På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Den 5 maj 1849 var det äntligen dags. Spaden sattes i jorden för Sveriges första järnväg för allmän trafik och redan efter fyra månader kunde hjältekonungen Oskar I inviga Frykstad-Clara Elfs jernväg.
Banan var åtta kilometer lång och fungerade som en länk mellan båttrafiken på Frykensjöarna och Klarälven. Ändhållplatser var bryggorna i Fryksta respektive Lyckan. Fram till 1856 var det riktiga hästkrafter som gällde och banan blev därmed inte först i landet med loktrafik.
Loket ”Fryckstad” med vagnar vid bryggan i Fryksta 1860. Foto: Järnvägsmuseet/PDM 1.0.
Allt rullade på till 1871. Förutom passagerare var det järn, jordbruks- och skogsprodukter som fraktades. Slutet kom när Fryksta kopplades samman med Nordvästra stambanan i Kil.
Vid platsen för det första spadtaget lades nio meter originalräls ut vid 100-årsjubileet 1949. Vid rälsen står en plåtsiluett föreställande ”Fryckstad”, det första loket. (Kartkoordinater 59.51203, 13.39031)
Det är mer eller mindre en skandal. Först nästan 15 år efter bloggens start kommer ett inlägg om Öland. Som gotlänning har man fullt upp med sin egen ö och avsaknaden av en färjeförbindelse mellan öarna gör inte saken bättre.
Stora alvaret på Öland är en mäktig upplevelse när man lämnar vägen och beger sig ut till fots på den flacka hällmarken. Horisonten är fri åt alla håll. Underbart vid vackert väder, men det är lätt att förstå utsattheten vid motsatsen.
Förutom sällsynta växter och djur är Stora alvaret fullt av spår efter tusentals år av mänsklig aktivitet. En ”unik” lämning är fårvaktarkojorna. Kojorna fungerade som enkla väderskydd för byns gemensamma herde. Väggarna är kallmurade med de stenar som fanns tillgängliga på platsen. Något tak lades aldrig.
Funktionen med en gemensam herde uppstod vid radbyarnas tillkomst i början av medeltiden. Från morgon till kväll vallade han eller hon de olika bybornas djur. På Öland finns byherdar skriftligt dokumenterade från tidigt 1600-tal, men de har antagligen funnits långt tidigare än så. De blev kvar en bit in på 1900-talet.
En inventering gjord av Länsstyrelsen i Kalmar 1997–98 lokaliserade 28 fårvaktarkojor – alla mer eller mindre raserade. Med bra på fötterna, och lite vighet vid stenmurarna, är det en fin promenad till kojan strax söder om Möckelmossen (kartkoordinater 56.51939, 16.53687). Möckelmossen är dessutom en utmärkt plats att skåda fåglar.
Upprorsmannen Gustav Eriksson tog sin tillflykt till Dalarna efter Stockholms blodbad 1520. Han hoppades kunna få dalkarlarna med sig mot unionskungen Kristian II. De danska knektarna var honom i hälarna, men med hjälp av den listiga lokalbefolkningen klarade han sig gång på gång. Så lyder historien – som är påhittad av Gustav själv och av fantasifulla svenskar de följande århundradena.
Det började med landsfadern Gustav, som dikterade sin ärofyllda historia för hovkaplanen Peder Swart. Sägnen byggdes på under 1600- och 1700-talet för att ta ”slutlig form” 1914 med påhitten i ”Gustav Vasas äventyr i Dalarne” som ingick i folkskolans läsebok.
• Gustav har tagit på sig en folkdräkt för att smälta in i omgivningen. I slutet av november 1520 uppsöker han sin gamle bekant, den rike bergsmannen Anders Persson i Rankhyttan och får hjälpa till med att tröska. Hans halvdana förklädnad och usla handlag med slagan avslöjar dock honom. Kvar i Rankhyttan står ladan där Gustav tröskade. (Kartkoordinater 60.47608, 15.71981) Anders vänder sig senare mot Gustav under ”Klockupproret” och blir av med huvudet i Stockholm 1534.
Kunglig lada i Rankhyttan.
