På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Efter att den tyska krigslyckan vänt i andra världskriget hotades de baltiska staterna på nytt av en sovjetisk ockupation. Hösten 1944 lyckades cirkla 40 000 flyktingar ta sig över havet till Sverige, många landade på Gotland. Röda armén lämnade den så kallade Kurlandsfickan (ungefär västra Lettland) åt sitt öde fram till krigslutet den 8 maj 1945, då 200 000 tyska soldater kapitulerade. Under respiten lyckades ytterligare några flyktingar ta sig över havet.
Vid Katthammarsvik inrättades i början av maj 1945 ett mindre mottagningsläger i ett par militärbaracker nedanför Östergarnsberget. I mitten av maj inhyste det 165 personer, den absoluta majoriteten letter. Lägret blev dock kortvarigt och tömdes redan i juni.
Under den korta tiden iordningställde flyktingarna platsen vid en naturlig källa halvvägs upp på klinten. En låg mur och en stentrappa byggdes. Klippväggen försågs med ristningen ”LETTISKA FLYKTINGAR ÅR 1945 MAJ”.
Parkera mitt emot nedfarten till Katthammarsvik. Det finns skyltar på platsen.
Det är lite spöklikt, trots att det är mitt på ljusa dagen. Här i skogen sydväst om Siljan i Dalarna störtade sommaren 1972 ett litet privatplan. Piloten, som var ensam ombord, omkom omedelbart och planet fattade eld vid kraschen. Det tog dock en hel månad innan vraket hittades.
Planet var på väg från Dala-Järna till hemmaflygplatsen i Edsbyn. Med största sannolikhet var det dåligt väder som orsakade olyckan. En stor sökinsats drog igång, men det var brandflyget som till sist fick syn på nedslagsplatsen.
Det sönderslagna flygplanet ligger kvar i blockterrängen och det går lätt att urskilja de större detaljerna. Enligt Statens haverikommission var det tidigare inte helt ovanligt att flygplansvrak lämnades kvar i naturen.
Det är två mil grusväg och 300 meters vandring i halvsvår terräng fram till platsen (kartkoordinater 60.73750, 14.47530). Edsbyns flygklubb har satt upp en minnesskylt för den förolyckade medlemmen.
Likt en vakpost reser den sig över den vackra Bredestadsdalen sydost om Aneby i norra Småland. Dalen kantas av gravar från brons- och järnålder. Vid en av dessa har en drygt tre meter hög sten rests och den är misstänkt likt en fallos (kartkoordinater 57.82102, 14.84433). Fruktbarhetssymbolen dateras till 200-400 e Kr och dess kraft har varit mäktig under seklerna som gått – dalens jord är bördig.
En fallos med tvivelaktig historia hittar du lite längre norrut: Rödsten i Östergötland.
Galgen avbildad 1837 av Fredrik Wilhelm Scholander 1837.
Galgen markerad på ”Karta över belägenheten omkring Stockholm utgiven av W M Carpelan 1817”.
Här och var, även i Dagens Nyheter, har det skrivits att Anckarströms kvarlevor skulle ha tagits ifrån galgbacken efter avrättningen och begravts i trädgården vid Nävekvarns herrgård i Södermanland. Orsaken skulle vara att ägaren Gustaf Ulric Silfversparre hade varit med i komplotten mot konungen och inte ville att kumpans lik skulle vila i galgbackens ovigda jord. Silfversparre köpte dock Nävekvarn först 1793, men kanske skedde gravplundringen först året efter avrättningen.
Nävekvarns herrgård.
På 1930-talet ska herrgårdens trädgårdsmästare Ivar Pousette grävt fram några trasiga ben från en kulle. Det skulle vara intressant med en ny utgrävning, men varför krossa en myt? (Sedan finns också berättelsen att Anckarströms hjärta skulle finnas i fastern Eva Beatas grav i Markims kyrka.)
Ett vittne till Anckarströms avrättning var hans nära bekant Carl Christoffer Gjörwell (den äldre). Han beskrev evenemanget mycket detaljerat i ett brev till sin dotter daterat den 10 maj. Där får vi veta att hjärta, inälvor och könsorgan togs ut och grävdes ned. Huvudet och högerhanden spikades upp. Kroppen delades i fyra delar och lades på uppsatta hjul.
Gjörwells brev till sin dotter.
Natten mellan den 23 och 24 juli stal några personer kroppsdelarna, men redan den 27 juli hittades de slängda i Årstaskogen. Saken rapporterades i pressen, så liket var ”välbevakat”. Gjörwell återvände till galgbacken den 1 augusti för att se vad som hänt med resterna av Anckarström, även detta beskrivet i brev till dottern. Han guidades runt av en timmerman som renoverade galgen.
Huvudet och handen hade grävts ned två alnar (cirka 120 centimeter) i den muromgärdade så kallade galggården för att förhindra en ny stöld. De fyra kroppsdelarna hade satts upp på sina hjul men såg efter drygt tre månader ”hiskeligen fula ut”. Timmermannen passade också på att visa Gjörwell och hans sällskap de gravhögar som fanns runt galgen och berättade vilka som var nedgrävda.
När stadsdelen Hammarbyhöjden började byggas på 1930-talet hittades en del skelett. Fynden ska ha tystats ned för att inte skrämma de som skulle flytta in i området. Vid Solandergatan finns en stensättning som antas vara resterna av galgen.
Resterna av galgen.
