På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
En del av reseromantiken är att hänga i hotellets bar – som American Bar på Hotel Rydberg i Stockholm. Kanske slå i sig slang med någon annan resenär, läsa lokaltidningen, skriva vykort eller bara njuta av stämningen och summera dagens intryck.
Å andra sidan kan det vara tryggt med en pub där utbudet av dryck och mat känns igen. För 30 år sedan öppnade den första Bishops Arms och idag finns ett fyrtiotal pubar i kedjan. De ägs av Elit Hotels och på klassiska hotell som Savoy i Malmö, Stora hotellet i Örebro och Knaust i Sundsvall är det i en ”brittisk” pub resenären får vila ut efter sightseeingen.
Först ut 1993 var Bishops Arms i stadshotellet i Västerås. Den som besökt några olika pubar har säkert märkt likheter i inredningarna, men det finns också saker som skiljer sig åt. Kedjan återanvänder material införskaffat i England.
Först ut.
”Vi har använt gammal inredning från pubar, banker, kyrkor och framför allt viktorianska hus som renoverats eller rivits i alla våra pubar. Rekvisitan samlas från många olika platser i England. I Gamla stan (i Stockholm) har vi en gammal pubpanel, i Uppsala finns paneler från universitetet i Oxford och i Piteå har vi en gammal predikstol och orgel från en kyrka”, skriver Bishops Arms operativa chef Oskar Svanström i ett mejl.
Varför då Bishops Arms? Puben i Västerås ligger nära domkyrkan och Biskopsgatan.
Det skulle kännas lite kymigt att bli inlåst ensam i en cell under kyrkans golv en natt. Men har man varit stygg, så är det ett straff man får ta.
Innan järnvägens tillkomst tog det tid att ta sig från den norra delen av Bergslagen till Örebro. Ibland krävdes det till och med övernattning längs vägen. För blivande fängelsekunder kunde det bli ett stopp i Järnboås, drygt 5 mil norr om Örebro. Här fanns ett gästgiveri för kusken/övervakaren och en cell under kyrkans golv för delinkventen. Man fick inte vara rädd för gengångare och dylikt. (Utrymmet ska även ha använts som vinkällare, dock inte samtidigt som fångcell får man anta.)
Trappan ned till underjorden.
Cellen finns att beskåda i det lilla museum som har arrangerats i kyrkans gamla sakristia. Kyrkan invigdes 1659 och är även i övrigt värt ett besök. Gästgiveribyggnaden, från 1700-talet, står kvar strax söder om kyrkan.
Det gamla gästgiveriet rakt fram.
Missa inte ”Järnets järnväg” när du besöker Järnboås. Banan mellan Bredsjö och Gyttorp lades ned 1977. Bra banvall för promenad eller cykling!
Fakta/läs mer Sune Garmo: ”Järnboås kyrka”, Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté, 2009.
Den stora neonskylten på husgaveln ut mot Södertäljevägen är släckt och det är drygt 20 år sedan det strömmade matgäster ut och in genom porten på Karusellvägen 13 i Västberga i Stockholm. Förutom skylten är det inget som avslöjar att det mellan 1956 och 2002 låg en toppkrog i det alldagliga bostadsområdet från slutet av 1940-talet. Lokalen är ombyggd till lägenheter, även den inbyggda verandan på husets baksida.
Värdshuset när det begav sig, Vykort från Ultra, fotograf T Lindeberg.
En sökning på Västberga värdshus i DN:s utmärkta arkiv ger många träffar. Främst annonser med allt från nyårssupé till begravningskaffe. Den höga klassen bekräftas av att restaurangens kock Ivar Hammarberg var med i det svenska lag som belönades med den stora guldmedaljen vid en stor internationell matlagningstävling i Frankfurt 1960.
Den ståtliga skylten sitter kvar.
När DN:s Lunchpatrull besökte värdshuset 1983 var dock omdömet lite blandat. Man saknade möjligheten att äta omelett, men pyttipannan fick beröm. Det utdelades tre av fem möjliga knorrar.