• Gustav tar sig till en annan gammal bekant, Arent Persson i Ornäs. En del källor anger att Arent stod på danskarnas sida, andra att det var svärfadern Stig Hansson. Hur som helst så anar Arents hustru Barbro Stigsdotter oråd och hon hjälper Gustav att fly genom avträdet som sitter en våning upp. Ornässtugan är en välbevarad träbyggnad från början av 1500-talet. (60.50704, 15.55288) Museet med Gustav Vasa-föremål från 1758 lär vara världens äldsta som verkar i samma byggnad. Avträdet finns kvar om du vill fly som en blivande kung…
• Efter flykten från Ornäs tar sig Gustav till Isala och kronoskytten (skogsvaktaren) Sven Elfsson. När danska knektar kom på oväntat besök daskade hustrun till Gustav med en bakspade i baken och knektarna kunde inte föreställ sig att en adlig person skulle behandlas så nedrigt. Gustav fann sig och lommade ut till ladan och började tröska med drängarna. Ladan står kvar. (60.77043, 15.94370)
• Riktigt högtidligt blir det på nästa stopp. I Utmelands by utanför Mora sökte Gustav skydd hos Tomt-Mats Larsson på Tomtgården. Hustrun Tomt-Margit bryggde öl och Gustav satt och såg på. Plötsligt närmade sig danska spejare. Tomt-Margit öppnade en golvlucka ned till källaren, Gustav klättrade ned och Tomt-Margit placerade ett stort bryggkar över luckan. Danskarna misstänkte inget när de sökte igenom huset. Gården är borta men 1860 hedrade man minnet av Gustav Vasas dödsdag för 300 år sedan genom att bygga ett monument över källaren, med lucka och allt. Den lilla byggnaden är smyckad med målningar föreställande äventyren i Dalarna. (60.99406, 14.54945).
Kungligt monument i Mora.
Det finns ett otal andra ställen i Dalarna som förknippas med sökandet efter Gustav. Bland annat en minnessten där han gömde sig under en nedfallen tall! Och hela kurragömmaleken avslutades med det första Vasaloppet.
Fakta/läs mer Lars-Olof Larsson: ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?”, Prisma, 2002.
Ska du fira jul och/eller nyår i trevliga London? Missa inte detta svenska människoöde.
Elisabet Gustavsdotters liv är en tragisk berättelse med ett fruktansvärt slut i fattiga East end i London. Bonddottern Elisabet föds 1843 på gården Stora Tumlehed i Torslanda på Hisingen. Efter skolan flyttar hon in till Göteborg och arbetar som piga.
1865 registreras hon av polisen som prostituerad och tvingas genomgå regelbundna hälsokontroller för att stoppa spridningen av könssjukdomar. Samma år föder hon en en död flicka. Det är inte helt osannolikt att det är för att börja ett nytt liv som hon 1866 flyttar till London.
Efter att ha arbetat som hembiträde den första tiden i England gifter hon sig 1869 med snickaren John Stride och blir Elizabeth Stride. De nygifta flyttar till Poplar, ett distrikt i östra London som domineras av skeppsindustrin. Fram till 1875 driver paret ett kafé i området.
1878 omkommer 600–700 personer när två fartyg kolliderar på Themsen. Elizabeth hävdar att hennes man och två icke existerande barn dött i olyckan, allt för att lura till sig ekonomiskt stöd. Bland annat från Svenska kyrkan i London.
Äktenskapet går mot upplösning. Elizabeth hamnar på olika arbetsinrättningar och härbergen och tvingas periodvis tillbaka till prostitutionen. Det händer att hon hamnar inför domstol för fylla, bråk och obscent språk.
Hösten 1888 mördades fem prostituerade kvinnor i London, troligtvis av den person som fått namnet Jack the Ripper. Spekulationen om vem som döljer bakom sig bakom namnet har pågått sedan dess, men morden och gåtan är olösta.
”Long Liz”, som hon kallades, mördades på en bakgård natten mellan den 30 september och 1 oktober. Hon hade fått halsen avskuren, men till skillnad från de övriga offren så hade inte hennes kropp stympats och skurits sönder. Teorin är att mördaren blev avbruten under gärningen.
