På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com
Likt en vakpost reser den sig över den vackra Bredestadsdalen sydost om Aneby i norra Småland. Dalen kantas av gravar från brons- och järnålder. Vid en av dessa har en drygt tre meter hög sten rests och den är misstänkt likt en fallos (kartkoordinater 57.82102, 14.84433). Fruktbarhetssymbolen dateras till 200-400 e Kr och dess kraft har varit mäktig under seklerna som gått – dalens jord är bördig.
En fallos med tvivelaktig historia hittar du lite längre norrut: Rödsten i Östergötland.
Bulverket på botten av Tingstäde träsk på norra Gotland är en av öns absolut märkvärdigaste sevärdheter och då är ändå konkurrens mycket hård. Dessutom är det förhållandevis få som sett fornlämningen vilket gör den än mer speciell. Dess historia och funktion är som det heter höljd i historiens dunkel.
Bulverket bestod av upp mot 30 meter breda ”bryggor” vilande på stockkistor. Bryggorna bildade en fyrkant på cirka 170 x 170 meter. På dem har det stått hus, inne i fyrkanten har det funnits en hamn och utanför en pålkrans till skydd för anläggningen. (Husen var så kallade bulhus, vilket gett namnet.) Att det kärvts en stor arbetsinsats för att uppföra Bulverket är forskarna överens om, men hur stor råder det delade meningar om. Upp till 200 000 dagsverken förekommer, men de senaste uppskattningarna verkar ligga på 38 000.
Undersökningar på 1980-talet visar att Bulverket troligen uppfördes på 1130-talet och det kanske bara var i bruk i 50 år. Det har troligen inte varit en fast bosättning. Det finns inga tecken på brand, så det är svårt att säga varför dess historia blev så kort. (Talesättet ”Det rökte som när Tingstäde träsk brann” sägs vara mycket gammalt, men det kanske var något annat som gick upp i rök.) Det är inte helt otroligt att anläggningen sjönk i den dyiga botten. 90 procent av konstruktionen bedöms idag ligga gömd/skyddad i kalkbleken.
Forskningen har inte heller något svar på vad Bulverket hade för funktion. En teori är att det skulle vara en plats att fly till i orostider.
Likt andra stora sevärdheter, som Machu Picchu i Anderna, har Bulverket alltid varit känt av lokalbefolkningen för att sedan plötsligt ”upptäckas” av någon utomstående. I Bulverkets fall av en arkeolog från fastlandet på 1860-talet.
Stockarna i konstruktionen har konserverats av kalkgyttjan och de som inte har begravts i dyn är fullt synliga under ytan. Träsket är som mest bara 1,7 meter djupt. Anläggningens hörn är utmärkta med bojar så det är lätt att hitta. Har du inget eget flytetyg så hyr en båt av Tingstäde hembygdsförening.
Det är en mycket mäktig upplevelse att glida fram över den 900 år gamla lämningen.
Fakta/läs mer
CHAB arkeologi & byggnadsvård: ”En av Gotlands mest mytomspunna fornlämningar”
Det hände sig vid den tiden att kung Emund slemme i Uppsala ville få ordning på gränsen mot de lömska danskarna i söder. Ett traktat upprättades med kollegan Sven tveskägg. Sex män från respektive rike satte sex stenar för att markera gränsen. (Den nuvarande gränsen mellan Småland/Västergötland oh Halland/Skåne/Blekinge.) Allt enligt den Äldre Västgötalagen, som sammanställdes omkring 1220.
Redan här uppstår det första problemet i berättelsen: Slemme och Tveskägg var inte kungar samtidigt. En del forskare tror att en sammanblandning kan ha skett och att det är den danska kungen Sven Estridson som menas. Traktatet kan i så fall vara från 1050-talet.
Ett annat problem är att en kung i Uppsala på 1000-talet inte hade någon större kontroll över det som är dagens Småland. Det bestod vid den tiden av en massa små hedniska ”länder”.
Som om det inte skulle vara nog så betvivlar många forskare numer att det citerade traktatet verkligen är från 1000-talet. Men ett gränsdokument från 1200-talet, om än från ett påhittat(?) original, är inte så illa det heller.
1000- eller 1200-tal: Sex stenar nämns i traktatet. Några av dem är klart definierade, andra omdiskuterade. Vi tar oss till den östligaste av stenarna, Brömse sten. Den tre meter höga stenen står intill en liten grusväg cirka 6 kilometer från kusten (kartkoordinater 56.31786, 15.95262). Stenen finns på en karta från 1650. Strax intill flyter gränsfloden Brömsebäck.
Det är en märklig och rentav mäktig känsla att tänka på att här gick gränsen mellan ärkefienderna Sverige och Danmark fram till 1658.
Fakta/läs mer
• Thore Brogårdh: ”Längs en gammal riksgräns”, 1960.
