med ”Bombi Bitt och jag” var det slut med juridiken.
Piraten hyrde tillsammans med hustrun Karin Maria Jerlov bottenvåningen i en större villa på Storgatan 48 i Tranås. Hon drev tandläkarpraktik i huset. För hundra år sedan var området öppnare med friliggande hus, idag är läget minst sagt instängt på baksidan.
Storgatan 48 hösten 2023.
Advokaten/författaren hade periodvis stora problem med alkoholen. Under tiden i Tranås tillbringades enligt uppgift lika mycket tid på villans veranda tillsammans med goda vänner som på advokatkontoret. Praktiskt nog fanns en lucka in till köket så att påfyllning kunde serveras utan onödiga omvägar.
Jag vet inte om luckan används nuförtiden. Villan forsätter dock att tjäna kulturen som lokal för konstnärer och författare.
Äldst och störst. Nej, det handlar inte om gnabb grabbar emellan på skolgården – det handlar om träd.
Träd som förnyar sig genom kloner kan bli ”hur gamla som helst”. I Sverige har vi till exempel ”Old Tjikko” på Fulufjället i Dalarna som beräknas vara upp mot 10 000 år. Vi nöjer oss dock med några stolta smålänningar.
Vallbytallen påstås vara Sveriges grövsta tall med sin omkrets på omkring 5,5 meter. Det eventuella rekordet är dock lite tveksamt eftersom Vallbytallen har två hopväxta stammar (likt en siamesisk tvilling). Ståtlig är i alla fall tallen och du hittar den strax väster om Kvillsfors i Vetlanda kommun (kartkoordinater 57.39863, 15.48452).
Vallbytallen hösten 2023.
Om Vallbytallen är frisk och kry så är det värre med Kvilleken. Åldern har tagit ut sin rätt på det som kan vara Sveriges äldsta ek. På 1930-talet gjordes en utredning som visade att eken var 950 år gammal, så den har gott och väl passerat 1000-årsstrecket. Mäktigt att eken var ett litet skott när Olof Skötkonung regerade.
Kvilleken hösten 2023.
Det är enbart liv i en av Kvillekens grenar och stammen hålls ihop med stålband och kätting. Skyndar dig till Norra Kvill (57.73466, 15.62824) i Vimmerby kommun innan det är försent.
Det är väl mänskligt att man vill bli ihågkommen efter sin död. Redan de gamla faraonerna byggde ståtliga pyramider och varför ska en slottsherre i Småland vara sämre.
Baronen Malte Liewen Stierngranat (1871–1960) gjorde allt för att bli känd och viktigast av allt inte glömd. Att bli odödlig är dock inte helt gratis, men så länge det finns förmögna kvinnor är det mesta möjligt.
Istället för att ta över barndomshemmet, herrgården Nobynäs, i Aneby drog han till USA och minglade. Köpte en ingenjörstitel, bröt något äktenskapslöfte, satt i fängelse och gifte sig rikt.
Väl hemma lät Malte 1915 uppföra Stjärneborgs slott vid sjön Ralången. Slottet ritades av arkitekt Torben Grut, mannen bakom bland annat Olympiastadion i Stockholm. Malte lärde känna en del av tidens stora svenska konstnärer och införskaffade en del av deras verk. Vid Stjärneborg ordnade han bland annat en egen station vid nuvarande Södra stambanan och ett hembygds- och konstmuseum.
Sedan gällde det livet efter döden. Malte ligger begravd i en gravkammare i en pyramid på slottets ägor. Kammaren lär vara utformad som ett gotiskt kapell med målningar som visar Maltes liv och en antavla som visar hans släktskap med Gustav Vasa. (I pyramiden vilar även den första rika hustrun och deras två barn, samt en svärson.)
Fakta/läs mer Stjärneborgs museer Göran Engström: ”Malte Liewen Stierngranat – mannen som gjorde vad som föll honom in”, Föreningen Stierngranats museer, 2010 Roland Classon: ”En märklig man och hans liv” i Helsingborgs Dagblad den 27 augusti 2012
Fotnot: Undertecknad bloggare hävdar att kan är släkt med den danske vikingakungen Harald Blåtand, men önskar få sin aska strödd i havet utanför Visby.