Dutfield’s yard på Berner street, där mordet inträffade, är borta och gatan har bytt namn till Henriques street. Mordplatsen ligger på Harry Gosling Primary Schools skolgård. Ett plats som överlevt till våra dagar är puben Ten Bells där flera av Jack the Rippers offer drack och kanske jagade kunder. Kvar är också Elizabeth Strides grav på den västra delen av East London Cemetery.
Fakta/läs mer • Casebook: Jack the Ripper • Jack London: ”Avgrundens folk”, Bakhåll, 2021 • Richard Jones: ”Uncovering Jack the Ripper’s London”, New Holland, 2013
Dutfield’s yard cirka 1909. Infart till bakgården under vagnshjulet. Bild från Wikimedia Commons.
Galgen avbildad 1837 av Fredrik Wilhelm Scholander.
Galgen markerad på ”Karta över belägenheten omkring Stockholm utgiven av W M Carpelan 1817”.
Här och var, även i Dagens Nyheter, har det skrivits att Anckarströms kvarlevor skulle ha tagits ifrån galgbacken efter avrättningen och begravts i trädgården vid Nävekvarns herrgård i Södermanland. Orsaken skulle vara att ägaren Gustaf Ulric Silfversparre hade varit med i komplotten mot konungen och inte ville att kumpans lik skulle vila i galgbackens ovigda jord. Silfversparre köpte dock Nävekvarn först 1793, men kanske skedde gravplundringen först året efter avrättningen.
Nävekvarns herrgård.
På 1930-talet ska herrgårdens trädgårdsmästare Ivar Pousette grävt fram några trasiga ben från en kulle. Det skulle vara intressant med en ny utgrävning, men varför krossa en myt? (Sedan finns också berättelsen att Anckarströms hjärta skulle finnas i fastern Eva Beatas grav i Markims kyrka.)
Ett vittne till Anckarströms avrättning var hans nära bekant Carl Christoffer Gjörwell (den äldre). Han beskrev evenemanget mycket detaljerat i ett brev till sin dotter daterat den 10 maj. Där får vi veta att hjärta, inälvor och könsorgan togs ut och grävdes ned. Huvudet och högerhanden spikades upp. Kroppen delades i fyra delar och lades på uppsatta hjul.
Gjörwells brev till sin dotter.
Natten mellan den 23 och 24 juli stal några personer kroppsdelarna, men redan den 27 juli hittades de slängda i Årstaskogen. Saken rapporterades i pressen, så liket var ”välbevakat”. Gjörwell återvände till galgbacken den 1 augusti för att se vad som hänt med resterna av Anckarström, även detta beskrivet i brev till dottern. Han guidades runt av en timmerman som renoverade galgen.
Huvudet och handen hade grävts ned två alnar (cirka 120 centimeter) i den muromgärdade så kallade galggården för att förhindra en ny stöld. De fyra kroppsdelarna hade satts upp på sina hjul men såg efter drygt tre månader ”hiskeligen fula ut”. Timmermannen passade också på att visa Gjörwell och hans sällskap de gravhögar som fanns runt galgen och berättade vilka som var nedgrävda.
När stadsdelen Hammarbyhöjden började byggas på 1930-talet hittades en del skelett. Fynden ska ha tystats ned för att inte skrämma de som skulle flytta in i området. Vid Solandergatan finns en stensättning som antas vara resterna av galgen.
Resterna av galgen.
Hände det att avrättade grävdes upp? 1719 halshöggs hjältekonungen Karl XII:s ”finansminister” Georg Heinrich von Görtz, efter att han fått skulden för landets usla ekonomi. En vecka efter avrättningen grävdes liket upp och smugglades i en resväska till Hamburg. von Görtz begravdes sedan i sin hemstad Schlitz.
Fakta/läs mer Carl Christoffer Gjörwells brev på Kungliga biblioteket Dagligt Allehanda nummer 174, 1792 Lars Olof Ericson: ”Anckarströms grav – skröna eller verklighet” i Tunabergsbygden 1998 Olle Söderström: ”Jakten på en begraven kungamördare” i SörmlandsNyheter den 6 september 2008
Vid freden i Brömsebro 1645 fick Sverige bland annat landskapen Jämtland och Härjedalen. Det nyvunna området måste naturligtvis skyddas mot revanschsugna danskar och norrmän. En skans skulle anläggas på Andersön i Storsjön.
