På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
På en oansenlig gata på Östermalm i Stockholm tronar en ståtlig tegelkyrka. Uppförd 1893–94 för metodisterna – tack vare en mycket generös donation från rikemansdottern Emma Benedicks. Kyrkan avkristnades och såldes 2014 när den blev för dyr för den krympande församlingen. Däremellan förklarades den som byggnadsminne 1970.
På Majorsgatan 5–7 råder stillhet och från utsidan märks det inte att Jesus har lämnat byggnaden. Den är låst och bevakad. Enligt SvD står drygt 66 000 personer i kö för att bli medlemmar i Soho House. Men kyrkan är fin från utsidan.
Fakta/läs mer Tulla Grünberger: ”Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan”, Balkong förlag, 2016.
Varför sitta och uggla i en kurort ute i skogen när man kan dricka hälsosamt vatten i en stad med alla bekvämligheter? Hälsobrunnen Hälsan i Helsingborg erbjöd det bästa av två världar.
Fram till förra sekelskiftet rann en bäck i ravinen med nuvarande Hälsovägen, den utnyttjades bland annat av flera vattenkvarnar. 1803 upptäckte mjölnaren vid en av kvarnarna en källa med järnhaltigt vatten och beslutade sig för att anlägga en park för de som var sugna på lite hälsosamt vatten. Fyra år efter upptäckten var hjältekonungen Gustav IV Adolfs drottning Fredrika brunnsgäst och på hennes anmodan döptes hälsobrunnen helt enkelt till Hälsan. Anläggningen växte med bland annat brunnsrestaurang och danssal.
Hälsobrunnen omkring 1900. Foto: Carl Dahlquist.
Under andra hälften av 1800-talet djupborrade man runt om i Helsingborg för att hitta bättre dricksvatten, men påträffade salthaltigt vatten som ansågs vara otjänligt. 1888 borrades i Hälsans brunnspark och där kunde det salta vattnet bli en del av kuren. 1890 invigdes den nya källan, döpt efter hjältekonungen Oskar II:s drottning Sofia. Experterna menade att vattnet påminde om det i Elisabethkällan i den berömda tyska kurorten Bad Kreuznach.
Förutom byggnaderna vid källorna hänvisades brunnsgästerna till staden. Varma bad, men även kolsyre-, tvålmassage-, gyttje- och elektriska ljusbad kunde avnjutas i varmbadhuset på Drottninggatan 7, allt enligt reklam från 1918. Badet är rivet sedan länge. Kallt badade man vid Hälsans Pålsjöbad, men inte heller här finns det några lämningar kvar från brunnsepoken. Brunnskontoret, med läkarmottagning, låg i Tornerhjelmska huset på Fågelsångsgatan 5. Byggnaden uppfördes före hälsobrunnen och står kvar än i dag. Här kunde brunnsgästerna bland annat få hjälp med inkvartering i privata rum eller i stadens många hotell och pensionat.
Som de flesta kurorter fick Hälsan det allt svårare att överleva när läkarvetenskapen gjorde framsteg och när fler fick tillgång till rinnande vatten och därmed bättre hygien. Hälsan tackade för sig 1930.
Anläggningen med de båda källorna finns kvar i den vackra Öresundsparken. Många av byggnaderna på platsen revs redan för drygt hundra år sedan när bäcken lades i kulvert och Hälsovägen breddades. Sofiakällan flyttades närmare slänten på 1950-talet när vägen breddades ytterligare.
Salt till vänster och järn till höger.
En skylt varnar besökaren för att dricka ur Sofiakällan. Vid mitt besök hösten 2020 fanns det dock inte något vatten att dricka, varken med salt- eller järnsmak.
Det var hälsosammare förr.
Fakta/läs mer Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förslag, 1918. ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval”, Stadsbyggnadsförvaltningen, 2009.
”I närheten av Flisby järnvägsstation, på lägenheten Rävudden under hemmanet Bröttjehaga, bodde sedan flera år tillbaka ringkarlen Anders Blomqvist och hans hustru Hedvig Blomqvist, bägge nära sjuttioåriga. De åldriga makarna, som befann sig i jämförelsevis goda ekonomiska förhållanden idkade handel med livsförnödenheter, som de i bygden köpte och sålde, det senare i huvudsak till arbetare vid den närbelägna betydande tändsticksfabriken i Anneberg.
