På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Vad kan vara bättre än att vara i princip självförsörjande på kärnkraft och dessutom kunna tillverka en atombomb? 1960 var konstruktionsförlaget klart till tungvattenreaktorn i Marviken på Bråvikens södra sida. Uran finns i Sverige och behöver inte anrikas i tungvattenreaktor. Tungt vatten skulle fås från Norge i utbyte mot uran. Som en biprodukt i kraftverket får man plutonium som kan användas i kärnvapen, vilket var aktuellt i Sverige fram till för 50 år sedan.
1964 påbörjades byggnadsarbetena, trots att lättvattenreaktorer (med vanligt vatten) visat sig vara betydligt billigare. Fem år senare kunde provdriften dra igång. Det uppdagades att konstruktionen var undermålig, den var så usel att projektet lades ned redan 1970. Anläggningen byggdes om till oljekraftverk, men den utnyttjades också för experiment inom kärnkraft. Bland annat övades haverier.
2009 var det sluteldat och slutövat. 2018 såldes området till ett fastighetsbolag som hade storslagna planer på en ”skärgårdsstad” med drygt 5 000 bostäder. Det bidde inte ens en tummetott. Idag är Marviken en öde plats, helt utan energi.
Centrala Baggeby på Lidingö bjuder på trevliga flerbostadshus från början av 1950-talet. Tack och lov bryts idyllen av två stora byggnader med plåtfasader – en hög blå och en lite lägre grön.
Byggnaderna uppfördes 1961–63. Det höga huset rymmer bostäder. Det lägre huset hade från början bland annat butiker, post, bank, bowlinghall, kontor och folktandvård. Arkitekt var Arvid Klosterborg (1893–1984). Han kan ha inspirerats av Skatteskrapan och Hötorgshusen som var de första i Sverige med så kallade curtain wall-fasad, en utanpå hängande fasad av glas och/eller plåt.
De övre våningarna i kontorshuset har byggts om till bostäder, men en del affärer finns kvar i bottenplanet. Lidingö stad betraktar fastigheten som värdefull ur kulturmiljösynpunkt. Det är bara att hålla med, även om den underbara skylten för bowlinghallen har plockats ned.
Ringmuren i Visby bjuder på många underbara detaljer. (För konnässören rekommenderas ”Visby stadsmur” av Otto Janse.) Muren är medeltida med några kompletteringar från århundradena efteråt. Bland de senare tillskotten är tre små elefanter av betong.
För tio år sedan, den 24 februari 2012, rasade cirka 70 kvadratmeter av det yttre skalet av muren strax norr om Österport. Muren byggdes upp igen och stod klar våren 2015. Men allt är inte som förr. På ovansidan av den ”nya” muren har en av hantverkarna gjutit tre små elefanter i formar han lånat av sina barn.
Du kan upptäcka de tre elefanterna från utsidan av muren. (Magasinet Horisont har närbild på elefanterna.) De spanar österut, kanske blåser de larm om ryssen kommer.
Som med många hälsobrunnar har källan i Djursätra i Västergötland mytiska anor. I det här fallet en jagad hjort som var väldigt törstig. Den körde ned ena hornet i marken i sökandet efter vatten och fastnade. När jägarna hade avlivat djuret drog de upp hornet och då sprang en källa fram. Ryktet om det helande vattnet spred sig. Allt fler kom för att dricka och kanske offra något mynt för god hälsa.
I mitten av 1800-talet uppfördes ett litet hus för att skydda källan och de törstande. Därefter uppfördes ett mindre badhus. Riktigt bra drag blev det 1875 när en första brunnsläkare anställdes. Runt förra sekelskiftet var antalet inskrivna kurgäster runt 400 per år, tillfälliga besökare oräknade. Förutom logi i hälsobrunnens byggnader erbjöds boende runt om i byn. En restaurang hade uppförts 1880. Utöver brunnsdrickning och bad erbjöds bland annat sjukgymnastik, massage, elbehandlingar och ”hypnotism”.
