På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Efter att den tyska krigslyckan vänt i andra världskriget hotades de baltiska staterna på nytt av en sovjetisk ockupation. Hösten 1944 lyckades cirkla 40 000 flyktingar ta sig över havet till Sverige, många landade på Gotland. Röda armén lämnade den så kallade Kurlandsfickan (ungefär västra Lettland) åt sitt öde fram till krigslutet den 8 maj 1945, då 200 000 tyska soldater kapitulerade. Under respiten lyckades ytterligare några flyktingar ta sig över havet.
Vid Katthammarsvik inrättades i början av maj 1945 ett mindre mottagningsläger i ett par militärbaracker nedanför Östergarnsberget. I mitten av maj inhyste det 165 personer, den absoluta majoriteten letter. Lägret blev dock kortvarigt och tömdes redan i juni.
Under den korta tiden iordningställde flyktingarna platsen vid en naturlig källa halvvägs upp på klinten. En låg mur och en stentrappa byggdes. Klippväggen försågs med ristningen ”LETTISKA FLYKTINGAR ÅR 1945 MAJ”.
Parkera mitt emot nedfarten till Katthammarsvik. Det finns skyltar på platsen.
Bulverket på botten av Tingstäde träsk på norra Gotland är en av öns absolut märkvärdigaste sevärdheter och då är ändå konkurrens mycket hård. Dessutom är det förhållandevis få som sett fornlämningen vilket gör den än mer speciell. Dess historia och funktion är som det heter höljd i historiens dunkel.
Bulverket bestod av upp mot 30 meter breda ”bryggor” vilande på stockkistor. Bryggorna bildade en fyrkant på cirka 170 x 170 meter. På dem har det stått hus, inne i fyrkanten har det funnits en hamn och utanför en pålkrans till skydd för anläggningen. (Husen var så kallade bulhus, vilket gett namnet.) Att det kärvts en stor arbetsinsats för att uppföra Bulverket är forskarna överens om, men hur stor råder det delade meningar om. Upp till 200 000 dagsverken förekommer, men de senaste uppskattningarna verkar ligga på 38 000.
Undersökningar på 1980-talet visar att Bulverket troligen uppfördes på 1130-talet och det kanske bara var i bruk i 50 år. Det har troligen inte varit en fast bosättning. Det finns inga tecken på brand, så det är svårt att säga varför dess historia blev så kort. (Talesättet ”Det rökte som när Tingstäde träsk brann” sägs vara mycket gammalt, men det kanske var något annat som gick upp i rök.) Det är inte helt otroligt att anläggningen sjönk i den dyiga botten. 90 procent av konstruktionen bedöms idag ligga gömd/skyddad i kalkbleken.
Forskningen har inte heller något svar på vad Bulverket hade för funktion. En teori är att det skulle vara en plats att fly till i orostider.
Likt andra stora sevärdheter, som Machu Picchu i Anderna, har Bulverket alltid varit känt av lokalbefolkningen för att sedan plötsligt ”upptäckas” av någon utomstående. I Bulverkets fall av en arkeolog från fastlandet på 1860-talet.
Stockarna i konstruktionen har konserverats av kalkgyttjan och de som inte har begravts i dyn är fullt synliga under ytan. Träsket är som mest bara 1,7 meter djupt. Anläggningens hörn är utmärkta med bojar så det är lätt att hitta. Har du inget eget flytetyg så hyr en båt av Tingstäde hembygdsförening.
Det är en mycket mäktig upplevelse att glida fram över den 900 år gamla lämningen.
När man är utomlands finns det få saker som slår att sitta på ett torg med ett glas vin/öl och titta på folklivet. Extra trevligt är det att sitta på ett torg i en gammal tysk stad – helst med ett ståtligt rådhus.
Visby har haft många rådhus genom historien. Under 1400-talet uppfördes ett nytt i det sydvästra hörnet av Stora torget. Det blev tyvärr inte långlivat. Byggnaden skadades sannolikt under lübeckarnas skövling av staden 1525 och i mitten av 1600-talet var dess saga all. Den sista resten revs 1866.
Torgets sydvästra hörn. Ruinen efter S:ta Katarina restaureras.
