Lördag den 27 mars ska, om allt går som planerat, SM-finalen i bandy avgöras i Uppsala. Banan är bottenfrusen så risken att någon spelare försvinner ned i en vak får anses obefintlig. Annat var det förr.
Sedan starten 1907 har åtta bandyfinaler avgjorts på sjöis. Senaste gången1949 då den milda vintern omöjliggjorde spel på Stockholms stadion. Finalen mellan Nässjö IF och Edsbyns IF flyttades söderut till Perstorpsgölen strax väster om Eksjö på Småländska höglandet.
Finalarenan skulle vara neutral ”mark”, men hamnade nu betydligt närmare Nässjös hemtrakter. Resultat blev också därefter, smålänningarna vann med hela 7–1 och tog sitt hittills enda SM-guld. Nästan 15.000 löste biljett till matchen, men enligt uppgift fanns ytterligare tusentals personer runt den lilla skogstjärnen.
Till vardags är Perstorpsgölen, eller SM-gölen, en betydligt stillsammare plats och främst ett tillhåll för sportfiskare. Regnbåge och öring sätts ut regelbundet. Det krävs fiskekort för att dra upp dem, men för oss som gillar idrottshistoria duger ett besök vid strandkanten.
SM-finalen 27 februari 1949 avlöpte utan drunkningstillbud, isen fick till och med beröm av spelarna efter matchen. Betydligt mer dramatisk var landskampen mellan Sverige och Finland en vecka tidigare. På grund av tövädret i Västerås flyttades matchen till Tinnerbäcksbadets konstgjorda sjö i Linköping. Det var dock varmt även i Linköping och såväl domare som spelare hamnade i vattnet innan matchen blåstes av efter drygt två minuter. Vid den gemensamma middagen på kvällen utropade ordföranden i Svenska bandyförbundet en skål ”för de räddade spelarna.”
