På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Bilister som kör in mot centrala Örebro söderifrån och inte håller ögonen på vägen ser på höger sida ett UFO. Konstintresserade på besök i Kivik för att kika ned på Ulf Lundells gård passerar på vägen till utsiktstornet en möblerad ostkupa i skogen. Örebro sommaren 2018.
Den finländske arkitekten Matti Suuronen (1933–2013) ritade åren kring 1970 två originella plasthus, i första hand tänkta att användas för fritidsboende. Båda med fantastiska futuristiska former: ”Futuro” som ser ut som ett flygande tefat och ”Venturo” som påminner om en ostkupa. Husen uppmärksammades runt världen, men oljekrisen 1973 satte tyvärr stopp för billiga plasthus. Österlen sommaren 2017.
UFO:t i Örebro landade (på Skvadronvägen 2) i mitten av 1970-talet och kom då närmast från Älvsjö. Det används som kontor. Ostkupan på Kivik Art Centre lär ha en historia som bensinmack i Kallinge. Det fungerar nu som reception och kafeteria.
Båda husen är mycket väl värda ett besök. En del saker var faktiskt bättre – och roligare – förr.
Det går att säga mycket om Skärholmens centrum, men inte att de bilburna kunderna lämnats åt sitt öde. Vid invigningen 1968 ansågs parkeringshuset med 4.000 platser vara norra Europas största. Det var så stort att det försågs med ett övervakningstorn för att hjälpa bilisterna till rätta.
En vanlig vardagsmorgon är det en mäktig känsla att vandra över det nästan öde övre parkeringsdäcket med övervakningstornet i det sydöstra hörnet. Även Riksantikvarieämbetet har insett storheten och tagit med parkeringshuset i sitt bebyggelseregister.
Personalen i tornet skulle bland annat hålla ordning, förklara betalningssystemet och hjälpa besökarna att inte gå/köra vilse på fyra våningarna. Idag står tornet öde – stormarknadskunder har efter ett halvt sekel lärt sig parkera och komma ihåg var man gjort det.
Läs mer Per Wirtén: ”Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten”, Albert Bonniers, 2010.
Många av dagens byggnader kommer att rivas och ersättas bland annat av bostadshus. Enligt programhandlingen från 2017 kommer dock två av mina favoritbyggnader i området att bevaras. Två hus som gissningsvis får diverse ”samfund”, ”råd” och ”uppror” att se rött – men det förstärker bara min glädje. Båda byggnaderna är en fest i tegel, plåt och glas och båda anses ha ett ”särskilt högt kulturhistoriskt värde”. Hallvägen 21–23.
Hallvägen 21–23 ritades av arkitekten Ralph Erskine för Möller & Co, kafferosteri och kolonialhandel. Det stod klart 1955 och bestod av lagerbyggnad med en kontorsdel ovanpå. Idag säljs byggdetaljer i lagerdelen. Med lite fantasi påminner kontorsdelen om ett fartyg. Hallvägen 11.
Hallvägen 11 uppförde 1959 för Volanders fabriks AB och ritades av Uhlin & Malm arkitekter. Vid årsskiftet 2018–19 användes fortfarande produktionsdelen som charkuterifabrik och kontoret som kontor. En 60-årig historia.
Även det lilla, lilla huset vid Globen, som jag bloggat om i Osevärdheter, ska få stå kvar. Det ska bli mycket spännande att se ”det nya” Slakthusområdet och återanvändandet av de gamla byggnaderna. Jag hoppas innerligt att man inte döper om området till ”Meatpacking district” – det räcker med skämtet Sofo på coola Södermalm.
Fakta/läs mer ”Stockholms stads slakthus med tillhörande kreatursmarknad”, Stockholms stads slakthus- och saluhalsstyrelse, 1914
Brundin, Johnson och Kroon: ”Kött & blod. Slakthusområdet i Johanneshov 100 år”, Informationsförlaget, 2012
Nyréns arkitektkontor: ”Slakthusområdet, Stockholm – Kulturhistorisk inventering och analys”, 2011.
