På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Sundet mellan Gotland och Fårö är en utmärkt naturlig hamn som helst inte ska falla i fiendens händer vid krig. För att skydda sundet uppfördes under andra världskriget den så kallade Lärbrolinjen mellan Kappelshamns- och Valleviken på norra Gotland. Den bestod av 15 skansar – dock blev den helt klar först i början av 1945.
Numer är de flesta av skansarna borta. Bäst bevarad är Mölner skans i närheten av Fleringe (kartkordinater 57.84694, 18.86067) med skyddsrum för 24 personer (Sk 24) och 10 skyttevärn. Dessutom en hel del förbindelsegravar. Skyddsrummet är låst men anläggningen ger ändå en kuslig känsla av krig.
Militärens karta över skansen.
Lärbro hembygdsförening har tagit över ansvaret för skansen. Krigsmakten har fortsatt ansvar för skyddet av Fårösundsbassängen.
På 1800-talet fanns det hundratals små hälsobrunnar/kurorter runt om i landet. De flesta var små och lockade i första hand bara gäster från närområdet. Några, som Loka och Ramlösa, blev rikskända. En av de mindre var Källvik, vackert belägen vid kusten cirka 15 kilometer norr om Västervik.
Som ortsnamnet säger så fanns här några källor nära havsviken. Det var både källor med järnhaltigt vatten och källor friskt vanligt vatten. Första skriftliga beviset på brunnsdrickning i Källvik är från 1799.
Under 1800-talet och framåt växte verksamheten med de byggnader som tillhör en hälsobrunn. Varmbadhus med brunnssalong (1872), hotell (1873), nytt hotell (1876), societetshus (1928). För inkvartering uppfördes dessutom ett antal mindre villor. Ångfartyg trafikerade kusten från Stockholm i norr till Kalmar i söder.
Varmbadhuset på vykort. Foto: Maria Lundqvist.
Förutom dricksvatten och kalla och varma bad lockade Källvik med bland annat frisk luft och diverse behandlingar.
För de flesta kurorter blev tiderna kärvare när den allmänna sjukvården och de sanitära förhållandena i hemmen förbättrades. Källvik drog sin sista suck som kurort 1943. Det nya hotellet brann ned redan 1881, som resultat av ett försäkringsbedrägeri. Det gamla hotellet brann 1945 under att det användes som förläggning för baltiska flyktingar. Varmbadhuset revs i slutet av 1950-talet. Av de större byggnaderna återstår bara societetshuset (Källviksbrunnsvägen 7), som är i dag är privatbostad.
Societetshuset uppe till vänster och det lilla brunnshuset nere vid viken.
Nere vid viken står dessutom ett litet brunnshus kvar. Det vårdas av de boende i området och inhyser ett litet museum om brunnsepoken. Öppet på helgerna under sommartid.
Det serveras inget vatten längre i brunnshuset.
Men det finns något som skiljer Källvik från landets övriga bortglömda hälsobrunnar. Povel Ramel tillbringade ett antal somrar i Källvik som ung och 1939 satte han upp sin allra första revy, ”Sommarfräknar”, på societetshuset. Ramel lär dock ha förnekat att hans klassiker ”Sorglösa brunn” skulle ka något med Källvik att göra.
Den lilla villan Paddan (1897) där Povel Ramel bodde med sin familj.
Fakta/läs mer • Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:s förlag, 1883. • ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förlag, 1918. • Hans Broomé: ”Källvik – en småländsk brunns- och badort”, Kalmar läns museum, 1970
I början av 1950-talet anlades ett sameläger vid sjön Trehörningen i det som nu är naturreservatet Paradiset i Huddinge kommun. Tanken var att huvudstadens samer skulle ha en plats att samlas på och återuppliva lite av livet i norr. Initiativtagare och eldsjäl var samen Aslak Partapuoli.
Kåtor restes, visthusbod byggdes, brunn borrades och telefonledning drogs. Fisk planterades in i sjön som bytte namn till Njallajaure. Satsningen hade aktivt stöd från Svenska kyrkan och pingsten 1955 invigdes lägret av kyrkoadjunkt Roland Zetterberg.
– Ack så likt Norrland, sade Emelia Ölund från Arjeplog till DN:s utsända vid invigningen.
– Vi har fått ett viloområde. Här kan vi ta emot våra vänner norr ifrån i våra kåtor, sade en annan samisk kvinna.