Ruinen avbildades innan rivningen på 1800-talet och i mitten av 1920-talet grävdes grunden ut. Dessutom finns rådhuset på Frans Hogenbergs bild av Visby från 1598. Byggnaden var cirka 24 x 20 meter. Källare fanns, men antalet våningar är svårt att fastslå. Ska man tro Hogenberg var det tre våningar och vind.
Frans Hogenbergs avbildning av Visby i slutet av 1500-talet. Rådhuset på torget markerat med T.
Det är gott om uteserveringar på Stora torget, men det saknas onekligen ett medeltida rådhus. Kanske en vigselsal, ett konst- och/eller stadsmuseum. I källaren en restaurang med robust tysk mat, en Ratskeller.
I Sverige är det fullt möjligt söka bygglov på annans mark och jag kontaktade Region Gotland för att undersöka möjligheten för att få bygglov för att återuppföra det gamla rådhuset. Det handlade ju dessutom inte om ett nybygge, tyckte jag…
Jag fick ett vänligt svar från den tillförordnade stadsarkitekten, som inleddes med ”Det är en intressant fråga du ställer!”. Han förklarade sedan att jag var välkommen att söka bygglov, men att det var osannolikt att ett det skulle beviljas. Skulle det mot all förmodan ske så skulle jag inte få tillgång till ytan på torget. Synd.
Efter utgrävning av rådhuset på 1920-talet markerades dess murar i stenläggningen på torget. Tyvärr har även denna rest försvunnit med åren och enligt regionen finns det i dagsläget ingen plan att återskapa markeringen.
Fotnot: Bloggen har tidigare berättat om den försvunna nollstolpen på Stora torget i Visby. Det finns dock en nyare och högst användbar mätpunkt på torget. I stenläggningen i det nordöstra hörnet finns ”Curts punkt” för dem som vill veta exakta kartkoordinater och altitud. Punkten är uppkallad efter initiativtagaren Curt Jalmelid, chef på Stadsarkitektkontorets mätavdelning.
Synlig sak på torget.
Fakta/läs mer Hans Thoresen: ”Det medeltida rådhuset på Stora torget i Visby” i Fornvännen 73, 1978. Johan Nihlén: ”Utgrävningarna på Stora Torget i Visby 1924–1926”, Hanseproduktion, 1982.
Sundet mellan Gotland och Fårö är en utmärkt naturlig hamn som helst inte ska falla i fiendens händer vid krig. För att skydda sundet uppfördes under andra världskriget den så kallade Lärbrolinjen mellan Kappelshamns- och Valleviken på norra Gotland. Den bestod av 15 skansar – dock blev den helt klar först i början av 1945.
Numer är de flesta av skansarna borta. Bäst bevarad är Mölner skans i närheten av Fleringe (kartkordinater 57.84694, 18.86067) med skyddsrum för 24 personer (Sk 24) och 10 skyttevärn. Dessutom en hel del förbindelsegravar. Skyddsrummet är låst men anläggningen ger ändå en kuslig känsla av krig.
Militärens karta över skansen.
Lärbro hembygdsförening har tagit över ansvaret för skansen. Krigsmakten har fortsatt ansvar för skyddet av Fårösundsbassängen.
Under en vacker gravsten i koret i Stenkyrka kyrka på norra Gotland ligger Licnatus begravd. Den mäktige mannen var gotlänningarnas sändebud hos hertigen av Sachsen, Henrik Lejonet, 1161. Dödsåret 1200 är det äldsta som finns på en gotländsk gravsten.
När Licnatus och Henrik Lejonet möttes i tyska Artlenburg undertecknade de ett fördrag som bekräftade ett tidigare avtal från 1130. I korthet gavs gotländska köpmän samma rättigheter som de sachsiska i Sachsen, och vice versa på Gotland. Dessutom uppmanades gotlänningarna att besöka och göra affärer i hertigens projekt handelsstaden Lübeck.
Det tydligaste beviset på splittringen mellan stad och land på Gotland är den danska invasionen 1361. Landet stod upp medan stadsborna höll sig passiva.