Det ståtliga badhuset från 1890 står fortfarande kvar. Foto: Ludvig Ericson/Västergötlands museum
Verksamheten utvecklades och pågick ända in på 1980-talet. (De flesta hälsobrunnarna i Sverige tynade bort under de första decennierna på 1900-talet.) Därefter följde ett tiotal år med vård och rehabilitering av drogmissbrukare. Sedan 30 år tillbaka är området och byggnaderna privatägda – respektera det om du besöker platsen.
Brunnsvillan och Parkvillan uppfördes 1903 och båda rymde gäst- och sällskapsrum. I Brunnsvillan dessutom läkarmottagning. Foto: Mats Areskoug
Det undergörande källvattnet lär fortfarande flöda och rinner via ett rör ut i ån Djuran. Till glädje för fiskar och annat som lever i vattendraget.
Fakta/läs mer • Albert Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. • ”Program 1902 för Djursätra hälsobrunn och vattenkuranstalt” • Ulla Strindevall: ”Bad och bot i Djursätra” i ”Billingsbygden 1987”, Hembygdsföreningarna i Skövde kommun.
28 råbockar och 1 räv! Den tyske kejsaren Wilhelm II:s jaktresa till Snogeholms slott hösten 1899 blev en stor succé. Det första världskriget gick inte lika bra för honom och livet slutade i exil i Nederländerna 1941.
Men 1899 lekte livet och det var ett rent nöje att få avfyra sin bössa. Alla var glada och naturligtvis måste hjältedåden manifesteras. Runt Snogeholm finns tre minnesstenar uppsatta: • ”HÄR SKÖT KEJSAR WILHELM II SIN FÖRSTA RÅBOCK PÅ SVENSK JORD 20.9.1899” (kartkoordinater 55.55748, 13.70674) • ”HÄR INTOGS KEJSAR WILHELM II SIN JAKTFRUKOST 21.9.1899” (55.55276, 13.70293) • ”HÄR INTOG KEJSAR WILHELM II SIN JAKTFRUKOST 22-9-1899” (55.57289, 13.70536)
Kejsarens jaktmark.
Snogeholms slott är numer en konferensanläggning. Jaktmarkerna är ett omtyckt strövområde. I naturen har Snogeholm Land Art skapat konst i landskapet. Bland annat verket ”Tiden går och vi med den” av Frank Björklund, färdigställt vid Erikssons stenhuggeri i Ystad. En fågels måltid är lika viktig som en kejsares!
Det är inte bara Wilhelms måltider som uppmärksammas i Snogeholmsskogarna.
=+=+=+=
I december 1715 landsteg hjältekonungen Karl XII på den skånska sydkusten efter en 15 år lång bortamatch på kontinenten. Han tillbringade några månader i Ystad innan högkvarteret upprättades i Lund. I november 1718 var det färdigkrigat för regenten.
I Kadesjö, halvvägs mellan Ystad och Skurup, står en färgglad Karl XII av plåt och pekar österut (kartkoordinater 55.49182, 13.65721). ”Konstverket” har med största sannolikhet inspirerats av statyn från 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Det är dock oklart när och framförallt varför kungen hamnat i Kadesjö. Betongfundamentet har årtalet 1969, men sannolikt har det funnits en föregångare på platsen. ”Friskt mod i gossar blå, Ur vägen moskoviter” lyder det käcka budskapet.
På två platser i Sverige har det funnits reglerade plankorsningar där en järnväg passerat en landningsbana på ett flygfält. I Visby existerade det 1956–60 och där hade flygplanen förkörsrätt. I Söderhamn var det tvärt om – i normalfallet fick flyget vänta på tåget.
Marma–Sandarne järnväg (MaSJ) öppnades för trafik 1857. Huvuduppgiften var att frakta virke från sågverket i Askesta vid Ljusnan till hamnen i Sandarne. Efter att sågverket lagts ned blev det istället flottat timmer till pappersbruket vid kusten.
Söderhamns flygplats började anläggas 1943 och 1945 invigdes Hälsinge flygflottilj (F15). I samband med att flygplatsen byggdes flyttades järnväg söderut. Moderna jetplan krävde dock längre banor och från 1963 fick tåg och plan mötas i en korsning.
