På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Efter freden blev kanalen till glädje för de lokala fiskarna som fick en genväg ut till de väntande fångsterna. Landhöjning och växter raderade dock ut kanalen under de följande två seklerna – till fiskarnas förtret.
Kanalen 2022.
Ett nödhjälpsarbete i början av 1930-talet fick spadarna i jorden. Den nya kanalen blev 350 meter lång och 1,7 meter djup. Idag är den mest trafikerad av fritidsbåtar – det är tveksamt om den duger för en lömsk miniubåt.
Kors på kors på kors. Rad efter rad efter rad. När vi hör ordet krigskyrkogård tänker kanske många på Normandie i Frankrike eller västfronten efter första världskriget. Under andra världskriget förberedde man sig på Gotland för att kunna begrava stora mängder stupade soldater på speciella kyrkogårdar. Döda som av olika anledningar inte kunde transporteras till sin hemort.
Tre platser var aktuella för att förvandlas till krigskyrkogård: • Vid Lärbro kyrka: norr om vägen mellan Visby och Fårösund. • Vid Stenkyrka kyrka: västerut mot idrottsplatsen. • Vid Sanda kyrka: öster om kyrkogården och prästgården.
Som tur var blev det aldrig aktuellt, men beredskapen fanns kvar under kalla kriget.
Prästgården i Sanda. Området i förgrunden var tänkt som krigskyrkogård.
På grund av det skärpta säkerhetsläget i Europa har dock frågan tyvärr blivit aktuell igen. 2022 inleddes en översyn av hanteringen stupade på ön i händelse av krig. Vad man kom/kommer fram till är hemligt.
Gotland klarade sig självfallet inte helt undan andra världskriget. Ett exempel var de omkring 500 befriade koncentrationslägerfångar som kom till krigssjukhuset i Lärbro sommaren 1945. De var naturligtvis mycket medtagna och tuberkulosen härjade. 46 blev kvar för evigt, de flesta av dem polacker. 9 av de 46 var judar.
Besök kyrkogården, läs namnen på gravarna och ägna några minuter åt att minnas de miljoner som mördades.
Gravar i Lärbro för de döda koncentrationslägerfångarna.
I jorden på kyrkogården vilade tidigare även sex tyska soldater, som hade flytt från andra sidan Östersjön under krigets slutskede. De flyttades 1966 till Norra kyrkogården i Trelleborg, där flera döda tyska soldater från de båda världskrigen ligger begravda.
Det är inte lätt att komma överens med turkar när det gäller en gemensam front mot moskoviten – fråga hjältekonungen Karl XII. Idag är det 310 år sedan kalabaliken i Bender, som innebar början på slutet för Karls 15 år långa bortamatch på kontinenten.
Efter storförlusten vid Poltava 1709 flydde Karl med resterna av hären till Osmanska riket. Officiellt var kungen sultanens gäst – men en väl dyr sådan tyckte värden efter ett tag. Karl arbetade aktivt för att få sultanen att starta ett krig mot den gemensamma fienden Ryssland. Till slut tröttnade man på den tjatiga svensken.
Karolinerna hade 1711 skapat ett befäst läger i byn Varnitsa strax norr om staden Bender i dagens Moldavien. I mitten stod ett rejält stenhus, Kungshuset.
I januari 1713 erbjöd sultanen Karl en eskort på 10 000 soldater hem genom Europa bara han lämnade det Osmanska riket, kungen vägrade. Det sista ultimatumet överlämnades den 1 februari. Kungen vägrade varvid 500 uppgivna svenskar lät sig tas till fånga.
Karl och de femtiotal kvarvarande svenskarna förskansade sig i Kungshuset och lyckades stå emot flera turkiska anfall från en drygt tio gånger så stor styrka. När de till slut tvingades lämna den brinnande byggnaden snubblade kungen på sina egna sporrar och togs till fånga. Ett snöpligt slut på bataljen som fått namnet ”Kalabaliken i Bender”.
Utmattningssyndrom och depression och fångenskap följde nederlaget. Efter att ha flyttats runt till några olika platser begav sig hjältekonungen av norrut mot hemlandet i september 1714.
Varnitsa vid floden Dnestrs strand är idag en mycket stillsam plats. Ett par arkeologiska undersökningar av lägret har gjorts de senaste hundra åren. 1925 uppfördes ett litet monument.
Äntligen dags igen för en medeltida borg. Ytterligare en lämning där det kärvs en hel del fantasi för att förstå hur det såg ut för 800 år sedan. Följ med till Ymseborg i Västergötland.