Trots att det många år sedan lumpen så sitter kommandona kvar och det är väl det som är meningen när man drillas timme efter timme. ”Utgångspunkter för målangivelse” är ett av begreppen som fastnat. Används för att peka ut var den lede fienden befinner sig så att alla siktar åt samma håll.
Under andra världskriget gjordes bedömningen att den stora Mästermyr på södra Gotland skulle kunna vara en lämplig plats för en fientlig luftlandsättning. De tiotal lador som fanns på myren mättes in och numrerades. Allt för att artilleriet runt myren lätt skulle kunna vägledas av eldledarna. ”Eld mot lada 7!” – och alla visste hur de skulle ställa in pipan.
Utflyktsmål.
Inga fiender landade på Mästermyr och ladorna är borta. Alla utom lada 7 som återfinns på södra sidan av vägen mellan Hemse och västkusten (kartkoordinater 57.22994, 18.29204). Med tanke på världsläget är det kanske bra att någon ”utgångspunkt” finns kvar.
Fotnot: Någranödlandningar gjordes på myren under kriget.
Till och från under Visbys existens har det varit extremt högt tryck på fastighetsmarknaden i staden. Det senaste seklet har turismen varit motorn. Tidigare århundraden har det varit handeln.
Den medeltida kärnan innanför ringmuren kan kännas oförändrad från den tid Visby var navet i handeln på Östersjön. Dock har en hel del ändrats. Ett tydligt exempel är att dagens kvarter i de flesta fall var uppdelade i mindre enheter, skilda åt av trånga gränder. Dessa byggdes i de flesta fall bort under 1600-talet.
Ett sätt att öka antalet kvadratmeter i sina byggnader var att bygga ett valv över en angränsande gata. Ett femtontal sådana medeltida valv är kända – fem återstår över dagens gator.
Ett perfekt exemplen på de båda fenomenen är kvarteret Hornet, sett från Mellangatan 21. På 1200-talet delades kvarteret i två delar av en gränd i öst-västlig riktning, en gränd som blev tomtmark på 1600-talet. Den medeltida, bevarade, byggnaden mot Mellangatan hade ett valv över gränden. Valvet byggdes igen på 1850-talet, men togs upp igen i början av 2000-talet.
Valvet är nu inglasat och man kan föreställa sig den medeltida grändens sträckning genom kvarteret ned mot Packhusplan. Den öppna platsen var stadens förnämsta torg under tidig medeltid, belägen precis innanför muren med hamnen utanför.
De medeltida kastalerna vid kyrkorna på Gotland tillhör öns stora sevärdheter och den här bloggen har tidigare tipsat om hur man gör en trevlig kastalsafari från norr till söder. De senaste decennierna har lett till nya spännande upptäckter i kastalbranschen.
1986 skulle skolbyggnaden i Näs byggas ut åt väster. Vid schaktningsarbetet frilades ett hörn av en kraftig stengrund. Grunden kunde friläggas till måtten 3,8 och 5,5 meter och den försvann in under skolhuset. Enligt en kartuppgift från mitten av 1800-talet skulle det på platsen för skolhuset funnits en ”stenbunden backe, fordom ett kastell”, så kanske var det resterna av en kastal som hittats. Eller kanske den medeltida prästgården.
Utbyggnaden av huset genomfördes och murresterna hamnade inom torpargrunden. Den nyfikna får nöja sig med att beskåda det som idag är bygdegården, strax sydväst om Näs kyrka.
Vilar det en kastal under det gamla skolhuset i Näs?
Det senaste vad gäller kastaler på Gotland är Hamra på Storsudret. När den föga imponerande kullen, ett par hundra meter öster om kyrkan, började grävas ut 2016 frilades de kraftiga grundmurarna till en rektangulär byggnad på ungefär 14 x 11 meter.
Rundade former i Hamra.
En kol 14-analys av trärester visar att anläggningen kan ha uppförts redan under den första hälften av 1000-talet – alltså under vikingatidens sista skälvande årtionden. Förutom åldern är det två saker som utmärker murresterna. Dels att de är mycket tjocka, 250 centimeter, dels de rundade hörnen. Två faktum som fått arkeologerna fundera på vad det egentligen är som man har grävt fram.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
