Först som sist: Hälften av det blod som flyter i mina ådror kommer från Österlen i Skåne och jag älskar denna del av Sverige. Min anfaders porträtt hänger i koret i S:t Nikolai kyrka i Simrishamn.
En stor del av Sveriges ekonomiska framgång det senaste seklet kan vi tacka gruvorna och vattenkraften i den norra delen av landet för. Industriella projekt som åsamkat naturen stora skador och tvingat människor att flytta.
Den nya tidens teknik kräver också ”sitt offer”. Solenergi och vindkraft skulle kunna vara ett lyft för miljön och bromsa uppvärmningen av vårt jordklot – men de batterier som behövs för att jämna ut produktionen kräver speciella metaller som vanadin. Många vill ha grön el, men ingen vill ha gruvorna. Speciellt inte på Österlen, det är grevar och nunnor överens om.
Gruvbrytning på Österlen är dock inget nytt. Senast för runt 70 år sedan bröts flusspat omkring Onslunda. Den första inmutningen gjordes 1939 och driften, med ett 30-tal anställda, pågick fram till 1955. Rester av gruvhålen finns kvar, ett lättillgängligt ligger intill den nedlagda järnvägen mellan Onslunda och S:t Olof (kartkoordinater 55.61220, 14.10409).
Jag vet inte hur miljön (och arbetsförhållandena) är i och kring gruvorna i Kina där vanadin bryts, men det ligger långt borta så det spelar kanske inte så stor roll. Precis som med gruvorna uppe i Norrland…
OBS: Blogginlägget har rättats avseende användningen av vanadin.
Fakta/läs mer
Ewe Larsson: ”Boken om Onslunda – Borstabygden”, 2002