Under måndagen i förra veckan var makarna senast synliga i trakten, men på tisdagen och onsdagen sågs de inte av de närmaste grannarna, som trodde att de gamla var ute på vandring. På torsdagen började man ana oråd, varför man skaffade sig inträde i den låsta byggnaden. Där mötte en fasansfull syn.” (Min översättning till ”modern” svenska.)
Natten till tisdag den 11 november mördades det äldre paret i den egna sängen. De hade brutalt slagits ihjäl, deras huvuden var täckta med levrat blod. Mordvapnet – en cirka 60 centimeter lång vedklabbe – stod stod kvar vid sängen. Från hemmet saknades pengar och ett fickur i silver.
Kronolänsman Christian Wallander konstaterade dessutom i sin rapport att mördaren varit ensam och hade fått natthärbärge hos makarna i torpet. Att personen avsett att stjäla och sedan av någon anledning begått morden, och låst ytterdörren efter dådet.
En man som drivit runt i trakten vid tidpunkten greps. Han hade blodstänk på kläderna och motsägelsefulla svar på polisens frågor – men friades i rätten. Fyra år efter dubbelmordet häktades en annan man, men inte heller han kunde bindas till brottet.
Torpet är borta sedan länge, men Sven-Adolf Pettersson på Bröttjehaga gård lät resa en enkel minnessten på platsen (kartkoordinater 57.77495, 14.84288). På stenen hänvisas bland annat till Fjärde Moseboken: ”Likaså om han slår den andre med ett träredskap som går att döda med, och döden följer, då är han en mördare, och en mördare skall straffas med döden.” Så skedde inte den här gången för 140 år sedan.
Fakta/läs mer: Hendel Äng: ”Dubbelmordet i Flisby” i ”Då och nu i Nässjöbygden 1984”.
När kyrkan i Gothem på östra Gotland restaurerades 1949–50 upptäcktes en mängd överkalkade äldre målningar. Bland annat en stor bild av den helige Kristoffer bärande Jesusbarnet. Kristoffer flankeras av en påve (papa) och en Muhammed (Mahomet) – de två största hoten mot ”den rätta” protestantiska tron. Även Kristofferlegendens eremit får vara med på ett hörn.
Expertisen är dock långt ifrån enig om det är profeten som avbildats. Undersökningar visar att målningen sannolikt gjorts 1673, en tid då det Osmanska riket närmade sig zenit. Stormakten styrdes 1648–87 sultanen Muhammed IV och det skulle kunna vara han som avbildats som hotet. I samtida psalmböcker varnas dessutom för ”påvens och turkens mord”. Vän av ordning undrar då om inte även dåtida påven Clemens X ska hängas ut som ett hot.
Vad konstnären och/eller beställaren avsett är svårt att avgöra så här 350 år efteråt. Det får bli upp till betraktaren.
Brytningen av kalkstenen på Ombergs norra sida drog i gång i mitten av 1100-talet i samband med bygget av Alvastra kloster. Mest omfattande var verksamheten under 1800-talet med bygget av Göta kanal och Karlsborgs fästning, men brytningen pågår fortfarande.
År 1842 tog straffregementet Kronoarbetskåren över verksamheten. Omkring 100 straffångar arbetade samtidigt i brottet. Det var soldater dömda för lindriga brott, livstidsdömda mellan benådning och frigivning, samt så kallade lösdrivare. Straffarbetet pågick i drygt 50 år, fram till 1894.
Borghamn är idag en idyll med den gamla utskeppningshamnen och kasernerna vid Vätterns strand. Ett åttiotal av straffångarna blev kvar på platsen för evigt. De begravdes i anonyma gravar på den så kallade Bockakyrkogården. Ett enkelt kors och de knappt märkbara kullarna minner om en annan syn på brott och straff.
Lördag den 27 mars ska, om allt går som planerat, SM-finalen i bandy avgöras i Uppsala. Banan är bottenfrusen så risken att någon spelare försvinner ned i en vak får anses obefintlig. Annat var det förr.
Finalarenan skulle vara neutral ”mark”, men hamnade nu betydligt närmare Nässjös hemtrakter. Resultat blev också därefter, smålänningarna vann med hela 7–1 och tog sitt hittills enda SM-guld. Nästan 15.000 löste biljett till matchen, men enligt uppgift fanns ytterligare tusentals personer runt den lilla skogstjärnen.
Gölen i mars 2020.
Till vardags är Perstorpsgölen, eller SM-gölen, en betydligt stillsammare plats och främst ett tillhåll för sportfiskare. Regnbåge och öring sätts ut regelbundet. Det krävs fiskekort för att dra upp dem, men för oss som gillar idrottshistoria duger ett besök vid strandkanten.
