Redan på 1500-talet visste stockholmarna att det fanns gott vatten att hämta ute vid dagens Djurgårdsbrunn. Den riktiga ruljangsen började dock först 1690 när de svenska kurorternas fader, läkaren Urban Hiärne, upptäckte det hälsosamma vattnet.
Under två sekler kurerades fattiga och rika vid brunnsanläggningen. Där minglade kungar, drottningar, konstnärer och författare – naturligtvis även allas vår Bellman. Hetast var det under första hälften av 1800-talet. Hjältekonungen Karl XIV Johan hade nära till brunnen från sommarslottet Rosendal. För vanliga huvudstadsbor underlättades resan ut när Djurgårdsbrunnskanalen blev klar 1834.
Värdshuset på ett vykort från början av 1900-talet.
Det hälsosamma nöjeslivet vid Djurgårdsbrunn pågick fram till 1887, då brunnshuset brann ned. Därefter tog det rena nöjeslivet på värdshuset över. Fram till 1987 då även detta brann ned.
I dag är nöjespulsen vid Djurgårdsbrunn lägre. Boulebanor och en gul vägg utmärker platsen för det vackra värdshuset. På andra sidan vägen står apoteksbyggnaden från 1743, en gång kurortens huvudbyggnad och hotell. Alldeles intill finns själva Djurgårdsbrunnen (Kartkoordinater: 59.33026, 18.13320). Den är ordentligt låst, utan chans till någon hälsogivande klunk.
Säkrat vatten.
Min egen erfarenhet av värdshuset inskränker sig till muckarfesten från Kungliga Livgardets dragoner i maj 1983. Det gick så livligt till att personalen hotade att kalla på militärpolis – vilket var ganska lustigt eftersom vi var just militärpoliser. Till slut fick de ut oss på uteserveringen efter löfte om gratis efterrätt.
