På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Centrala Baggeby på Lidingö bjuder på trevliga flerbostadshus från början av 1950-talet. Tack och lov bryts idyllen av två stora byggnader med plåtfasader – en hög blå och en lite lägre grön.
Byggnaderna uppfördes 1961–63. Det höga huset rymmer bostäder. Det lägre huset hade från början bland annat butiker, post, bank, bowlinghall, kontor och folktandvård. Arkitekt var Arvid Klosterborg (1893–1984). Han kan ha inspirerats av Skatteskrapan och Hötorgshusen som var de första i Sverige med så kallade curtain wall-fasad, en utanpå hängande fasad av glas och/eller plåt.
De övre våningarna i kontorshuset har byggts om till bostäder, men en del affärer finns kvar i bottenplanet. Lidingö stad betraktar fastigheten som värdefull ur kulturmiljösynpunkt. Det är bara att hålla med, även om den underbara skylten för bowlinghallen har plockats ned.
Ringmuren i Visby bjuder på många underbara detaljer. (För konnässören rekommenderas ”Visby stadsmur” av Otto Janse.) Muren är medeltida med några kompletteringar från århundradena efteråt. Bland de senare tillskotten är tre små elefanter av betong.
För tio år sedan, den 24 februari 2012, rasade cirka 70 kvadratmeter av det yttre skalet av muren strax norr om Österport. Muren byggdes upp igen och stod klar våren 2015. Men allt är inte som förr. På ovansidan av den ”nya” muren har en av hantverkarna gjutit tre små elefanter i formar han lånat av sina barn.
Du kan upptäcka de tre elefanterna från utsidan av muren. (Magasinet Horisont har närbild på elefanterna.) De spanar österut, kanske blåser de larm om ryssen kommer.
Som med många hälsobrunnar har källan i Djursätra i Västergötland mytiska anor. I det här fallet en jagad hjort som var väldigt törstig. Den körde ned ena hornet i marken i sökandet efter vatten och fastnade. När jägarna hade avlivat djuret drog de upp hornet och då sprang en källa fram. Ryktet om det helande vattnet spred sig. Allt fler kom för att dricka och kanske offra något mynt för god hälsa.
I mitten av 1800-talet uppfördes ett litet hus för att skydda källan och de törstande. Därefter uppfördes ett mindre badhus. Riktigt bra drag blev det 1875 när en första brunnsläkare anställdes. Runt förra sekelskiftet var antalet inskrivna kurgäster runt 400 per år, tillfälliga besökare oräknade. Förutom logi i hälsobrunnens byggnader erbjöds boende runt om i byn. En restaurang hade uppförts 1880. Utöver brunnsdrickning och bad erbjöds bland annat sjukgymnastik, massage, elbehandlingar och ”hypnotism”.
Det ståtliga badhuset från 1890 står fortfarande kvar. Foto: Ludvig Ericson/Västergötlands museum
Verksamheten utvecklades och pågick ända in på 1980-talet. (De flesta hälsobrunnarna i Sverige tynade bort under de första decennierna på 1900-talet.) Därefter följde ett tiotal år med vård och rehabilitering av drogmissbrukare. Sedan 30 år tillbaka är området och byggnaderna privatägda – respektera det om du besöker platsen.
Brunnsvillan och Parkvillan uppfördes 1903 och båda rymde gäst- och sällskapsrum. I Brunnsvillan dessutom läkarmottagning. Foto: Mats Areskoug
Det undergörande källvattnet lär fortfarande flöda och rinner via ett rör ut i ån Djuran. Till glädje för fiskar och annat som lever i vattendraget.
Fakta/läs mer • Albert Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. • ”Program 1902 för Djursätra hälsobrunn och vattenkuranstalt” • Ulla Strindevall: ”Bad och bot i Djursätra” i ”Billingsbygden 1987”, Hembygdsföreningarna i Skövde kommun.
På två platser i Sverige har det funnits reglerade plankorsningar där en järnväg passerat en landningsbana på ett flygfält. I Visby existerade det 1956–60 och där hade flygplanen förkörsrätt. I Söderhamn var det tvärt om – i normalfallet fick flyget vänta på tåget.
Marma–Sandarne järnväg (MaSJ) öppnades för trafik 1857. Huvuduppgiften var att frakta virke från sågverket i Askesta vid Ljusnan till hamnen i Sandarne. Efter att sågverket lagts ned blev det istället flottat timmer till pappersbruket vid kusten.
Söderhamns flygplats började anläggas 1943 och 1945 invigdes Hälsinge flygflottilj (F15). I samband med att flygplatsen byggdes flyttades järnväg söderut. Moderna jetplan krävde dock längre banor och från 1963 fick tåg och plan mötas i en korsning.
