Det är mer eller mindre en skandal. Först nästan 15 år efter bloggens start kommer ett inlägg om Öland. Som gotlänning har man fullt upp med sin egen ö och avsaknaden av en färjeförbindelse mellan öarna gör inte saken bättre.
Stora alvaret på Öland är en mäktig upplevelse när man lämnar vägen och beger sig ut till fots på den flacka hällmarken. Horisonten är fri åt alla håll. Underbart vid vackert väder, men det är lätt att förstå utsattheten vid motsatsen.
Förutom sällsynta växter och djur är Stora alvaret fullt av spår efter tusentals år av mänsklig aktivitet. En ”unik” lämning är fårvaktarkojorna. Kojorna fungerade som enkla väderskydd för byns gemensamma herde. Väggarna är kallmurade med de stenar som fanns tillgängliga på platsen. Något tak lades aldrig.
Funktionen med en gemensam herde uppstod vid radbyarnas tillkomst i början av medeltiden. Från morgon till kväll vallade han eller hon de olika bybornas djur. På Öland finns byherdar skriftligt dokumenterade från tidigt 1600-tal, men de har antagligen funnits långt tidigare än så. De blev kvar en bit in på 1900-talet.
En inventering gjord av Länsstyrelsen i Kalmar 1997–98 lokaliserade 28 fårvaktarkojor – alla mer eller mindre raserade. Med bra på fötterna, och lite vighet vid stenmurarna, är det en fin promenad till kojan strax söder om Möckelmossen (kartkoordinater 56.51939, 16.53687). Möckelmossen är dessutom en utmärkt plats att skåda fåglar.
Fakta/läs mer
Lennart Nilsson & Mikael Nilsson: ”Vägar och vaktarkojor. En kulturhistorisk inventering av naturvårdsområdena på Stora alvaret”, Länsstyrelsen i Kalmar län, 1999.
