På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det är lite spöklikt, trots att det är mitt på ljusa dagen. Här i skogen sydväst om Siljan i Dalarna störtade sommaren 1972 ett litet privatplan. Piloten, som var ensam ombord, omkom omedelbart och planet fattade eld vid kraschen. Det tog dock en hel månad innan vraket hittades.
Planet var på väg från Dala-Järna till hemmaflygplatsen i Edsbyn. Med största sannolikhet var det dåligt väder som orsakade olyckan. En stor sökinsats drog igång, men det var brandflyget som till sist fick syn på nedslagsplatsen.
Det sönderslagna flygplanet ligger kvar i blockterrängen och det går lätt att urskilja de större detaljerna. Enligt Statens haverikommission var det tidigare inte helt ovanligt att flygplansvrak lämnades kvar i naturen.
Det är två mil grusväg och 300 meters vandring i halvsvår terräng fram till platsen (kartkoordinater 60.73750, 14.47530). Edsbyns flygklubb har satt upp en minnesskylt för den förolyckade medlemmen.
Det är inte helt ovanligt att svenska kommuner använder kreativ bokföring för att hjälpa ortens främsta idrottsförening ekonomiskt. Förståligt, med tanke på marknadsvärdet. Tveksamt, med tanke på vad som är en kommuns kärnverksamhet.
För drygt tio år sedan avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att Leksands kommun sålt några meter trottoar i huvudorten till Leksands IF för 1 krona. Trottoarstumpen skulle betraktas som så kallad basfastighet till en campingplats som hade sålts till klubben för 30 miljoner. På så sätt slapp Leksands IF betala stämpelskatten på 1 miljon. En ”bra affär” för alla utom statskassan. Trottoaren skrevs sedan tillbaka på kommunen.
– Ja det är väl en typ av skatteplanering, ja, sade kommunchefen Göran Wigert enligt SVT.
Upplägget uppskattades åtminstone av en del av klubbens supportar. Kort efter avslöjandet genomfördes en hyllningsmarsch till platsen och enligt Dalarnas Tidningar utbringades ett fyrfaldigt leve för trottoaren. Den målades också i Leksands IF:s färger.
Färgen är sedan länge borttvättad, men trottoaren ligger kvar vid Norsgatan 15. Ett stycke annorlunda svensk idrottshistoria.
Kalkbrytning och råolja – kan det bli värre i detta klimatångestens tidevarv? I Solberga norr om Rättvik hittar du båda på samma plats.
Sedan 1800-talet har det borrats efter olja och gas i Siljansringen, resterna av den krater som uppstod efter ett meteoritnedslag för cirka 370 miljoner år sedan. Någon kommersiell framgång har det dock inte blivit. Bättre har det gått för kalkindustrin i området.
Oljestickor.
Kalkbrottet i Solberga (kartkoordinater 60.98368, 15.21661) öppnades 1937 och verksamheten pågick fram till 1963. Kalken skickades till järnbruk i Bergslagen och massafabriker vid Norrlandskusten. I början av 1960-talet borrades ett antal 100–150 meter djupa hål för att undersöka förekomsten av kalk på lägre nivåer. Vid några av borrningarna påträffade man olja.
Stenbrott med olja.
Utöver den suggestiva miljön bjuder det övergivna stenbrottet på både botaniska och geologiska sevärdheter. I den norra delen av huvudbrottet sipprar fortfarande olja ur de gamla borrhålen. Inget större klimathot och unikt i Sverige.
Just nu pågår flytten av staden Kiruna i Lappland. Gruvan framför allt. Ingen gruva – inga jobb – ingen stad, är mantrat. Men flytten är inte unik i Sverige. I södra Dalarna återfinns samhället Grängesberg.
Gruvdriften i Grängesberg tog riktig fart under slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet lär Grängesbergsbolaget ha varit Sveriges mest lönsamma företag. Samhället växte så att det knakade. Det var bara ett problem, malmkroppen försvann in under gruvanläggningarna, järnvägen och samhället på gruvans östra sida. Gruvan fick flytta till dagbrottets västra sida – järnvägen och samhället fick ta ett par steg österut.
De sista delarna av samhällets gamla centrum övergavs i början av 1970-talet. Det mesta är helt raserat eller täckt av deponi. Stora delar är avspärrat på grund av rasrisken och det ska ta på STÖRSTA allvar. Men Grängesberg utanför stängslet är värt ett besök.
Börja vid den lilla parkeringen vid järnvägsviadukten strax norr järnvägsstationen. Studera de gamla bilderna av samhället som hembygdsgillet satt upp på två tavlor. (Den ekonomiska kartan från 1966 och den arkeologiska rapporten från Dalarnas museum ger en bild av hur samhällets centrum såg ut innan flytten. Rapporten är mycket omfattande och listar alla lämningar som finns kvar ovan jord. Eniros funktion Historiska flygfoton är som vanligt till stor hjälp när det handlar om nutidsarkeologi.)
Ekonomiska kartan 1966. Området väster om järnvägen är helt utraderat.
Följ den asfalterade cykelbanan tills du kommer fram till den andra avtagsvägen till höger (kartkoordinater 60.07725, 15,00399). Här låg samhällets centrum, det så kallade Byxfickstorget. Namnet kommer av att arbetarna under storstrejken 1909 stod på torget med händerna i fickorna. (Benämningen är inte unik för Grängesberg.) Runt torget eller i närheten låg kyrkan, affärer, hotell, skola, sjukstuga… Idag bara snårskog.
Byxfickstorget på ett vykort från 1904.
Ta vägen till höger längs med stängslet. Efter ett litet tag skymtar du resterna av en mur som går längs med avspärrningens insida. Det är den gamla kyrkogårdsmuren. Mer finns inte kvar att se utanför avspärrningen när det gäller det civila samhället. Är man intresserad av rester av gruvdriften finns mycket mer. Bland annat en gammal järnvägsviadukt om du fortsätter ett par hundra meter längs den inslagna vägen.
Byxfickstorget september 2019.
1989 beslutades att gruvan skulle läggas ned och året efter rullade det sista malmtåget till Oxelösund. Grängesberg miste hälften av sina invånare från de nästan 7.000 som fanns 1950. Många bostadshus förföll och hela hyreshus har rivits. Idag är Spendrups den stora arbetsgivaren och det är glädjande att se att de vackra gamla arbetarbostäderna längs Björkallén har börjat renoveras. I ett annat bostadsområde har två gamla gruvarbetarbostäder blivit museum.
Fakta/läs mer Bennström, Carlsson & Jönses: ”Grängesberg – kulturhistorisk utredning av gruvområdet”, Dalarnas museum, 2011 ”Industrilandskap i Bergslagen 2010–2011”, Föreningen Larsbo kalk och Stripa gruvas vänner, 2011 Ludvika lexikon om Grängesberg
Det finns många industriminnen kvar, bland annat denna järnvägsviadukt.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
