På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Att värva soldater till krig är inte alltid lätt, fråga president Vladimir Putin. Även i Sverige har det varit ett problem. 1811 protesterades det på flera platser i landet mot nya utskrivningar.
I samband med kriget mot Ryssland 1808–09 sattes ett lantvärn upp för att täcka bristen på reserver inom armén. Det blev ingen succé. Befäl och utrustning saknades och nästan en femtedel av soldaterna dog av dysenteri i de usla förläggningarna. Lantvärnet hade minst sagt ett dåligt rykte.
1810 beslutade riksdagen att lantvärnet skulle förstärkas med ytterligare soldater. Det skulle bland annat ske genom lottdragning bland yngre män – ämbetsmän, studenter och jordägare skulle undantas.
Protesterna var extra kraftiga i Skåne. Bönder och drängar drog runt och krävde att prästerna skulle vägra att befatta sig med lottdragningen. Slott och herrgårdar våldgästades. Myndigheterna var minst sagt oroade.
Den 15 juni 1811 hade cirka 800 av de protesterande samlats på Klågerups slott, cirka 15 kilometer öster om Malmö. Generalmajor Hampus Mörner, som råkat befinna sig i staden, erbjöd sig att ta hand om de upproriska. Med 40 husarer, 100 infanterister och 4 kanoner anlände han till slottet.
De förskansade vägrade att ge sig. Militären öppnade eld och förföljde sedan de flyende i hus och på fält. Ett 30-tal dödades, nästan 200 togs till fånga. Över hela landet utfärdades 34 dödsdomar efter protesterna, 3 av dessa verkställdes.
Offren för massakern skulle på order av länsstyrelsen grävas ned på en avsides plats. 1991 restes en minnessten på det som kallas ”Döängen”, strax söder om samhället (kartkoordinater 55.58567, 13.23811). Enligt traditionen var det här de dödade grävdes ned. Det misslyckade lantvärnet avskaffades redan 1812.
Fakta/läs mer Rosborn och Baragillet: ”1811. Bondeupproret i Skåne”, 1991 Nationalencyklopedin Gunnar Wetterberg: ”Skånes historia III”, Albert Bonniers, 2017
Å ödekyrka i Östergötland är en riktig kyrkoruin. Den ser ut att kunna rasa amman i vilket ögonblick som helst och det är förbjudet att gå innanför de gamla murarna. Den medeltida kyrkan övergavs efter en brand 1879 – det fanns en nästan helt ny kyrka i socknen. Men det är inte själva kyrkan som är det mest intressanta i Å.
Fallfärdig ruin.
På kyrkogården ligger Jon Andersson begravd och han blev enligt socknens dödbok hela 147 år gammal. En minnestavla är uppsatt på kyrkogården. Han ska ha fötts den 15 februari 1582 på Kåverö gård. Jon Andersson var i tur och ordning bonde, skomakare och torpare innan han avled på fattighuset den 18 april 1729. Det finns dock de som tvivlar på att födelseåret är rätt.
Nu är 147 år inte på något sett högsta åldern i världshistorien. Till exempel blev Noas farfar Metusalem hela 969 år.
Alla som besöker Gotland känner till de magnifika stränderna och de medeltida kyrkorna. Men skippa baddräkten och psalmboken för en dag och ta dig an några av öns mer exotiska destinationer: Tio mindre ”orter” (ansamlingar av hus/byar) som en gång tiden hade både postkontor och järnvägsstation, ofta i samma byggnad.
Postservicen på Gotland har sorgligt avvecklats i samma takt som i övriga Sverige. Järnvägen försvann redan 1960. Kvar till sist var öns motsvarighet till Transsibiriska järnvägen, den drygt 11 mil långa sträckan från Lärbro i norr till Burgsvik i söder.
Sylfaste Hållplatsen låg 10,6 kilometer med tåget söderut från Visby. Posten hyrde in sig i hållplatsbyggnaden fram tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (kartkoordinater 57.58696, 18.43382). I Sylfaste fanns även ett stort mejeri.
Sylfaste någon gång på 1950-talet. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Bjärges Ett klassiskt stationssamhälle (27,1 km från Visby) som växte upp ur ”intet” när järnvägen kom 1878. Socknen Vänges tidigare ”centrum” vid kyrkan tappade nästan helt sin betydelse. Posten huserade i stationshuset och överlevde järnvägen med sju år. Huset står kvar (57.44941, 18.48814).
Fidenäs Även samhället Fidenäs (71,4 km från Visby) är en produkt av järnvägen, som nådde hit 1908. Namnet är en konstruktion av att platsen ligger på gränsen mellan socknarna Fide och Näs. Posten låg i stationshuset tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (57.09407, 18.30226).