• Peter Hayes Sawyer: ”När Sverige blev Sverige”, Viktoria, 1991.
• Karlsjö & Hallberg: ”Skånes och Blekinges riksgräns”, 1995.
• Gunnar Wetterberg: ”Skånes historia 1”, Albert Bonniers, 2016.
När man är utomlands finns det få saker som slår att sitta på ett torg med ett glas vin/öl och titta på folklivet. Extra trevligt är det att sitta på ett torg i en gammal tysk stad – helst med ett ståtligt rådhus.
Visby har haft många rådhus genom historien. Under 1400-talet uppfördes ett nytt i det sydvästra hörnet av Stora torget. Det blev tyvärr inte långlivat. Byggnaden skadades sannolikt under lübeckarnas skövling av staden 1525 och i mitten av 1600-talet var dess saga all. Den sista resten revs 1866.
Torgets sydvästra hörn. Ruinen efter S:ta Katarina restaureras.
Ruinen avbildades innan rivningen på 1800-talet och i mitten av 1920-talet grävdes grunden ut. Dessutom finns rådhuset på Frans Hogenbergs bild av Visby från 1598. Byggnaden var cirka 24 x 20 meter. Källare fanns, men antalet våningar är svårt att fastslå. Ska man tro Hogenberg var det tre våningar och vind.
Frans Hogenbergs avbildning av Visby i slutet av 1500-talet. Rådhuset på torget markerat med T.
Det är gott om uteserveringar på Stora torget, men det saknas onekligen ett medeltida rådhus. Kanske en vigselsal, ett konst- och/eller stadsmuseum. I källaren en restaurang med robust tysk mat, en Ratskeller.
I Sverige är det fullt möjligt söka bygglov på annans mark och jag kontaktade Region Gotland för att undersöka möjligheten för att få bygglov för att återuppföra det gamla rådhuset. Det handlade ju dessutom inte om ett nybygge, tyckte jag…
Jag fick ett vänligt svar från den tillförordnade stadsarkitekten, som inleddes med ”Det är en intressant fråga du ställer!”. Han förklarade sedan att jag var välkommen att söka bygglov, men att det var osannolikt att ett det skulle beviljas. Skulle det mot all förmodan ske så skulle jag inte få tillgång till ytan på torget. Synd.
Efter utgrävning av rådhuset på 1920-talet markerades dess murar i stenläggningen på torget. Tyvärr har även denna rest försvunnit med åren och enligt regionen finns det i dagsläget ingen plan att återskapa markeringen.
Fotnot: Bloggen har tidigare berättat om den försvunna nollstolpen på Stora torget i Visby. Det finns dock en nyare och högst användbar mätpunkt på torget. I stenläggningen i det nordöstra hörnet finns ”Curts punkt” för dem som vill veta exakta kartkoordinater och altitud. Punkten är uppkallad efter initiativtagaren Curt Jalmelid, chef på Stadsarkitektkontorets mätavdelning.
Synlig sak på torget.
Fakta/läs mer
Hans Thoresen: ”Det medeltida rådhuset på Stora torget i Visby” i Fornvännen 73, 1978.
Johan Nihlén: ”Utgrävningarna på Stora Torget i Visby 1924–1926”, Hanseproduktion, 1982.
Det här inlägget har varit på gång i många, många år. Det har åkt in och ut på ”publiceringslistan”. Ofta ersatt av aktuellare och/eller intressantare platser. Nu är det i alla fall dags att presentera cistercienserklostret i Viby strax nordost om Sigtuna.
Enligt det så kallade Vibybrevet från 1160-talet donerade en kvinna vid namn Doter byn Viby till munkarna. Sonen Gere motsatte sig dock detta och till slut fick hjältekonungen Knut Eriksson rycka in och reda ut situationen. Regenten skänkte munkarna ny mark i Julita i Södermanland och på 1180-talet anlades det nya klostret.
Det är i högsta grad osäkert hur mycket kloster som hann byggas i Viby. Vid en arkeologisk undersökning 1973 påträffades en stensatt grav och murrester, som tolkades som lämningar efter klostret. Vid en mer omfattande undersökning 1997–2000 kunde arkeologerna konstatera att fynden var en tidigare okänd stenkyrka från början av medeltiden. Kyrkan hade inte färdigställts, kanske avstannade bygget när platsen donerades till munkarna.
Idag finns inget religiöst att titta på i Viby. Däremot är byn mycket väl värd ett besök. En oskiftad klungby med gårdar från 1800-talet. Resterna av kyrkan hittades på kullen i byns mitt, men de täcktes över när undersökningen var klar.
Fakta/läs mer
Anders Wikström: ”Kulturhistoriska miljöer norra Sigtuna stad”, Meddelanden och rapporter från Sigtuna museum 53, 2012.
Stenbäck mfl: ”Vibygrävningen 1997–2000”, Meddelanden och rapporter från Sigtuna museum 56, 2014.