Lansen väntar på tåget. Foto från Svensk flyghistorisk förenings arkiv
Järnvägen förde en allt mer tynande tillvaro och revs upp 1980. F15 lades ned 1998 och den reguljära flygtrafiken upphörde 2011. Flygplatsen används idag av fritidsflygare och totalförsvarets helikoptrar. Flottiljområdet har förvandlats till företagsparken Flygstaden.
Banvallen mot flygfältet sommaren 2021.
Vill man ta sig en titt på den gamla banvallen föreslår jag att du tar en promenad västerut från Nyhedsvägen i Sandarne (kartkoordinater 61.25941, 17.12309) fram till avspärrningen vid flygfältet. (Som vanligt rekommenderas Eniros tjänst historiska flygfoton.)
Fakta/läs mer • Rolf Sten: ”MaSJ Marma–Sandarne järnväg” på Historiskt om Svenska järnvägar, 2001 • Lars Olov Karlsson: ”Tåg och flyg” i ”Spår 2008” • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009.
Julbordet och nyårssupén är avätna. Matkassarna är tomma – men använd dem i inte till sopor. Skänkt dem istället till dit lokala museum. Det gjorde jag med min ungoms plastkassar från Visby för omkring 20 år sedan. Nu nutidshistoria, längre fram forntid när plast förbjudits i alla former. Här en liten kavalkad med nedlagda matbutiker i Visby.
Lansen (Allégatan 1) var aldrig förstavalet för min familj, trots att den låg ganska nära barndomshemmet på Hallandsgatan. Den lades ned 1985 när ägaren byggde nytt på andra sidan Stenkumlaväg. Idag bedrivs yoga och annan kroppsvård i lokalen.
Foto: Gotlands Museum
Lännahallen (Ekmansgatan 14) låg mycket nära första egna hemmet på Lännaplan. Här gick det att handla med sambons check och till och med på krita i slutet av lönen. Den lades ned 1992, tre år efter att vi flyttat till huvudstaden. Idag mc- och cykelaffär.
Foto: Gotlands Museum
Österhallen (Österväg 12) i Öster centrum blev aldrig någon större succé. Konkurrensen från sedan länge etablerade Tempo och Domus var för hård och den lades ned 1992, efter bara 16 år. Samma ägare och samma ros som Signalen bytte till. Idag bland annat skoaffär i lokalen.
Foto: Gotlands Museum
Signalen (Värnhemsgatan 2) var barndomens mataffär. Vi var egentligen en Konsumfamilj, som samlade kvitton efter alla konstens regler, men Icabutiken Signalen tog över när Konsumbutiken på andra sidan Stenkumlaväg lade ned. Signalen, som var först på Gotland med mer generösa öppettider, bytte kedja ett par gånger innan den lades ned 2009. Huset revs nyligen och nu växer ett litet bostadsområde upp.
Foto: Gotlands MuseumSignalen kort före rivningen. Foto: Mats Areskoug
Bingebyhallen (Tjelvarvägen 8) låg ”lång bort” från hemmakvarteren och besöktes mycket sällan. Den lades ned i början av 2021 och nu står lokalen väntar på en ny hyresgäst. Eller så blir det bostadshus även här.
Foto: Gotlands MuseumBingebyhallen väntar på något nytt. Foto: Magnus Areskoug
Var bor tomten? Det skulle kunna vara i det originella tegelhuset på Vasagatan 11 i Göteborg. I alla fall om man får tro fasadmålningarna.
Huset byggdes 1890 för tidningsmannen och politikern Sven Adolf (SA) Hedlund. Det sammanfogades med huset på Viktoriagatan 11, som hade uppförts några år tidigare åt Hedlund. I det äldre huset fanns fem lägenheter för den närmaste släkten. I ”Göteborgs adress- och industrikalender 1891” återfinns på Viktoriagatan 11: Hedlund, Hans, arkitekt (brorson), Hedlund, Torsten, boktryckeriföreståndare, fotograf mm (son), Hedlund, Elin, kontorsbiträde (dotter), Hedlund, Henrik, redaktör (brorson), Hedlund, SA, tidningsredaktör och boktryckare
Huset på Vasagatan ritades av kompanjonerna Hans Hedlund och Yngve Rasmussen. Fasadens putsade ytor försågs med målningar utförda av arkitekterna tillsammans med Yngves bror, konstnären Thorwald Rasmussen. En av konstnärens specialiteter var julkort med tomtar och tomtar blev det på fasaden mot Vasagatan. Några ur klanen under yrkesutövning – med luva på: Fotograf, tidningsman och arkitekt. Kanske spelade det även in att SA Hedlund var vän och kollega, på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, med Viktor Rydberg, mannen med dikten ”Tomten”.
Vykort från 1890-talet.