Stationen i Fidenäs 1985
Tvärbanan från Slite i nordost till Hablingbo i sydväst (från början tre olika bolag) tackade för sig redan 1953.
Dune Dalhems socken kunde ståta med två järnvägsstationer. Dune (9,1 km från järnvägsnätets knutpunkt Roma) var betydligt mindre än Hässelby i själva kyrkbyn. Posten låg i stationshuset och drogs in samtidigt som järnvägen. Huset står kvar (57.56016, 18.56009).
Dune omkring 1958. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Isums Posten i Isums huserade 1898–1961 i stationshuset (6,1 km från Roma). Servicen överlevde således järnvägen med åtta år. Huset står kvar (57.49404, 18.36694).
Sista dagen för posten i Isums
Bander När järnvägen kom till Bander i Mästerby (10,4 km från Roma) blev platsen ett centrum även för omgivande socknar med bland annat mejeri, snickeri och affärer. Posten låg under två olika perioder i stationshuset, även här överlevde den järnvägen med åtta år. Stationen står kvar (57.47991, 18.29991).
Stationen i Bander 1993
Stjärnarve I Eksta (37,9 km från Roma) fick både post och station namn efter den största gården i trakten, Stjärnarve. Till skillnad mot övriga platser i denna berättelse låg posten här aldrig tillsammans med järnvägen. De sista åren (1956–61) låg posten i lanthandeln (57.28763, 18.18820). Både den och stationen (57.28804, 18.21753) står kvar.
Silteby För att inte blanda ihop Silte (46,6 km från Roma) med det betydligt större Slite i norr fick både station och post namnet Silteby, trots avsaknad av någon riktig by på platsen. Postkontor 1924–53 och postombud till 1960 i stationshuset, som står kvar (57.21529, 18.23037).
Postkontorets sista dag
Även de två mindre banorna Visby–Hallvards och Hemse–Ronehamn bidrar till posthistorien.
Hallvards 1912 nådde järnvägen Hallvards (7,4 km från Visby) i Västerhejde. Banan var en förlängning av järnvägen som hade byggts till regementet på Visborgs slätt. Bland annat ville man underlätta för turisterna att ta sig till kurorten Kneippbyn. Fram till 1957 låg posten i stationshuset, järnvägen lades ned redan 1940. Posten 1971. Stationshuset står kvar (57.58596, 18.23198).
Stationen i Hallvards 1984
Autsarve Järnvägen från Hemse till den viktiga hamnen Ronehamn lades ned redan efter 14 år, 1918. Halvvägs på banan ligger Rone kyrkby, men namnet på stationen blev Autsarve (5,1 km från Hemse), efter ett gårdsnamn, för att undvika ihopblandning med Roma. 1912–24 låg posten stationshuset, servicen fanns kvar i byn till 1962. Stationshuset finns kvar (57.21100, 18.44809), men har flyttats en bit norrut.
Autsarve med den äldre stavningen
Fakta/läs mer • Molin & Stenström: ”Järnvägslinjen Klintehamn–Hablingbo 20 år efter nedläggningen”; specialarbete vid Säveskolans gymnasium, 1972. • John Kvarnstedt: ”Gotlands Järnvägar”, Press förlag”, 1978. • Carl Axel Jakobsson: ”Postgång och postväsende” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Martin Ragnar: ”Ångspårvägen Visby–Visborgs slätt–Hallvards”, Svenska järnvägsklubben”, 1995. • Ragnar & Hardings: ”Järnvägen till Ronehamn”, Svenska järnvägsklubben”, 2002. • ”Gotlands fasta postanstalter genom tiderna från 1600-talet till år 2003, del 1–5”, Sammanställt av Sällskapet Poste Gutensis genom Stig Högström, 2003–2005. • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009. • ”Postal X”, Facit, 2020.
Göteborg anlades 1621 av hjältekonungen Gustav II Adolf som Sveriges fasta punkt i väst. Med de stygga danskarna och norrmännen runt hörnet (i Halland respektive Bohuslän) såg kungen till att staden fick starkast möjliga försvar. Det ordnades med vallgravar, bastioner, kasematter, skansar och mycket annat.
Karta av Kiettel Klasson 1644.
Så småningom blev de angränsande landskapen svenska och grannarna godare. Befästningsverken själva blev omoderna och 1807 började de raseras. Några lämningar finns dock kvar. Ståtligast innanför vallgraven är bastionen Carolus Undecimus Rex (kung Karl XI) vid Kungsgatans västra ände.
