På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
I höstas hände det. Något som jag dittills bara gjort utomlands genomfördes nu i Sverige. Jag åkte trådbuss! Märkligt nog finns det bara en enda linje i landet – i Landskrona.
Trådbussen i den skånska staden tillkom när järnvägsstationen flyttades utanför centrum när Västkustbanan fick en ny sträckning. Den cirka 3 kilometer långa linjen mellan stationen och Skeppsbron invigdes 2003, och det sägs att man valde trådbuss bland annat för att den ger en viss koppling till järnvägstrafik.
När jag först läste textraderna ”Eleven vid Bromma läroverk Lennart Wikholm 17 år gammal slöt här den 26 oktober 1941 sin idrottsbana” trodde jag att han skadat sig så allvarligt att sportkarriären var över. Det var dock betydligt värre än så, Lennart Wikholm dog.
Lennart Wikholm försvann under en orienteringstävling i Länna söndagen den 26 oktober. Försvinnandet uppmärksammades stort i bland annat Dagens Nyheter. En omfattande sökinsats drog igång och kroppen påträffades på en bergsknalle två dygn senare. Han hade inte skadat sig allvarligt utan hade antagligen kommit vilse och utmattad lagt sig ned för att vila. Iförd endast den tunna tävlingsdräkten hade Lennart Wikholm sedan frusit ihjäl.
Ett år efter den tragiska olyckan restes en minnessten på platsen. Den står lite svårtillgängligt till i skogen (kartkoordinater 59.20302, 18,10943) intill norra delen av Länna industriområde. Trots besväret är stenen värd ett besök. Ett dokument från en tid då frisksport värderades högt och en påminnelse om att livet är skört.
Lite söderut i Handen återfinns en annan rest sten med idrottsanknytning. På en höjd mitt i ett bostadsområde norr om Tuvvägen (kartkoordinater 59.15844, 18.13880) står en runsten med årtalet 1960, prydd med de olympiska ringarna. Enligt de som tytt runorna ska den vara rest av en Oskar och hans hustru Hilma.
Dagens tredje sten är rest till minne av hunden Hampus den 21 december 1863. Den står i det som en gång var parken runt Lissma gård (kartkoordinater 59.17747, 18.07432) . Senaste mangårdsbyggnaden, från början av 1810-talet och kallad Slottet, förföll under 1900-talet och eldades upp 1970. Borta är även den påkostade parken, bara Hampus sten med frågan ”Hvad är det för väder ute idag” återstår.
Jag tvivlar inte på att människor sett ufon och varelser från rymden. Däremot tror jag inte att några farkoster eller annat från andra världar har besökt oss. Mötena är, enligt mig, inbillade eller påhittade. Precis som observationer av tomtar och sovjetiska/ryska ubåtar.
På kvällen den 18 maj 1946 upptäckte den då 27-årige Gösta Carlsson, enligt egen utsago, ett flygande tefat i en glänta strax utanför Ängelholm. Runt om och uppe på farkosten rörde sig ett tiotal människoliknande varelser i astronautdräkter. En man verkade fungera som vakt och hindrade Gösta Carlsson från att komma allt för nära.
Efter ett tag i gläntan lämnade Gösta Carlsson gläntan och gick ned stranden vid Skälderviken. Han vadade ut i vattnet för att försäkra sig om att han inte drömde innan han återvände mot gläntan. Då fick han se hur ufot lyfter sig över skogen för att sedan fara iväg med mycket hög fart. När Gösta Carlsson gick tillbaka till gläntan dagen efter hittade han två muggar, en guldring och en kristallstav som besättningen lämnat kvar.
Sveriges ledande ufoexpert, min vän och kollega Clas Svahn, som skrivit boken ”Mötet i gläntan” tillsammans med Gösta Carlsson, konstaterar att historien inte klarar en ordentlig granskning. Trots, eller kanske på grund av, att han fått undersöka utomjordingarnas stav och ring.
För den som inte äger förmågan att skåda ufon men ändå vill ha lite ”närkontakt av tredje graden” rekommenderas ett besök i gläntan. Gösta Carlsson lät 1972 uppföra ett betongmonument på platsen (kartkoordinater 56.23297, 12.81928) i skala 1:8. Ett flygande tefat med de spår i marken som det lämnade efter sig.