Standardlösningen: Hitta en kulle. Mura ett torn med tjocka väggar på toppen. Sedan en skyddande mur eller palissad runt tornet. Kanske några timrade hus. Infartsvägen kan gärna skyddas en liten förborg.
Vid Ymseborg, vid sjön Ymsens västra strand, är kullen med några murrester den tydligaste lämningen. Det går att ana en brunn och platsen för förborgen (kartkoordinater 58.69315, 13.97732).
Spännande? Kanske.
Borgens tillkomst är höljd i dunkel, som det brukar heta. Kung Knut Långe pekas ibland ut som byggherre och i så fall är det runt år 1230 som gäller. 1200-talet var fullt av uppror mot den rättmätige kungen (kungarna) och Ymseborg var minst sagt i hetluften. Efter ett uppror mot Magnus Ladulås drogs den in till kronan 1282. Sedan blev det tyst – kanske revs Ymseborg redan då.
De följande århundradena plockades sten för sten för att användas i andra byggprojekt. Återvinning är ingen ny företeelse.
Att värva soldater till krig är inte alltid lätt, fråga president Vladimir Putin. Även i Sverige har det varit ett problem. 1811 protesterades det på flera platser i landet mot nya utskrivningar.
I samband med kriget mot Ryssland 1808–09 sattes ett lantvärn upp för att täcka bristen på reserver inom armén. Det blev ingen succé. Befäl och utrustning saknades och nästan en femtedel av soldaterna dog av dysenteri i de usla förläggningarna. Lantvärnet hade minst sagt ett dåligt rykte.
1810 beslutade riksdagen att lantvärnet skulle förstärkas med ytterligare soldater. Det skulle bland annat ske genom lottdragning bland yngre män – ämbetsmän, studenter och jordägare skulle undantas.
Protesterna var extra kraftiga i Skåne. Bönder och drängar drog runt och krävde att prästerna skulle vägra att befatta sig med lottdragningen. Slott och herrgårdar våldgästades. Myndigheterna var minst sagt oroade.
Den 15 juni 1811 hade cirka 800 av de protesterande samlats på Klågerups slott, cirka 15 kilometer öster om Malmö. Generalmajor Hampus Mörner, som råkat befinna sig i staden, erbjöd sig att ta hand om de upproriska. Med 40 husarer, 100 infanterister och 4 kanoner anlände han till slottet.
De förskansade vägrade att ge sig. Militären öppnade eld och förföljde sedan de flyende i hus och på fält. Ett 30-tal dödades, nästan 200 togs till fånga. Över hela landet utfärdades 34 dödsdomar efter protesterna, 3 av dessa verkställdes.
Offren för massakern skulle på order av länsstyrelsen grävas ned på en avsides plats. 1991 restes en minnessten på det som kallas ”Döängen”, strax söder om samhället (kartkoordinater 55.58567, 13.23811). Enligt traditionen var det här de dödade grävdes ned. Det misslyckade lantvärnet avskaffades redan 1812.
Fakta/läs mer Rosborn och Baragillet: ”1811. Bondeupproret i Skåne”, 1991 Nationalencyklopedin Gunnar Wetterberg: ”Skånes historia III”, Albert Bonniers, 2017
Göteborg anlades 1621 av hjältekonungen Gustav II Adolf som Sveriges fasta punkt i väst. Med de stygga danskarna och norrmännen runt hörnet (i Halland respektive Bohuslän) såg kungen till att staden fick starkast möjliga försvar. Det ordnades med vallgravar, bastioner, kasematter, skansar och mycket annat.
Karta av Kiettel Klasson 1644.
Så småningom blev de angränsande landskapen svenska och grannarna godare. Befästningsverken själva blev omoderna och 1807 började de raseras. Några lämningar finns dock kvar. Ståtligast innanför vallgraven är bastionen Carolus Undecimus Rex (kung Karl XI) vid Kungsgatans västra ände.
Betydligt mer spännande är de två underjordiska lämningarna som man kan beskåda helt gratis! (Vill du betala så finns det guidade turer i bastionernas innandöme.)
I garaget på Sahlgrensgatan 4 återfinns bakom en glasruta till höger efter nedfarten en orillon (rundat hörn) från bastionen Carolus Dux (efter hertig Karl Filip, son till Karl IX). Längst ned i Bopalatset på Kungstorget hittar du en mur från bastionen Johannes Dux (efter hertig Johan, som till Johan III).
Murarna stod pall. Göteborg har inte intagits under sina 400 år.