Betydligt mer spännande är de två underjordiska lämningarna som man kan beskåda helt gratis! (Vill du betala så finns det guidade turer i bastionernas innandöme.)
I garaget på Sahlgrensgatan 4 återfinns bakom en glasruta till höger efter nedfarten en orillon (rundat hörn) från bastionen Carolus Dux (efter hertig Karl Filip, son till Karl IX). Längst ned i Bopalatset på Kungstorget hittar du en mur från bastionen Johannes Dux (efter hertig Johan, som till Johan III).
Murarna stod pall. Göteborg har inte intagits under sina 400 år.
Fakta/läs mer Stig Roth: ”Göteborgs uppkomst och äldre historia”, Göteborgs hembygdsförbund och Göteborgs historiska museum, 1976. Tomas Andersson: ”Pålad stad. Berättelser om Göteborg från början till nu”, Riksantikvarieämbetet, 2003. Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker, 2009.
Hertig Karl Filip i ett garage.Hertig Johan på bio.
28 råbockar och 1 räv! Den tyske kejsaren Wilhelm II:s jaktresa till Snogeholms slott hösten 1899 blev en stor succé. Det första världskriget gick inte lika bra för honom och livet slutade i exil i Nederländerna 1941.
Men 1899 lekte livet och det var ett rent nöje att få avfyra sin bössa. Alla var glada och naturligtvis måste hjältedåden manifesteras. Runt Snogeholm finns tre minnesstenar uppsatta: • ”HÄR SKÖT KEJSAR WILHELM II SIN FÖRSTA RÅBOCK PÅ SVENSK JORD 20.9.1899” (kartkoordinater 55.55748, 13.70674) • ”HÄR INTOGS KEJSAR WILHELM II SIN JAKTFRUKOST 21.9.1899” (55.55276, 13.70293) • ”HÄR INTOG KEJSAR WILHELM II SIN JAKTFRUKOST 22-9-1899” (55.57289, 13.70536)
Kejsarens jaktmark.
Snogeholms slott är numer en konferensanläggning. Jaktmarkerna är ett omtyckt strövområde. I naturen har Snogeholm Land Art skapat konst i landskapet. Bland annat verket ”Tiden går och vi med den” av Frank Björklund, färdigställt vid Erikssons stenhuggeri i Ystad. En fågels måltid är lika viktig som en kejsares!
Det är inte bara Wilhelms måltider som uppmärksammas i Snogeholmsskogarna.
=+=+=+=
I december 1715 landsteg hjältekonungen Karl XII på den skånska sydkusten efter en 15 år lång bortamatch på kontinenten. Han tillbringade några månader i Ystad innan högkvarteret upprättades i Lund. I november 1718 var det färdigkrigat för regenten.
I Kadesjö, halvvägs mellan Ystad och Skurup, står en färgglad Karl XII av plåt och pekar österut (kartkoordinater 55.49182, 13.65721). ”Konstverket” har med största sannolikhet inspirerats av statyn från 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Det är dock oklart när och framförallt varför kungen hamnat i Kadesjö. Betongfundamentet har årtalet 1969, men sannolikt har det funnits en föregångare på platsen. ”Friskt mod i gossar blå, Ur vägen moskoviter” lyder det käcka budskapet.
På en oansenlig gata på Östermalm i Stockholm tronar en ståtlig tegelkyrka. Uppförd 1893–94 för metodisterna – tack vare en mycket generös donation från rikemansdottern Emma Benedicks. Kyrkan avkristnades och såldes 2014 när den blev för dyr för den krympande församlingen. Däremellan förklarades den som byggnadsminne 1970.
På Majorsgatan 5–7 råder stillhet och från utsidan märks det inte att Jesus har lämnat byggnaden. Den är låst och bevakad. Enligt SvD står drygt 66 000 personer i kö för att bli medlemmar i Soho House. Men kyrkan är fin från utsidan.
Fakta/läs mer Tulla Grünberger: ”Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan”, Balkong förlag, 2016.
Varför sitta och uggla i en kurort ute i skogen när man kan dricka hälsosamt vatten i en stad med alla bekvämligheter? Hälsobrunnen Hälsan i Helsingborg erbjöd det bästa av två världar.
Fram till förra sekelskiftet rann en bäck i ravinen med nuvarande Hälsovägen, den utnyttjades bland annat av flera vattenkvarnar. 1803 upptäckte mjölnaren vid en av kvarnarna en källa med järnhaltigt vatten och beslutade sig för att anlägga en park för de som var sugna på lite hälsosamt vatten. Fyra år efter upptäckten var hjältekonungen Gustav IV Adolfs drottning Fredrika brunnsgäst och på hennes anmodan döptes hälsobrunnen helt enkelt till Hälsan. Anläggningen växte med bland annat brunnsrestaurang och danssal.