Den här bloggen har genom åren gjort en mängd K-spaningar på Gotland och nu är det dags för ett litet uppsamlingsheat. Två teman som berörts är gamla bensinmackar där en pump lämnats kvar (del 1 och del 2) och gamla festplatser.
Vid mataffären i Ronehamn (Ronehamnsvägen 50), på sydöstra delen av ön, har man förtjänstfullt lämnat kvar en bensinpump. En sedelautomat som, i alla fall mot slutet, enbart levererade 95-oktanig bensin. Enligt skylten på staket intill är det fortfarande förbjudet att röka på platsen.
Sedelautomat.
Vid vägkorsningen längst in i Kappelshamnsviken på norra Gotland kämpar den gamla festplatsen Strandängen mot naturen. Enligt Lärbro hembygdsförening byggdes dansbanan av de anställda vid närbelägna Storugns kalkindustri i början av 1930-talet sedan marken hade skänkts av företaget.
Festligheterna pågick i ungefär ett halvt sekel. 2007 skänkte Gotlands Arbetarekommun festplatsen till hembygdsföreningen. Biljettkuren, scenen och några lottstånd står kvar, men sommaren 2020 är förfallet påtagligt.
Jag frågade några av mina vänner som växte upp i närheten om de hade några speciella minnen från Strandängen. ”Ibland tog man motorcykeln dit, ibland inte. Ibland var vi kära i samma tjej, ibland inte.” En festplats som alla andra alltså.
En gång i tiden kunde fartyg passera genom Nenningesund mellan Rådmansö och fastlandet – en säker farled inomskärs i Roslagen. Sundet nämns i ”Kung Valdemars segelled”, en guide från 1200-talet för hur man med båt tar sig från det då danska Blekinge till det då danska Reval (Tallinn). Men landet reser sig och smala passager växer igen. Nenningesund ”försvann” någon gång i slutet av 1800-talet.
På Häradsekonomiska kartan från början av 1900-talet är det tidigare sundet markerat som en å.
Det är dock inte omöjligt att klockan vrids tillbaka. Föreningen Nenningesund kämpar för att förbindelsen mellan Höggarns- och Prästfjärden ska återställas med kanal för mindre båtar. En skylt invid Rådmansvägen (kartkoordinater 59.73802, 18.90834) markerar det forna sundets (och den tänkta kanalens) läge. Kanske kan Rådmansö bli en ö igen.
Först som sist: Hälften av det blod som flyter i mina ådror kommer från Österlen i Skåne och jag älskar denna del av Sverige. Min anfaders porträtt hänger i koret i S:t Nikolai kyrka i Simrishamn.
En stor del av Sveriges ekonomiska framgång det senaste seklet kan vi tacka gruvorna och vattenkraften i den norra delen av landet för. Industriella projekt som åsamkat naturen stora skador och tvingat människor att flytta.
Den nya tidens teknik kräver också ”sitt offer”. Solenergi och vindkraft skulle kunna vara ett lyft för miljön och bromsa uppvärmningen av vårt jordklot – men de batterier som behövs för att jämna ut produktionen kräver speciella metaller som vanadin. Många vill ha grön el, men ingen vill ha gruvorna. Speciellt inte på Österlen, det är grevar och nunnor överens om.
Gruvbrytning på Österlen är dock inget nytt. Senast för runt 70 år sedan bröts flusspat omkring Onslunda. Den första inmutningen gjordes 1939 och driften, med ett 30-tal anställda, pågick fram till 1955. Rester av gruvhålen finns kvar, ett lättillgängligt ligger intill den nedlagda järnvägen mellan Onslunda och S:t Olof (kartkoordinater 55.61220, 14.10409).
Delvis igenfyllt gruvhål.Lastkaj vid den nedlagda järnvägen.
Jag vet inte hur miljön (och arbetsförhållandena) är i och kring gruvorna i Kina där vanadin bryts, men det ligger långt borta så det spelar kanske inte så stor roll. Precis som med gruvorna uppe i Norrland…
OBS: Blogginlägget har rättats avseende användningen av vanadin.
Fakta/läs mer Ewe Larsson: ”Boken om Onslunda – Borstabygden”, 2002
Säga vad man vill om krig, men det sätter fart på geniknölarna. Tragiskt, eftersom det borde gå att utveckla saker och ting utan att miljontals oskyldiga mördas. Ingen behövde dock sätta livet till i Bäckebo i Småland på eftermiddagen den 13 juni 1944.