Den inbyggda verandan rymmer även den lägenheter idag.
Ett par hundra meter norrut på Västberga allé 5 ligger ett helt vanligt kontorshotell från mitten av 1960-talet. Från 1969 till 1996 huserade Restaurang Västberga på den tionde våningen. Ingen stjärnkrog, men stället fick beröm när DN På stan testade julbordet 1982. Hundra rätter serverades och ”de vänliga, flinka servitriserna ser till att ingenting saknas och att använda tallrikar tas bort på momangen”.
Vykort från Ultra, foto Ge-Be Foto.Idag ett alldagligt kontorshus.
Det är inte alltid det går som man har tänkt sig. Men å andra sidan måste man satsa för att vinna. I Götene kommun i Västergötland ville man rida på vågen efter Jan Guillous Arn-böcker och köpte kulisserna från filminspelningen.
”Medeltidens värld”, belägen vid den östra infarten till samhället, invigdes 2008. Det rullade på, eller rullade inte på, i fem år. Under tiden hade entreprenören Bert Karlsson kopplats in och parken bytt namn till ”Äventyrslandet Kinnekulle”. Inte ens hoppborgarna hjälpte, besökarna uteblev.
Entreprenören Martin E-type Erikson köpte byggnaderna. Tio år efter medeltidens slut i Götene finns det ändå lämningar kvar. Stora grus- och asfaltsytor. Arenan där riddarna skulle putta varandra ur sadeln blev Götene Horse Arena. Kvar i en dunge står Pålsgården kvar. Arns hustru Cecilias släktgård verkar ha glömts bort (kartkoordinater 58.54144, 13.51183).
Naturen intar Pålsgården.
Enligt SVT:s Uppdrag granskning kostade kalaset Götenes skattebetalare omkring 100 miljoner kronor. Det var inte ens kul så länge det varade, precis som den riktiga medeltiden. Jag har lite svårt för när man hyllar till exempel vikingatiden och medeltiden med speciella veckor/helger och äventyrsland. Det är väldigt lätt att förtränga saker som storskalig slavhandel och obefintlig sjukvård. Det var inte bättre förr.
Stanna till nästa gång du passerar Östermalmsgatan 68 i Stockholm. I de annars spikraka kvarteren är den lilla gården framför huset ett skönt avbrott – och dessutom en rest från en mindre inrutad tid.
Husets fasad följer det som en gång var Ladugårdslands tullgata. Gatan vindlande sig fram över det som idag är övre Östermalm – från Ladugårdslandstull (mitt på dagens Karlaplan) och en liten bit förbi Lilla Jans (gård och krog vid nuvarande Lill-Jans plan).
Gatan har blivit ett fint utrymme framför huset till höger.
När bostadshuset skulle uppföras 1906 fick tomtägaren av någon anledning bara byggnadslov ut till den gamla gatans gräns, trots att stadsplanen krävde ett rätvinkligt gatunät.
Huset som uppfördes fick namnet Hemgården och var Sveriges första kollektivhus. Det fanns en matsal, som serverade tre mål mat om dagen, centraltvätt och bageri. Ekomin var det dock sämre med och verksamheten gick i konkurs efter några år. Istället bildades en bostadsrättsförening.
1863 års karta över Stockholm. Hemgårdens föregångare på platsen, ett sockerbruk från 1760-talet, utmärkt med svart. På kartan syns även Tyskbagarbergen.
Det finns ytterligare en rest av Ladugårdslands tullgata: Tyskbagargatan, som fick sitt namn 1885. Men den ser ut som en helt vanlig lite trist gata.
Bostadsområdet Holmviksskogen i Gustavsberg öster om Stockholm går inte att missa. Vid infarten från Skärgårdsvägen markerar en fyr (från Svartbådan utanför Valdemarsvik) att du ska svänga av. Väl uppe i området markerar fyren ”Viksten nordvästra” (stod söder om Nynäshamn) att du kommit rätt. Båda är skänkta av Sjöfartsverket i början av 1990-talet.