Lägret nyttjades främst under helger på sommarhalvåret, men det hände att man bodde kvar länger tider. Stundtals fanns här även ett trettiotal renar. Planerna för lägret var stora. Bland annat sprängdes det för att bygga en kyrkkåta, som dock aldrig blev klar.
Från mitten av 1970-talet avtog verksamheten allt mer och 1980 upphörde arrendet av marken. I mitten av 1990-talet revs de sista resterna, kvar blev bara visthusboden.
Vid sidan av boden är den tydligaste lämningen den ståtliga sejten (kultobjektet), stående på en berghäll som sticker ut i sjön.
Fakta/läs mer ”Lapparna får fast läger i Södertörn” av Brodjaga (Alma Braathen) i Dagens Nyheter den 13 juni 1955. Sajten Paradisets naturreservat och Paradiset-Hanvedens vänner: Samelägret (med många bra länkar).
Det är en mäktig raksträcka, de nästan två milen norrut från Uppsala till Björklinge. Visserligen inte spikrak, men så rakt det kan bli med tanke på naturliga hinder i geografin.
År 1643 beslutades att Uppsala skulle få en ny stadsplan. De snirklande medeltida gatorna ersattes med ett ståndsmässigt rutnät. Som en förlängning av planen drogs i princip raka utfartsvägar åt norr, öster och söder. (Nej, hjältedrottningen Kristinas fingrar är inte inblandade.) Staden väster om ån gick inte helt att få in det ”perfekta” rutnätet. Kanske var det därför det inte blev någon raksträcka västerut.
Vägen söderut från kyrkkullen i Björklinge. Hösten 2023.
Längs vägen finns naturligtvis milstolpar. Den sista modellen är av järn, uppsatta på order av landshövding Robert von Kræmer 1850 och försedda med hans initialer ”RvK”. Enligt egen uppgift ska han ha bekostat dem själv. Stolparna visar avståndet (1 gammal mil = 10 689 meter) till Stockholms slott, en stolpe varje fjärdingsväg (1/4 mil).
Inne i Uppsala, i korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, står en ståtlig helmilsstolpe kvar (7 mil till Stockholm), låt vara inte riktigt på sin ursprungliga plats.
Ståtlig milsten inne i Uppsala.
Strax söder om Lilla Vallskog fanns tidigare en gränsmarkering som visade var Uppsala stad började/slutade. Den drygt en meter höga markeringen av järn är borttagen och det är högst oklart var den befinner sig. Länsmuseet hänvisar till kommunen, som hänvisar till länsstyrelsen, som hänvisar till länsmuseet…
I Högsta byggdes en ny bro 1935-36 och en av de ursprungliga böjarna på vägen rätades ut. I och med vägomläggningen förlorade en uppsättning kor tillgång till sitt dricksvatten i ån. En ”kotrumma” anordnades under vägen, precis norr om den nya bron, så att djuren passera under vägen. Än i dag finns det möjlighet att gå under vägen i en lite enklare tunnel.
”Kotrumman” vintern 2023–24.
Inne I ”byn” finns den flera hundra år gamla stenvalvsbron kvar. I den nordvästra delen av brovalvet sitter en rest av en runsten. Den stod ursprungligen i Örke i Skuttunge. Stenen slogs sönder under 1700-talet och delen i valvet är allt som återfunnits. Den ursprungliga texten löd ”Ragna lät resa sten efter fader sin Otvagen”, nu återstår bara två ord ”efter fader”.
Resterna av runstenen kan anas ”klockan 11” i valvet.
Strax söder om stenvalvsbron låg Högsta gästgivaregård. Huset från slutet av 1700-talet är idag privatbostad. Framför står en liten minnessten som markerar platsens historia.
Gästgiveriet i Högsta.
I Björklinge låg gästgiveriet precis söder om korsningen med Sandbrovägen. Byggnaden revs för drygt tio år sedan. Intill stod tidigare en så kallad väghållningssten. Den är nu flyttad till grässlänten mitt emot kyrkan. Texten lyder ”FJUCKBY – No 2 1/2 M – J.P.” med en pil under. En bonde med initialerna J P i Fjuckby ansvarade för vägglott nummer 2, som var en halvmil lång. Det är dock en annan väg – och därmed en annan historia.