Hälsobrunnen omkring 1900. Foto: Carl Dahlquist.
Under andra hälften av 1800-talet djupborrade man runt om i Helsingborg för att hitta bättre dricksvatten, men påträffade salthaltigt vatten som ansågs vara otjänligt. 1888 borrades i Hälsans brunnspark och där kunde det salta vattnet bli en del av kuren. 1890 invigdes den nya källan, döpt efter hjältekonungen Oskar II:s drottning Sofia. Experterna menade att vattnet påminde om det i Elisabethkällan i den berömda tyska kurorten Bad Kreuznach.
Förutom byggnaderna vid källorna hänvisades brunnsgästerna till staden. Varma bad, men även kolsyre-, tvålmassage-, gyttje- och elektriska ljusbad kunde avnjutas i varmbadhuset på Drottninggatan 7, allt enligt reklam från 1918. Badet är rivet sedan länge. Kallt badade man vid Hälsans Pålsjöbad, men inte heller här finns det några lämningar kvar från brunnsepoken. Brunnskontoret, med läkarmottagning, låg i Tornerhjelmska huset på Fågelsångsgatan 5. Byggnaden uppfördes före hälsobrunnen och står kvar än i dag. Här kunde brunnsgästerna bland annat få hjälp med inkvartering i privata rum eller i stadens många hotell och pensionat.
Som de flesta kurorter fick Hälsan det allt svårare att överleva när läkarvetenskapen gjorde framsteg och när fler fick tillgång till rinnande vatten och därmed bättre hygien. Hälsan tackade för sig 1930.
Anläggningen med de båda källorna finns kvar i den vackra Öresundsparken. Många av byggnaderna på platsen revs redan för drygt hundra år sedan när bäcken lades i kulvert och Hälsovägen breddades. Sofiakällan flyttades närmare slänten på 1950-talet när vägen breddades ytterligare.
Salt till vänster och järn till höger.
En skylt varnar besökaren för att dricka ur Sofiakällan. Vid mitt besök hösten 2020 fanns det dock inte något vatten att dricka, varken med salt- eller järnsmak.
Det var hälsosammare förr.
Fakta/läs mer Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förslag, 1918. ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval”, Stadsbyggnadsförvaltningen, 2009.
”I närheten av Flisby järnvägsstation, på lägenheten Rävudden under hemmanet Bröttjehaga, bodde sedan flera år tillbaka ringkarlen Anders Blomqvist och hans hustru Hedvig Blomqvist, bägge nära sjuttioåriga. De åldriga makarna, som befann sig i jämförelsevis goda ekonomiska förhållanden idkade handel med livsförnödenheter, som de i bygden köpte och sålde, det senare i huvudsak till arbetare vid den närbelägna betydande tändsticksfabriken i Anneberg.
Under måndagen i förra veckan var makarna senast synliga i trakten, men på tisdagen och onsdagen sågs de inte av de närmaste grannarna, som trodde att de gamla var ute på vandring. På torsdagen började man ana oråd, varför man skaffade sig inträde i den låsta byggnaden. Där mötte en fasansfull syn.” (Min översättning till ”modern” svenska.)
Natten till tisdag den 11 november mördades det äldre paret i den egna sängen. De hade brutalt slagits ihjäl, deras huvuden var täckta med levrat blod. Mordvapnet – en cirka 60 centimeter lång vedklabbe – stod stod kvar vid sängen. Från hemmet saknades pengar och ett fickur i silver.
Kronolänsman Christian Wallander konstaterade dessutom i sin rapport att mördaren varit ensam och hade fått natthärbärge hos makarna i torpet. Att personen avsett att stjäla och sedan av någon anledning begått morden, och låst ytterdörren efter dådet.
En man som drivit runt i trakten vid tidpunkten greps. Han hade blodstänk på kläderna och motsägelsefulla svar på polisens frågor – men friades i rätten. Fyra år efter dubbelmordet häktades en annan man, men inte heller han kunde bindas till brottet.
Torpet är borta sedan länge, men Sven-Adolf Pettersson på Bröttjehaga gård lät resa en enkel minnessten på platsen (kartkoordinater 57.77495, 14.84288). På stenen hänvisas bland annat till Fjärde Moseboken: ”Likaså om han slår den andre med ett träredskap som går att döda med, och döden följer, då är han en mördare, och en mördare skall straffas med döden.” Så skedde inte den här gången för 140 år sedan.
Fakta/läs mer: Hendel Äng: ”Dubbelmordet i Flisby” i ”Då och nu i Nässjöbygden 1984”.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