Var är skylten? Tusentals Hammarbysupportrar undrar var och när deras anrika förening egentligen grundades. Av de tre stora Stockholmsklubbarna är det idag bara AIK som har en skylt på platsen där föreningen såg dagens ljus.
Hammarbys förste starke man var ingenjören Axel Robert Schönthal, verkmästare vid Stockholms bomullsspinneri- och väfveri AB vid Barnängen på östra Södermalm. Hans stora passion var rodd, speciellt på närbelägna Hammarby sjö. Barnängen på Södermalm.
År 1889 tog sig roddarna samman och bildade Hammarby roddförening. Tyvärr är protokollen från föreningens första tid försvunna så datum och plats för grundläggningen göms än så länge i det förflutnas mörker. Historikerna tror på söndagen den 10 april och någon av väveriets lokaler. Föreningens första båthus låg i alla fall i dåvarande Bondegatans slut, ungefär vid vändplatsen på dagens Alsnögatan.
Roddarna fuskade naturligtvis i andra sporter och söndag den 7 mars 1897 tog man steget fullt ut och bildade Hammarby idrottsförening. Protokollet är bevarat, men även denna plats är tills vidare okänd.
Saknas gör också en skylt. Man skulle ju kunna sätta upp en vid Barnängen, det var ju trots allt där allt började.
Djurgårdens IF då? Den 12 mars 1891 brukar anges som starten för föreningen. Mötet hölls på ett kafé med nuvarande adress Djurgårdsvägen 124. Men egentligen började historien två år tidigare. Den nya föreningen fick dock en tuff start när kassören och några kumpaner söp upp klubbkassan.
Idag är ingen skylt uppsatt vid Djurgårdsvägen 124, men på Wikipedia finns en skylt avbildad. Ingen i DIF har svarat på mina mejl om varför det numer är oskyltat, så stort är intresset för historien. Oskyltat på Djurgården.
AIK då? Klubben bildades den 15 februari 1891 hemma hos familjen Behrens på Biblioteksgatan 8. Sonen Isidor blev klubbens förste ordförande. Dagens hus på adressen uppfördes cirka tio år efter klubbens födelse, men i trappuppgången finns en prydlig skylt som minner om platsens betydelse.
År 1937 lämnade AIK Stockholm för Solna, men solen i klubbmärket har inget att göra med solen i Solnas stadsvapen.
Fakta/läs mer Hammarby IF:s historia DIF-arkivet Urban Dahlberg (red): ”Allmänna Idrottsklubben 100 år”, Informationsförlaget, 1991. Rehnberg & Wickman (red): ”Djurgårdens IF 100 år”, Sellin & partner, 1991. Gunnar Persson (red): ”Hammarby IF: en klubbhistoria 1897–1997”, Strömberg, 1996.
Alla som bor, eller har bott, på Gotland vet att det ”när som helst” kan bli strömavbrott. Utan att det stormar eller åskar. Därför har jag svårt att bli upphetsad när larmet går att några hundra personer på Södermalm är utan el någon timme.
Elektrifieringen av Gotland inleddes 1904 då den första abonnenten kopplades ihop med det dieseldrivna elverket i Visby. Fler kraftverk byggdes men först 49 år senare hade alla socknar på ön ström. Kapaciteten hos kraftverken var dock otillräcklig samtidigt som elpriset var högt.
Efter flera års diskussioner togs 1954 den nästan tio mil långa elkabeln mellan Gotland och Sverige i drift. Kabeln förde över högspänd likström, då en oprövad teknisk lösning. Kabeln dyker upp hur havet vid det lilla fiskeläget Ygne cirka en mil söder om Visby. Här uppfördes en kraftstation för att omvandla likströmmen till växelström för kunderna.
Det har lagts ned flera kablar sedan 1954, men riktigt hundraprocentigt driftsäkert verkar det aldrig bli. 2017 uppmärksammades i alla fall den första kabeln med utmärkelsen IEEE Milestone, ”elektricitetens Nobelpris”.
Intill kraftstationen i Ygne ligger de gamla tjänstebostäderna på rad. Kraftstationen var bemannad dygnet runt för att säkerställa elförsörjningen. De fem mindre villorna längs Kraftvägen uppfördes 1953. Huset närmast Ygnevägen är lite större och var först bostad för stationschefen. 1960 byggdes ett nytt hus för hen på andra sidan Ygnevägen.