Svartbådan.Viksten NV.
Fyrarna i Gustavsberg är inte de enda i Stockholms län som ”gått i land”. På en skolgård intill torget på Dalarö hittar du ”Kofoten” (stod öster om Ingarö) och vid kajen vid Dalénum på Lidingö återfinns sedan 2021 fyren Ällöviken (stod utanför Örnsköldsvik). Efter att denna text publicerades i Dagens Nyheter förra veckan inkom tipset om fyren från Käringön som numer står vid ”närbelägna” hembygdsgården i Öregrund.
Kofoten.
Allt som ser ut som en fyr är dock inte en fyr. I Nynäshamn utformade man tre pumphus som små fyrar. Passande i staden som har som slogan ”Där havet och livet möts”.
Fyr eller pumphus i Nynäshamn?
Även uttjänta fyrskepp finns att beskåda på land. Besöker du Glasriket i Småland kan du passa på att njuta av tornet från ett fyrskepp (som hade nummer 24 bland de svenska fyrskeppen) på Orrefors stugby. Tornet stod tidigare vid ett ”raggarfik” i Skarpnäck i södra Stockholm. Den här bloggen har haft flera nedslag med gamla fyrskepp. 2015 gjordes denna sammanställning, men mycket har säkert hänt sedan dess.
Alla som besöker Gotland känner till de magnifika stränderna och de medeltida kyrkorna. Men skippa baddräkten och psalmboken för en dag och ta dig an några av öns mer exotiska destinationer: Tio mindre ”orter” (ansamlingar av hus/byar) som en gång tiden hade både postkontor och järnvägsstation, ofta i samma byggnad.
Postservicen på Gotland har sorgligt avvecklats i samma takt som i övriga Sverige. Järnvägen försvann redan 1960. Kvar till sist var öns motsvarighet till Transsibiriska järnvägen, den drygt 11 mil långa sträckan från Lärbro i norr till Burgsvik i söder.
Sylfaste Hållplatsen låg 10,6 kilometer med tåget söderut från Visby. Posten hyrde in sig i hållplatsbyggnaden fram tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (kartkoordinater 57.58696, 18.43382). I Sylfaste fanns även ett stort mejeri.
Sylfaste någon gång på 1950-talet. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Bjärges Ett klassiskt stationssamhälle (27,1 km från Visby) som växte upp ur ”intet” när järnvägen kom 1878. Socknen Vänges tidigare ”centrum” vid kyrkan tappade nästan helt sin betydelse. Posten huserade i stationshuset och överlevde järnvägen med sju år. Huset står kvar (57.44941, 18.48814).
Fidenäs Även samhället Fidenäs (71,4 km från Visby) är en produkt av järnvägen, som nådde hit 1908. Namnet är en konstruktion av att platsen ligger på gränsen mellan socknarna Fide och Näs. Posten låg i stationshuset tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (57.09407, 18.30226).
Stationen i Fidenäs 1985
Tvärbanan från Slite i nordost till Hablingbo i sydväst (från början tre olika bolag) tackade för sig redan 1953.
Dune Dalhems socken kunde ståta med två järnvägsstationer. Dune (9,1 km från järnvägsnätets knutpunkt Roma) var betydligt mindre än Hässelby i själva kyrkbyn. Posten låg i stationshuset och drogs in samtidigt som järnvägen. Huset står kvar (57.56016, 18.56009).
Dune omkring 1958. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Isums Posten i Isums huserade 1898–1961 i stationshuset (6,1 km från Roma). Servicen överlevde således järnvägen med åtta år. Huset står kvar (57.49404, 18.36694).
Sista dagen för posten i Isums
Bander När järnvägen kom till Bander i Mästerby (10,4 km från Roma) blev platsen ett centrum även för omgivande socknar med bland annat mejeri, snickeri och affärer. Posten låg under två olika perioder i stationshuset, även här överlevde den järnvägen med åtta år. Stationen står kvar (57.47991, 18.29991).