Tyskland var 1944 allt mer pressat i kriget och ingenjörerna arbetade för högtryck med nya vapen. Det senaste var en radiostyrd robot med raketmotor som skulle få beteckningen V-2 (Vedergällningsvapen 2). Den obemannade roboten skulle sättas in mot allierade städer som hämnd för terrorbombningarna i Tyskland.
Provuppskjutning i Peenemünde sommaren 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 141-1880/CC-BY-SA 3.0
V-2 var det första föremålet som människan skickade ut i rymden och dess teknik har använts i de flesta raketer efter andra världskriget. Maxhastigheten var 5.760 km/h, max flyghöjd 206 km (om den skickades iväg rakt upp), räckvidd 320 km. Den var 14 m lång och vägde fulltankad 12,5 ton. Och ”viktigast av allt”, V-2 förde med nästan ett ton sprängmedel.
En sådan avancerad konstruktion krävde provskjutningar, men den junidagen 1944 gick det lite fel. Roboten sköts upp från forskningsanläggningen i Peenemünde på ön Usedom och det var tänkt att den skulle landa i havet utanför Bornholm. Istället fortsatte den norrut innan den exploderade, på grund av något tekniskt fel, på 1.500 meters höjd över Bäckebo.
Explosionen skrämde slag på både folk och fä. Fönster tryckets ut och det regnade metalldelar från skyn. Vrakdelar spreds över flera kvadratkilometer. Störst var den 450 kg tunga förbränningskammaren som slog upp en krater med 5 meters diameter och drygt 2 meters djup.
Resterna av roboten samlades ihop och forslades till Flygtekniska försöksanstalten i Bromma. Efter att ha undersökt vrakdelarna skickades de till de till Storbritannien – av det ”neutrala Sverige”.
Samma dag som explosionen över Bäckebo hade den första, enklare, roboten V-1 slagit ned i London. Den första attacken med V-2 genomfördes i september 1944 mot Paris. Totalt avfyrades drygt 3.000 V-2-robotar och på grund av den höga hastigheten fanns det inget effektivt motvapen. Trots den svenska insatsen.
I skogen i Bäckebo finns kratern kvar (kartkoordinater 56.91045, 15.98000) och runt om i markerna ligger metallskrot. Roboten bör ha vägt cirka 3 ton när den exploderade och svensk militär lyckades 1944 bara hitta 2 ton vrakrester. Vid en arkeologisk undersökning 2004 hittades 36 metallföremål som anses komma från roboten.
Fakta/läs mer • Arén mfl: ”Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket”, 2007 • Niklas Dahlin: ”Hitlers hämndraket slog ned i Småland” i Ny Teknik den 5 augusti 2011.
Kratern våren 2020 med en gran tvärs över. Dessutom en modell av roboten.
I skärgården mellan Nyköping och Trosa ligger Tvären. Den ”cirkelrunda” fjärden skapades för omkring 460 miljoner år sedan då en meteorit, med kanske 300 meters diameter, rammade jorden med en hastighet av 70.000 km/h. Till glädje för dagens forskare som vill studera djurlivet för länge sedan. (I Lockne i Jämtland och Granby i Östergötland finns ytterligare stora meteoritkratrar från samma tidsperiod, då det som idag är Sverige låg under vatten.)
Tvären från norr i december 2020. Studsviksanläggningen skymtar till höger.
En annan kraftig energiform är kärnkraft. I slutet av 1950-talet uppförde AB Atomenergi en forskningsanläggning vid Tvärens västra strand. (Företaget bytte senare namn till Studsvik – efter platsen.) ”Atomstaden” hade tre forskningsreaktorer, de sista stängdes 2005. Kärnkraften lever dock vidare i de företag som i dag huserar på området.
Vykort från Atomstadens första år.
Några somrar på 1970-talet besökte jag min farbror, om för övrigt arbetade på Studsvik, i Nyköping. Tillsammans gjorde vi segelturer på och omkring Tvären. En vacker del av Sörmland, speciellt kring Stendörren och Sävsundet. Och nog var vattnet lite varmare än hemma på Gotland när man badade. Om det berodde på kylvattnet från reaktorerna eller kvarvarande glöd från meteoritnedslaget är svårt att säga.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