Lansen väntar på tåget. Foto från Svensk flyghistorisk förenings arkiv
Järnvägen förde en allt mer tynande tillvaro och revs upp 1980. F15 lades ned 1998 och den reguljära flygtrafiken upphörde 2011. Flygplatsen används idag av fritidsflygare och totalförsvarets helikoptrar. Flottiljområdet har förvandlats till företagsparken Flygstaden.
Banvallen mot flygfältet sommaren 2021.
Vill man ta sig en titt på den gamla banvallen föreslår jag att du tar en promenad västerut från Nyhedsvägen i Sandarne (kartkoordinater 61.25941, 17.12309) fram till avspärrningen vid flygfältet. (Som vanligt rekommenderas Eniros tjänst historiska flygfoton.)
Fakta/läs mer • Rolf Sten: ”MaSJ Marma–Sandarne järnväg” på Historiskt om Svenska järnvägar, 2001 • Lars Olov Karlsson: ”Tåg och flyg” i ”Spår 2008” • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009.
På en oansenlig gata på Östermalm i Stockholm tronar en ståtlig tegelkyrka. Uppförd 1893–94 för metodisterna – tack vare en mycket generös donation från rikemansdottern Emma Benedicks. Kyrkan avkristnades och såldes 2014 när den blev för dyr för den krympande församlingen. Däremellan förklarades den som byggnadsminne 1970.
På Majorsgatan 5–7 råder stillhet och från utsidan märks det inte att Jesus har lämnat byggnaden. Den är låst och bevakad. Enligt SvD står drygt 66 000 personer i kö för att bli medlemmar i Soho House. Men kyrkan är fin från utsidan.
Fakta/läs mer Tulla Grünberger: ”Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan”, Balkong förlag, 2016.
Julbordet och nyårssupén är avätna. Matkassarna är tomma – men använd dem i inte till sopor. Skänkt dem istället till dit lokala museum. Det gjorde jag med min ungoms plastkassar från Visby för omkring 20 år sedan. Nu nutidshistoria, längre fram forntid när plast förbjudits i alla former. Här en liten kavalkad med nedlagda matbutiker i Visby.
Lansen (Allégatan 1) var aldrig förstavalet för min familj, trots att den låg ganska nära barndomshemmet på Hallandsgatan. Den lades ned 1985 när ägaren byggde nytt på andra sidan Stenkumlaväg. Idag bedrivs yoga och annan kroppsvård i lokalen.
Foto: Gotlands Museum
Lännahallen (Ekmansgatan 14) låg mycket nära första egna hemmet på Lännaplan. Här gick det att handla med sambons check och till och med på krita i slutet av lönen. Den lades ned 1992, tre år efter att vi flyttat till huvudstaden. Idag mc- och cykelaffär.
Foto: Gotlands Museum
Österhallen (Österväg 12) i Öster centrum blev aldrig någon större succé. Konkurrensen från sedan länge etablerade Tempo och Domus var för hård och den lades ned 1992, efter bara 16 år. Samma ägare och samma ros som Signalen bytte till. Idag bland annat skoaffär i lokalen.
Foto: Gotlands Museum
Signalen (Värnhemsgatan 2) var barndomens mataffär. Vi var egentligen en Konsumfamilj, som samlade kvitton efter alla konstens regler, men Icabutiken Signalen tog över när Konsumbutiken på andra sidan Stenkumlaväg lade ned. Signalen, som var först på Gotland med mer generösa öppettider, bytte kedja ett par gånger innan den lades ned 2009. Huset revs nyligen och nu växer ett litet bostadsområde upp.
Foto: Gotlands MuseumSignalen kort före rivningen. Foto: Mats Areskoug
Bingebyhallen (Tjelvarvägen 8) låg ”lång bort” från hemmakvarteren och besöktes mycket sällan. Den lades ned i början av 2021 och nu står lokalen väntar på en ny hyresgäst. Eller så blir det bostadshus även här.
Foto: Gotlands MuseumBingebyhallen väntar på något nytt. Foto: Magnus Areskoug
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.