Stationen i Bander 1993
Stjärnarve I Eksta (37,9 km från Roma) fick både post och station namn efter den största gården i trakten, Stjärnarve. Till skillnad mot övriga platser i denna berättelse låg posten här aldrig tillsammans med järnvägen. De sista åren (1956–61) låg posten i lanthandeln (57.28763, 18.18820). Både den och stationen (57.28804, 18.21753) står kvar.
Silteby För att inte blanda ihop Silte (46,6 km från Roma) med det betydligt större Slite i norr fick både station och post namnet Silteby, trots avsaknad av någon riktig by på platsen. Postkontor 1924–53 och postombud till 1960 i stationshuset, som står kvar (57.21529, 18.23037).
Postkontorets sista dag
Även de två mindre banorna Visby–Hallvards och Hemse–Ronehamn bidrar till posthistorien.
Hallvards 1912 nådde järnvägen Hallvards (7,4 km från Visby) i Västerhejde. Banan var en förlängning av järnvägen som hade byggts till regementet på Visborgs slätt. Bland annat ville man underlätta för turisterna att ta sig till kurorten Kneippbyn. Fram till 1957 låg posten i stationshuset, järnvägen lades ned redan 1940. Posten 1971. Stationshuset står kvar (57.58596, 18.23198).
Stationen i Hallvards 1984
Autsarve Järnvägen från Hemse till den viktiga hamnen Ronehamn lades ned redan efter 14 år, 1918. Halvvägs på banan ligger Rone kyrkby, men namnet på stationen blev Autsarve (5,1 km från Hemse), efter ett gårdsnamn, för att undvika ihopblandning med Roma. 1912–24 låg posten stationshuset, servicen fanns kvar i byn till 1962. Stationshuset finns kvar (57.21100, 18.44809), men har flyttats en bit norrut.
Autsarve med den äldre stavningen
Fakta/läs mer • Molin & Stenström: ”Järnvägslinjen Klintehamn–Hablingbo 20 år efter nedläggningen”; specialarbete vid Säveskolans gymnasium, 1972. • John Kvarnstedt: ”Gotlands Järnvägar”, Press förlag”, 1978. • Carl Axel Jakobsson: ”Postgång och postväsende” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Martin Ragnar: ”Ångspårvägen Visby–Visborgs slätt–Hallvards”, Svenska järnvägsklubben”, 1995. • Ragnar & Hardings: ”Järnvägen till Ronehamn”, Svenska järnvägsklubben”, 2002. • ”Gotlands fasta postanstalter genom tiderna från 1600-talet till år 2003, del 1–5”, Sammanställt av Sällskapet Poste Gutensis genom Stig Högström, 2003–2005. • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009. • ”Postal X”, Facit, 2020.
Vad kan vara bättre än att vara i princip självförsörjande på kärnkraft och dessutom kunna tillverka en atombomb? 1960 var konstruktionsförlaget klart till tungvattenreaktorn i Marviken på Bråvikens södra sida. Uran finns i Sverige och behöver inte anrikas i tungvattenreaktor. Tungt vatten skulle fås från Norge i utbyte mot uran. Som en biprodukt i kraftverket får man plutonium som kan användas i kärnvapen, vilket var aktuellt i Sverige fram till för 50 år sedan.
1964 påbörjades byggnadsarbetena, trots att lättvattenreaktorer (med vanligt vatten) visat sig vara betydligt billigare. Fem år senare kunde provdriften dra igång. Det uppdagades att konstruktionen var undermålig, den var så usel att projektet lades ned redan 1970. Anläggningen byggdes om till oljekraftverk, men den utnyttjades också för experiment inom kärnkraft. Bland annat övades haverier.
2009 var det sluteldat och slutövat. 2018 såldes området till ett fastighetsbolag som hade storslagna planer på en ”skärgårdsstad” med drygt 5 000 bostäder. Det bidde inte ens en tummetott. Idag är Marviken en öde plats, helt utan energi.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