Efter att driften datoriserats försvann behovet av att ständigt ha personal på plats. Ett tag användes husen som semesterboende för anställda vid Vattenfall. Numer används de av personal som temporärt jobbar vid stationen.
Fakta/läs mer
Torgny Rosvall: ”Elektricitet på Gotland: en historisk tillbakablick”, Ödins förslag, 2000.
Jag saknar postkontoren, men deras försvinnande är väl bara en del av samhällsutvecklingen och den vill man inte stå i vägen för. Borta är också nästan alla posthornen på de tidigare kontoren. I Osevärdheter har jag skrivit om två kvarglömda(?) horn och en tidig söndagsmorgon i början av mars gjorde jag ytterligare ett fynd. Nostalgiglädje är aldrig fel!
År 1893 samlades Örebros telefon- och telegrafstationer samt postkontor i den nybyggda fastigheten på Vasagatan 13. Posten blev bara kvar till 1903, men spåren finns kvar. Posthorn återfinns både på husets västgavel (målat) i ovanför porten (hugget i sten) i hörnet Vasagatan–Ågatan.
Samboförhållandet återupptogs i det 1912–14 uppförda Post- och telegrafhuset tvärs över gatan på nummer 10–12. Denna ståtliga byggnad blev byggnadsminne 2003. Något posthorn upptäckte jag dock inte, men väl en igensatt brevlåda.
Fakta/läs mer ”Örebro som det var förr i tiden. En krönika i 170 bilder”, Sällskapet Gamla Örebro, 1963.
”Från det gamla Örebro. En krönika i 200 bilder”, Sällskapet Gamla Örebro, 1975.
Elitlagen i handbollsstaden Ystad (själv håller jag på IF) huserar sedan 2016 i toppmoderna Ystad Arena. Föregångaren Österporthallen har gått hädan, men dess föregångare ”Bollen” pryder ännu sin plats (Jennygatan 6) i utkanten av centrum. Bollen en sommarkväll 2017.
Sommaren 1936 arrangerades utställningen ”Fritiden” i Ystad. Fritid var ett relativt nytt begrepp för vanliga arbetare och det fanns en rädsla bland landets styrande för att ”all” ledighet skulle leda till människors fördärv. Det behövdes en utställning som visade på vad fritiden kunde användas till.
”Fritiden skall skänka vila. Den skall åstadkomma vederkvickelse. Under fritiden skola både själs- och kroppskrafter stärkas och utvecklas”, skrev dåvarande kronprins Gustaf Adolf i utställningskatalogen.
På Fritiden förevisades allt från resor och teater till handarbete och folkbildning. Utställningen blev en succé med ungefär en kvarts miljon besökare. Kvar på området står den ståtliga restaurangbyggnaden. Använd för inomhusidrott i drygt 80 år, en fritidssysselsättning god som någon. Så god att ”Bollen” var en av de 100 historiska idrottsmiljöer i landet som uppmärksammades med en skylt när Riksidrottsförbundet firade 100 år 2003.
Vi återvänder till Gotland och till något som ser ut som vikingatid.
Får heter lamb på Gotland och trots att de är mycket vädertåliga behöver de ibland lite skydd. Då går de in i ett lambgift.
Häst heter bland annat russ. (Halvvilda russ kan heta skogsbagge.) De gotländska russen är mycket vädertåliga, men ibland kan de behöva lite skydd. Då är det bra med ett russgift.
Eftersom ett russ oftast är större än ett lamb så är även russgiftet större. Dessutom går agtaket på ett russgift ända ned till marken. Byggnaden påminner om de rekonstruktioner som gjorts av vikingatida hus.
Det lär finnas ett enda russgift kvar på ursprunglig plats på Gotland. Det ligger i Silte, på södra sidan av den långa grusväg som går ned till stranden från gården Siglajvs. (Kartkoordinater: 57.204291, 18.174123)
Fotnot: Eftersom jag bara är halv gotlänning (eller egentligen bara 1/8) reserverar jag mig för eventuella språkliga förvirringar.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.