Tomtehuset är byggnadsminnesmärke sedan 1982. Över våningen var fram till 1920 fotoateljé med takterrass. I dag består huset av två plan med lägenheter och butiker i bottenvåningen. Det är oklart vilken våningen tomten eventuellt bor på.
Tomtehuset hösten 2021.
Fakta/läs mer • Håkan Lindqvist och Claes Caldenby: ”Göteborgsarkitekten Hans Hedlund”, Regionarkivet, 2013. • Olle Niklasson: ”Fyrtiotvå hus och en bockkran i Göteborg”, Tre böcker förlag, 2014. • Eva Björkman mfl: ”Hus människor minnen”, Bohusläns museums förlag, 2016.
Trettio dagar har november, april, juni och september. Tjugoåtta en allen. Alla de övriga trettioen. Vad händer med den som dör den 31 november? Blir personen odödlig eftersom datumet inte finns?
På kyrkogården vid Norra Kyrketorps gamla kyrka utanför Skövde ligger ryttmästare Hans Dyrssen begravd. Enligt den numer lite svårlästa gravstenen, omedelbart söder om kyrkan, avled han den 31 november 1924. Det finns dock inget som tyder på att reservofficeren vid Skånska dragonregementet skulle vara mer odödlig än någon annan. Det felaktiga datumet får tvärt emot tillskrivas den mänskliga faktorn. Enligt regementsordern inför begravningen avled Dyrssen den 30 november.
Den otydliga gravstenen med datumet 31/11 1924.
Det innebär dock inte att det är spökfritt vid Norra Kyrketorps gamla kyrka. Min kollega Clas Svahn har i boken ”Det okända” skrivit om en blivande brud som gick ned sig i en å intill kyrkan och drunknade strax före bröllopet. Hennes brudkrona lär ibland synas lysa i korets södra fönster.
Varför sitta och uggla i en kurort ute i skogen när man kan dricka hälsosamt vatten i en stad med alla bekvämligheter? Hälsobrunnen Hälsan i Helsingborg erbjöd det bästa av två världar.
Fram till förra sekelskiftet rann en bäck i ravinen med nuvarande Hälsovägen, den utnyttjades bland annat av flera vattenkvarnar. 1803 upptäckte mjölnaren vid en av kvarnarna en källa med järnhaltigt vatten och beslutade sig för att anlägga en park för de som var sugna på lite hälsosamt vatten. Fyra år efter upptäckten var hjältekonungen Gustav IV Adolfs drottning Fredrika brunnsgäst och på hennes anmodan döptes hälsobrunnen helt enkelt till Hälsan. Anläggningen växte med bland annat brunnsrestaurang och danssal.
Hälsobrunnen omkring 1900. Foto: Carl Dahlquist.
Under andra hälften av 1800-talet djupborrade man runt om i Helsingborg för att hitta bättre dricksvatten, men påträffade salthaltigt vatten som ansågs vara otjänligt. 1888 borrades i Hälsans brunnspark och där kunde det salta vattnet bli en del av kuren. 1890 invigdes den nya källan, döpt efter hjältekonungen Oskar II:s drottning Sofia. Experterna menade att vattnet påminde om det i Elisabethkällan i den berömda tyska kurorten Bad Kreuznach.
Förutom byggnaderna vid källorna hänvisades brunnsgästerna till staden. Varma bad, men även kolsyre-, tvålmassage-, gyttje- och elektriska ljusbad kunde avnjutas i varmbadhuset på Drottninggatan 7, allt enligt reklam från 1918. Badet är rivet sedan länge. Kallt badade man vid Hälsans Pålsjöbad, men inte heller här finns det några lämningar kvar från brunnsepoken. Brunnskontoret, med läkarmottagning, låg i Tornerhjelmska huset på Fågelsångsgatan 5. Byggnaden uppfördes före hälsobrunnen och står kvar än i dag. Här kunde brunnsgästerna bland annat få hjälp med inkvartering i privata rum eller i stadens många hotell och pensionat.
Som de flesta kurorter fick Hälsan det allt svårare att överleva när läkarvetenskapen gjorde framsteg och när fler fick tillgång till rinnande vatten och därmed bättre hygien. Hälsan tackade för sig 1930.
Anläggningen med de båda källorna finns kvar i den vackra Öresundsparken. Många av byggnaderna på platsen revs redan för drygt hundra år sedan när bäcken lades i kulvert och Hälsovägen breddades. Sofiakällan flyttades närmare slänten på 1950-talet när vägen breddades ytterligare.
Salt till vänster och järn till höger.
En skylt varnar besökaren för att dricka ur Sofiakällan. Vid mitt besök hösten 2020 fanns det dock inte något vatten att dricka, varken med salt- eller järnsmak.
Det var hälsosammare förr.
Fakta/läs mer Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förslag, 1918. ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval”, Stadsbyggnadsförvaltningen, 2009.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