Lördag den 27 mars ska, om allt går som planerat, SM-finalen i bandy avgöras i Uppsala. Banan är bottenfrusen så risken att någon spelare försvinner ned i en vak får anses obefintlig. Annat var det förr.
Finalarenan skulle vara neutral ”mark”, men hamnade nu betydligt närmare Nässjös hemtrakter. Resultat blev också därefter, smålänningarna vann med hela 7–1 och tog sitt hittills enda SM-guld. Nästan 15.000 löste biljett till matchen, men enligt uppgift fanns ytterligare tusentals personer runt den lilla skogstjärnen.
Till vardags är Perstorpsgölen, eller SM-gölen, en betydligt stillsammare plats och främst ett tillhåll för sportfiskare. Regnbåge och öring sätts ut regelbundet. Det krävs fiskekort för att dra upp dem, men för oss som gillar idrottshistoria duger ett besök vid strandkanten.
SM-finalen 27 februari 1949 avlöpte utan drunkningstillbud, isen fick till och med beröm av spelarna efter matchen. Betydligt mer dramatisk var landskampen mellan Sverige och Finland en vecka tidigare. På grund av tövädret i Västerås flyttades matchen till Tinnerbäcksbadets konstgjorda sjö i Linköping. Det var dock varmt även i Linköping och såväl domare som spelare hamnade i vattnet innan matchen blåstes av efter drygt två minuter. Vid den gemensamma middagen på kvällen utropade ordföranden i Svenska bandyförbundet en skål ”för de räddade spelarna.”
Säga vad man vill om krig, men det sätter fart på geniknölarna. Tragiskt, eftersom det borde gå att utveckla saker och ting utan att miljontals oskyldiga mördas. Ingen behövde dock sätta livet till i Bäckebo i Småland på eftermiddagen den 13 juni 1944.
Tyskland var 1944 allt mer pressat i kriget och ingenjörerna arbetade för högtryck med nya vapen. Det senaste var en radiostyrd robot med raketmotor som skulle få beteckningen V-2 (Vedergällningsvapen 2). Den obemannade roboten skulle sättas in mot allierade städer som hämnd för terrorbombningarna i Tyskland.
V-2 var det första föremålet som människan skickade ut i rymden och dess teknik har använts i de flesta raketer efter andra världskriget. Maxhastigheten var 5.760 km/h, max flyghöjd 206 km (om den skickades iväg rakt upp), räckvidd 320 km. Den var 14 m lång och vägde fulltankad 12,5 ton. Och ”viktigast av allt”, V-2 förde med nästan ett ton sprängmedel.
En sådan avancerad konstruktion krävde provskjutningar, men den junidagen 1944 gick det lite fel. Roboten sköts upp från forskningsanläggningen i Peenemünde på ön Usedom och det var tänkt att den skulle landa i havet utanför Bornholm. Istället fortsatte den norrut innan den exploderade, på grund av något tekniskt fel, på 1.500 meters höjd över Bäckebo.
Explosionen skrämde slag på både folk och fä. Fönster tryckets ut och det regnade metalldelar från skyn. Vrakdelar spreds över flera kvadratkilometer. Störst var den 450 kg tunga förbränningskammaren som slog upp en krater med 5 meters diameter och drygt 2 meters djup.
Resterna av roboten samlades ihop och forslades till Flygtekniska försöksanstalten i Bromma. Efter att ha undersökt vrakdelarna skickades de till de till Storbritannien – av det ”neutrala Sverige”.
Samma dag som explosionen över Bäckebo hade den första, enklare, roboten V-1 slagit ned i London. Den första attacken med V-2 genomfördes i september 1944 mot Paris. Totalt avfyrades drygt 3.000 V-2-robotar och på grund av den höga hastigheten fanns det inget effektivt motvapen. Trots den svenska insatsen.
I skogen i Bäckebo finns kratern kvar (kartkoordinater 56.91045, 15.98000) och runt om i markerna ligger metallskrot. Roboten bör ha vägt cirka 3 ton när den exploderade och svensk militär lyckades 1944 bara hitta 2 ton vrakrester. Vid en arkeologisk undersökning 2004 hittades 36 metallföremål som anses komma från roboten.
Fakta/läs mer • Arén mfl: ”Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket”, 2007 • Niklas Dahlin: ”Hitlers hämndraket slog ned i Småland” i Ny Teknik den 5 augusti 2011.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.