Under en vacker gravsten i koret i Stenkyrka kyrka på norra Gotland ligger Licnatus begravd. Den mäktige mannen var gotlänningarnas sändebud hos hertigen av Sachsen, Henrik Lejonet, 1161. Dödsåret 1200 är det äldsta som finns på en gotländsk gravsten.
När Licnatus och Henrik Lejonet möttes i tyska Artlenburg undertecknade de ett fördrag som bekräftade ett tidigare avtal från 1130. I korthet gavs gotländska köpmän samma rättigheter som de sachsiska i Sachsen, och vice versa på Gotland. Dessutom uppmanades gotlänningarna att besöka och göra affärer i hertigens projekt handelsstaden Lübeck.
Det tydligaste beviset på splittringen mellan stad och land på Gotland är den danska invasionen 1361. Landet stod upp medan stadsborna höll sig passiva.
Det är gott med äpplen och extra gott är det med svenska äpplen. Extra, extra gott är det med svenska äpplen där man kan besöka och klappa själva moderträdet.
Det kanske mest kända exemplet är Åkeröäpplets moder som återfinns på godset Åkerö i Södermanland. Stenkyrkeäpplet härstammar från Stenkyrka på norra Gotland och ett av två(!) moderträd fanns i alla fall kvar 2009. I Östergötland ska Gyllenkroks astrakan ha sitt moderträd på Regnaholms slott.
När astrakanen ”upptäcktes” och började odlas i mitten av 1800-talet antogs felaktigt i huvudstaden att sorten härstammade från Gyllenkroks slott Svenstorp i Skåne. (Något man var mycket skeptisk till i Skåne.) Först 1951 hittades moderträdet vid Regnaholm. Trädet ansågs vara från sekelskiftet 1700–1800 och slottet ägdes av familjen Gyllenkrok 1745–1873.
Som halvskåning har jag naturligtvis läst det mesta som Fritiof Nilsson Piraten skrivit. En skrönornas mästare och serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 tillhör mina första riktiga teveminnen. Bästa Piraten-sevärdheter återfinns dock i Småland.
Efter att ha utbildat sig till jurist i Lund, där han fick sitt tillnamn Piraten, praktiserade han som advokat i Stockholm och Tranås. Under de tio åren i Småland, 1921–31, började skrivandet och efter succédebuten 1932 med ”Bombi Bitt och jag” var det slut med juridiken.
Piraten hyrde tillsammans med hustrun Karin Maria Jerlov bottenvåningen i en större villa på Storgatan 48 i Tranås. Hon drev tandläkarpraktik i huset. För hundra år sedan var området öppnare med friliggande hus, idag är läget minst sagt instängt på baksidan.
Storgatan 48 hösten 2023.
Advokaten/författaren hade periodvis stora problem med alkoholen. Under tiden i Tranås tillbringades enligt uppgift lika mycket tid på villans veranda tillsammans med goda vänner som på advokatkontoret. Praktiskt nog fanns en lucka in till köket så att påfyllning kunde serveras utan onödiga omvägar.
Jag vet inte om luckan används nuförtiden. Villan forsätter dock att tjäna kulturen som lokal för konstnärer och författare.
Galärvarvskyrkogården på Djurgården är min favorit bland Stockholms begravningsplatser. Läget, litenheten och historien. Många minnesmärken som manar till eftertanke.
När regalskeppet Vasa bärgades 1961 fann man kvarlevor efter kanske så många som 25 personer. De döda begravdes 1963 tillsammans på Galärvarskyrkogården och 20 år senare uppfördes ett gravmonument. Stensättning med stenar från skeppets barlast och en gripande text: ”Kort blev kryssen, lång för dem som seglade in i evigheten. De offrade livet för fosterlandet. Tidigt bortgångna, sent lagda i vigd jord. Vandrare, ägna de namnlösa en fridens tanke.”
Man blir helt tom inombords när sanningen kommer fram.
Kort blev också deras vila ”i vigd jord”. Runt 1990 grävdes skeletten upp för att undersökas. Nu är de en del av den fantastiska utställningen ”Ansikte mot ansikte” på det närbelägna Vasamuseet. Vi besökare får veta nästan ofattbart mycket om de omkomnas liv och några ansikten har återskapats.
Tanken svindlar, men finns det om 300 år ett Hansamuseum (Gotlandsbåten torpederades 1944) eller till och med ett Estoniamuseum? Bärgat fartyg och utställda skelett av de som blev kvar i vraket. Ansikte mot ansikte…
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