Nappar det?
SM-finalen 27 februari 1949 avlöpte utan drunkningstillbud, isen fick till och med beröm av spelarna efter matchen. Betydligt mer dramatisk var landskampen mellan Sverige och Finland en vecka tidigare. På grund av tövädret i Västerås flyttades matchen till Tinnerbäcksbadets konstgjorda sjö i Linköping. Det var dock varmt även i Linköping och såväl domare som spelare hamnade i vattnet innan matchen blåstes av efter drygt två minuter. Vid den gemensamma middagen på kvällen utropade ordföranden i Svenska bandyförbundet en skål ”för de räddade spelarna.”
Det är klart att man blir förbannad om vargen dödar ens jakthund hemma på gårdsplanen. En ärrad hjälte från kriget tål inte vad som helst. Här kärvs det en rejäl varggrop!
Löjtnant Carl Gustaf Jack (1782–1867) var med om att förlora Finland till Ryssland i kriget 1808–09, men förlusten kan inte skyllas på honom. Tvärt om, han belönades med medaljen ”För tapperhet i fält” i guld.
Jack var född och uppvuxen i Finland, men valde att stanna i Sverige och Västerås efter kriget. Efter att ha sagt upp sig från det militära ägnade han sig bland annat åt lantbruk på Persbo gård utanför Västerås.
Varggropen sommaren 2020.
Jack såg till att varggropen blev djup med stenskodda väggar och åtskilliga vargar ska ha trillat dit efter att den stod klar 1815. (Oklart om löjtnanten agnade med korv, som Emil gjorde i Katthult.) Senaste stora ”fångsten” i gropen gjordes 2008 när en flicka klättrade ned för att hämta sin tappade mobiltelefon. Räddningstjänsten fick hjälpa henne upp.
Persbo gård låg på kullen där Kristiansborgsbadet ligger idag, väl innanför den nutida stadsgränsen. Den ståtliga varggropen kan beskådas i slutet av Engvallsgatan. Med stängsel runt, för barns och vargars skull.
I dessa allhelgonatider minns vi våra döda. Begravningsplatser smyckas med ljus och kransar. Även de som inte orkade och valde att avsluta sitt liv vilar i vigd jord. Naturligtvis!
Fram till 1864 var det olagligt att begå självmord i Sverige, även försök och förberedelse var ett brott. En konsekvens av detta var att de som tagit livet av sig inte fick begravas på kyrkogården. Kropparna kunde till exempel grävas ned i skogen, sänkas i ett kärr eller brännas. Lagen verkar däremot, tack och lov, inte alltid ha efterlevts till punkt och pricka. Den avlidna fick dock inte föras in på kyrkogården den vanliga vägen utan kistan skulle lyftas över bogårdsmuren. Begravningen skulle dessutom ske i tysthet och graven grävdes på en undanskymd plats.
Vid ett tiotal kyrkor i Sverige finns bevarat något som av tradition kallas liktrappa. En ofta stabil stentrappa över muren intill kyrkogårdsgrinden. Det berättas att den byggts för att kunna lyfta kistor med självmördare över muren. Fenomenet tas även upp i standardverket ”När döden gästar”. Sanningen är sannolikt en helt annan. Att bygga en rejäl stentrappa för ett fåtal självmord i en församling är dåligt använd kollekt.
Trappan vid Rogslösa kyrka.
Ännu in på 1900-talet var många kyrkogårdar närmast att betraktas som en äng, långt ifrån dagens ordnade kvarter och gångar. Höet på begravningsplatsen kunde vara en löneförmån för klockaren. Utanför muren rörde sig kor, svin och får mer eller mindre fritt. Djur man inte ville ha bökande bland gravarna. I veckorna kunde grindarna dessutom hållas låsta. Den så kallade liktrappan är därför närmast att betrakta som en vardagspassage till kyrkogården och kyrkan.
Det dröjde till 1908 innan en person som tagit sitt liv kunde få en ”normal” begravning i Sverige.
En av kyrkorna med en bevarad ”liktrappa” är Rogslösa i Östergötland. Där uppmanas besökarna stänga grinden för att hålla vildsvinen utanför.
Fakta/läs mer Louise Hagberg: ”När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning”, Wahlström & Widstrand, 1937 Rudolf Thunander: ”Trappan i Svenarum: Om självspillingar och deras begravning” i RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol 79, nr 1, 1996
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