Hjältedrottningen Kristina undertecknade planen 1648 och nu gällde det inte bara en skans. Det skulle bli en liten stad innanför vallarna, ett administrativt centrum för de erövrade områdena. Arbetena drog igång.
Efter nya militära framgångar för Sverige blev 1658 även Trondheims län svenskt och Andersö förlorade sin roll som gränsfästning. Arbetena avstannade och skansen övergavs. På 1680-talet fanns det planer på att återuppta projektet, men av det blev det intet.
Rester av vallar och vallgravar finns kvar på Andersöns södra spets. Vi är numer med i samma försvarsallians som Danmark och Norge, så skansen kan nog fortsätta sin törnrosasömn.
Det skulle dröja drygt hundra år tills det blev en stad i Jämtland-Härjedalen. 1786 undertecknade hjältekonungen Gustav III Östersunds så kallade fundationsbrev.
Fakta/läs mer Nils Ahlberg: ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721”, 2005.
Staden enligt planen från 1648. (Söder i princip uppåt.) Krigsarkivet, Sverige, Stads- och fästningsplaner, Andersö skans. SE/KrA/0424/002/001.
Köpenhamn belägrades från augusti 1658 och nästan två år framåt. I byn Brønshøj, nordväst om staden, upprättades ett fältläger som kom att växa till en större stad. Som mest kan invånarantalet varit 30 000. (År 1650 beräknas 35 000 ha bott i Stockholm.) Lägret gavs namnet Carlstad.
Det stora stormningsförsöket av Köpenhamn blev ett mycket blodigt misslyckande. När KXG dessutom oväntat lade stövlarna i vädret (influensa) i början av 1660 gick musten ur de blågula. I freden som undertecknades i Köpenhamn i maj avträdde Sverige Trondheims län och Bornholm. Stormaktsväldet hade börjat krympa.
Det fina är att Carlstad inte är helt utraderad. På Brønshøj torv, som nu ligger väl inne i den danska huvudstaden, finns sedan 2009 ett monument föreställande tre militärtält. I närheten hittar du den lilla gatan ”Svenskelejre” med Bellahøj skole. I entrén finns en stor väggmålning föreställande det svenska lägret. Den går bra att beskåda genom glasdörrarna.
År 2024 existerar Danmark i högsta grad som land och Sverige har kanske blivit lagom stort….
Stora stenar stimulerar fabulerandet. Kan Lasse-Maja ha gömt sig bakom stenen när han var på flykt undan rättvisan? Kan hjältedrottningen Kristina ha suttit och vilat på stenen? Och varför inte rista lite, som vikingarna gjorde?
Lindesberg i Bergslagen bjuder på tre spännande stenar. Vi börjar med ”Namnhällen”. Du hittar den enkelt i skogen strax norr om Stafettgatans slut. Den stora hällen är full med graffiti. Namn och korta budskap från mitten av 1700-talet och tvåhundra år framåt. En tvilling till stenhällen i Saxhyttefallet norr om den tidigare staden Grythyttan.
En liten del av Namnhällen.
På andra sidan den norra utfarten Bergslagsvägen, i Stadsskogen, hittar du de två återstående stenarna. De ligger långs cykelbanan/gångvägen. Längst norrut ligger ”Mors hvilsten”. Stenen har en naturlig fördjupning och är bekväm att sitta på när benen inte bär längre. En berättelse gör gällande att den som först vilade sig var en mor på väg från Fornaboda till Lindesberg för att sälja ägg – en bra bit att gå.
Pusta ut på Mors hvilsten.
Omkring 150 meter söderut står ”Brudstenen”. En ung kvinna var mot sin vilja tvungen att gifta sig med en äldre man (svensk hederskultur) och var på väg till bröllopet. Plötsligt skenade hästarna, den blivande bruden kastades ur vagnen, slog huvudet i flyttblocket och dog. Sedan dess har platsen varit förtrollad.
Förtrollade Brudstenen.
Förtrollad är också ”Trollstenen” vid Lindesbergs södra utfart. Den ligger på ”allmän mark”, men tomtägaren intill på Västra borsvägen har annekterat området. För att undvika tjafs låter vi den vara den här gången.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