Vid träden i bildens mitt hittades grunden av den medeltida kyrkan.
Under en vacker gravsten i koret i Stenkyrka kyrka på norra Gotland ligger Licnatus begravd. Den mäktige mannen var gotlänningarnas sändebud hos hertigen av Sachsen, Henrik Lejonet, 1161. Dödsåret 1200 är det äldsta som finns på en gotländsk gravsten.
Fram till inbördeskriget mellan Visby och Gotland 1288, där staden segrade, dominerades handeln av öns så kallade farmannabönder. Affärerna gick bra. Ett bevis är att de flesta vikingatida silverskatterna i Skandinavien har hittats på Gotland. Ett annat är de nästan hundra medeltida kyrkorna på ön. I ryska metropolen Novgorod hade gutarna en egen handelsgård.
Gravstenen återfinns under mattan i koret.
När Licnatus och Henrik Lejonet möttes i tyska Artlenburg undertecknade de ett fördrag som bekräftade ett tidigare avtal från 1130. I korthet gavs gotländska köpmän samma rättigheter som de sachsiska i Sachsen, och vice versa på Gotland. Dessutom uppmanades gotlänningarna att besöka och göra affärer i hertigens projekt handelsstaden Lübeck.
Det tydligaste beviset på splittringen mellan stad och land på Gotland är den danska invasionen 1361. Landet stod upp medan stadsborna höll sig passiva.
I sammanhanget är det intressant att Gotland nämns i engelska Caterburysägnerna från slutet av 1300-talet. I presentationen av kaptenen sägs att han kände alla hamnar från Gotland till Kap Finistere.
Till och från under Visbys existens har det varit extremt högt tryck på fastighetsmarknaden i staden. Det senaste seklet har turismen varit motorn. Tidigare århundraden har det varit handeln.
Den medeltida kärnan innanför ringmuren kan kännas oförändrad från den tid Visby var navet i handeln på Östersjön. Dock har en hel del ändrats. Ett tydligt exempel är att dagens kvarter i de flesta fall var uppdelade i mindre enheter, skilda åt av trånga gränder. Dessa byggdes i de flesta fall bort under 1600-talet.
Ett sätt att öka antalet kvadratmeter i sina byggnader var att bygga ett valv över en angränsande gata. Ett femtontal sådana medeltida valv är kända – fem återstår över dagens gator.
Ett perfekt exemplen på de båda fenomenen är kvarteret Hornet, sett från Mellangatan 21. På 1200-talet delades kvarteret i två delar av en gränd i öst-västlig riktning, en gränd som blev tomtmark på 1600-talet. Den medeltida, bevarade, byggnaden mot Mellangatan hade ett valv över gränden. Valvet byggdes igen på 1850-talet, men togs upp igen i början av 2000-talet.
Valvet är nu inglasat och man kan föreställa sig den medeltida grändens sträckning genom kvarteret ned mot Packhusplan. Den öppna platsen var stadens förnämsta torg under tidig medeltid, belägen precis innanför muren med hamnen utanför.
Läs även om försvunna gränder Gamla stan i Stockholm.
Fakta/läs mer
Waldemar Falck: ”Bebyggelse i Visby under medeltiden – kring ett rekonstruktionsarbete” i ”Bebyggelsehistorisk tidskrift”, 1982.
Joakim Hansson (red): ”Visby innerstad – en bebyggelseinventering del 1”, Länsmuseet på Gotland”, 2002.
Berättelser om den och den – söner till någon – som åkt till Särkland och blivit örnmat. Runstenarnas historier om vikingarnas bravader och släkt blir lite tröttande i längden. Desto roligare att kolla på bilderna.
Runsten U 1043 i Onslunda i Uppland (kartkoordinater 60.01589, 17.63196) berättar (gäsp) att Ulv, Gudfast och Gudmund låtit resa stenen efter pappa Ofeg. Samt att Gud ska hjälpa hans ande.
Roligare är samlaget som är avbildat till höger på stenen. Vågar vi gissa att den skäggprydde mannen i överläge är pappa Ofeg? Vid mitt besök hade inte Riksantikvarieämbetets experter hunnit fylla i ristningen efter rengöringen av stenen, men vet man var man ska leta så framträder herdestunden ändå.
U 1125 i Krogsta i en talldunge 2,5 mil österut (60.03050, 18.07071) är en av Upplands äldsta runstenar. Budskapet från 500-talet är ristat med den ovanliga äldre runraden på både fram- och baksida. Vilket det korta budskapet är tvistar dock de lärde om.
På stenens framsida möter oss en figur med uppsträckta armar. Kanske är det döden. Kanske är det en ande som skyddar gravfältet som stenen är rest i.
Missa inte runstenen söder om Morgongåva där ristaren tröttnade innan runorna kom på plats.