Fakta/läs mer Stig Roth: ”Göteborgs uppkomst och äldre historia”, Göteborgs hembygdsförbund och Göteborgs historiska museum, 1976. Tomas Andersson: ”Pålad stad. Berättelser om Göteborg från början till nu”, Riksantikvarieämbetet, 2003. Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker, 2009.
Hertig Karl Filip i ett garage.Hertig Johan på bio.
På två platser i Sverige har det funnits reglerade plankorsningar där en järnväg passerat en landningsbana på ett flygfält. I Visby existerade det 1956–60 och där hade flygplanen förkörsrätt. I Söderhamn var det tvärt om – i normalfallet fick flyget vänta på tåget.
Marma–Sandarne järnväg (MaSJ) öppnades för trafik 1857. Huvuduppgiften var att frakta virke från sågverket i Askesta vid Ljusnan till hamnen i Sandarne. Efter att sågverket lagts ned blev det istället flottat timmer till pappersbruket vid kusten.
Söderhamns flygplats började anläggas 1943 och 1945 invigdes Hälsinge flygflottilj (F15). I samband med att flygplatsen byggdes flyttades järnväg söderut. Moderna jetplan krävde dock längre banor och från 1963 fick tåg och plan mötas i en korsning.
Lansen väntar på tåget. Foto från Svensk flyghistorisk förenings arkiv
Järnvägen förde en allt mer tynande tillvaro och revs upp 1980. F15 lades ned 1998 och den reguljära flygtrafiken upphörde 2011. Flygplatsen används idag av fritidsflygare och totalförsvarets helikoptrar. Flottiljområdet har förvandlats till företagsparken Flygstaden.
Banvallen mot flygfältet sommaren 2021.
Vill man ta sig en titt på den gamla banvallen föreslår jag att du tar en promenad västerut från Nyhedsvägen i Sandarne (kartkoordinater 61.25941, 17.12309) fram till avspärrningen vid flygfältet. (Som vanligt rekommenderas Eniros tjänst historiska flygfoton.)
Fakta/läs mer • Rolf Sten: ”MaSJ Marma–Sandarne järnväg” på Historiskt om Svenska järnvägar, 2001 • Lars Olov Karlsson: ”Tåg och flyg” i ”Spår 2008” • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009.
Det har hänt två gånger tidigare att bloggen tagit upp en plats utanför dagens Sverige: Nya Sverige i Delaware och svenska staden Nyen i dagens Ryssland. Nu är det dags för den medeltida stadsmuren i Viborg.
Fyra svenska medeltidsstäder hade stadsmur: Stockholm, Visby, Kalmar och Viborg. Ytterligare tre städer inom dagens gränser: Malmö, Åhus och Landskrona. Många städer hade någon form av stadsvall och senare under stormaktstiden byggdes kraftiga befästningar runt flera städer.
Den svenska staden Viborg fick sina privilegier 1403 efter att ha vuxit upp kring den drygt hundra år äldre borgen. Efter att hjältekonungen Karl XII gått vilse i öster blev staden rysk vid freden i Nystad 1721. Viborg blev finländsk 1917 vid landets självständighet och sedan sovjetisk vid freden i Moskva 1940.
På 1470-talet började man bygga en mur runt staden. Den var cirka 2 kilometer lång, 5–6 meter hög, 2 meter tjock och hade 10 torn. Muren blev dock snabbt omodern och började redan på 1500-talet att ersättas av kraftfullare försvarsverk. Torn revs, lämnades att förfalla eller fick nya uppgifter. Muren kom på en del ställen att ingå i de nya försvarsvallarna. De sista fåtaliga resterna revs på 1860-talet. Idag återstår bara Rådstornet, som fick sitt namn av att det finansierades och underhölls av stadens råd. Den nedre delen av tornet är medeltida. Efter militärtjänsten har det bland annat fungerat som klocktorn för den närbelägna finska kyrkan.
Rådstornet.
Viborg borde kunna vara en turiststad i världsklass med sin långa och spännande historia, medeltida borg, kyrkoruiner, läget vid vattnet, samt närheten till den finländska gränsen och till mångmiljonstaden S:t Petersburg. Vid mitt besök våren 2018 visade dock staden upp ett helt annat ansikte. Gamla stan saknade såväl människor som affärer och näringsställen. De gamla ruinerna var vackra – de från 1900-talet var inte lika tilltalande.
Fakta/läs mer Johan Wilhelm Ruth; ”Viborgs stads historia”, 1906 Gardberg & Welin: ”Wiborg – en stad i sten”, Schildts, 1996 Neuvonen mfl: ”Vyborg – town guide”, Rakennustieto Oy, 1999 Kari Tarkiainen: ”Sveriges Österland”, Atlantis, 2008
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