Hände det att avrättade grävdes upp? 1719 halshöggs hjältekonungen Karl XII:s ”finansminister” Georg Heinrich von Görtz, efter att han fått skulden för landets usla ekonomi. En vecka efter avrättningen grävdes liket upp och smugglades i en resväska till Hamburg. von Görtz begravdes sedan i sin hemstad Schlitz.
Fakta/läs mer Carl Christoffer Gjörwells brev på Kungliga biblioteket Dagligt Allehanda nummer 174, 1792 Lars Olof Ericson: ”Anckarströms grav – skröna eller verklighet” i Tunabergsbygden 1998 Olle Söderström: ”Jakten på en begraven kungamördare” i SörmlandsNyheter den 6 september 2008
Vid freden i Brömsebro 1645 fick Sverige bland annat landskapen Jämtland och Härjedalen. Det nyvunna området måste naturligtvis skyddas mot revanschsugna danskar och norrmän. En skans skulle anläggas på Andersön i Storsjön.
Hjältedrottningen Kristina undertecknade planen 1648 och nu gällde det inte bara en skans. Det skulle bli en liten stad innanför vallarna, ett administrativt centrum för de erövrade områdena. Arbetena drog igång.
Efter nya militära framgångar för Sverige blev 1658 även Trondheims län svenskt och Andersö förlorade sin roll som gränsfästning. Arbetena avstannade och skansen övergavs. På 1680-talet fanns det planer på att återuppta projektet, men av det blev det intet.
Rester av vallar och vallgravar finns kvar på Andersöns södra spets. Vi är numer med i samma försvarsallians som Danmark och Norge, så skansen kan nog fortsätta sin törnrosasömn.
Det skulle dröja drygt hundra år tills det blev en stad i Jämtland-Härjedalen. 1786 undertecknade hjältekonungen Gustav III Östersunds så kallade fundationsbrev.
Fakta/läs mer Nils Ahlberg: ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721”, 2005.
Staden enligt planen från 1648. (Söder i princip uppåt.) Krigsarkivet, Sverige, Stads- och fästningsplaner, Andersö skans. SE/KrA/0424/002/001.
Bulverket på botten av Tingstäde träsk på norra Gotland är en av öns absolut märkvärdigaste sevärdheter och då är ändå konkurrens mycket hård. Dessutom är det förhållandevis få som sett fornlämningen vilket gör den än mer speciell. Dess historia och funktion är som det heter höljd i historiens dunkel.
Bulverket bestod av upp mot 30 meter breda ”bryggor” vilande på stockkistor. Bryggorna bildade en fyrkant på cirka 170 x 170 meter. På dem har det stått hus, inne i fyrkanten har det funnits en hamn och utanför en pålkrans till skydd för anläggningen. (Husen var så kallade bulhus, vilket gett namnet.) Att det kärvts en stor arbetsinsats för att uppföra Bulverket är forskarna överens om, men hur stor råder det delade meningar om. Upp till 200 000 dagsverken förekommer, men de senaste uppskattningarna verkar ligga på 38 000.
Undersökningar på 1980-talet visar att Bulverket troligen uppfördes på 1130-talet och det kanske bara var i bruk i 50 år. Det har troligen inte varit en fast bosättning. Det finns inga tecken på brand, så det är svårt att säga varför dess historia blev så kort. (Talesättet ”Det rökte som när Tingstäde träsk brann” sägs vara mycket gammalt, men det kanske var något annat som gick upp i rök.) Det är inte helt otroligt att anläggningen sjönk i den dyiga botten. 90 procent av konstruktionen bedöms idag ligga gömd/skyddad i kalkbleken.
Forskningen har inte heller något svar på vad Bulverket hade för funktion. En teori är att det skulle vara en plats att fly till i orostider.
Likt andra stora sevärdheter, som Machu Picchu i Anderna, har Bulverket alltid varit känt av lokalbefolkningen för att sedan plötsligt ”upptäckas” av någon utomstående. I Bulverkets fall av en arkeolog från fastlandet på 1860-talet.
Stockarna i konstruktionen har konserverats av kalkgyttjan och de som inte har begravts i dyn är fullt synliga under ytan. Träsket är som mest bara 1,7 meter djupt. Anläggningens hörn är utmärkta med bojar så det är lätt att hitta. Har du inget eget flytetyg så hyr en båt av Tingstäde hembygdsförening.
Det är en mycket mäktig upplevelse att glida fram över den 900 år gamla lämningen.
Det är lätt att förstå valet av plats. Värmskogs kyrka i västra Värmland ligger mycket vackert intill sjön Lilla Värmeln. Ett val som även gjorts av många generationers kyrkobyggare.
Sommaren 1947 genomfördes en utgrävning av området mellan kyrkan och sjön. Primärt för att undersöka traditionen att där funnits en äldre kyrkogård. Under grävningen påträffades grundmurar av två äldre kyrkor, båda uppförda av trä.
Vackert i Värmland.
Den äldsta kyrkan på platsen har bedömts vara uppförd redan på 1200-talet. På 1650-talet var den rutten och förfallen och en ny kyrka uppfördes nästan vägg i vägg. Murarna av de båda har lämnats synliga för nutida besökare.
Kyrka nummer två blev snabbt för liten för församlingen och redan på 1760-talet uppfördes dagens stenkyrka. En ängel med timglas och psalmtavlorna är från 1600-talskyrkan.
Glädjen blev inte dock inte så långvarig. 1799 blev kyrkan helt utbränd efter att ha antänts av gnistor från en hyggesbränning. Brukspatronen som var ansvarig för eldningen ålades att återställa byggnaden.
Värmskog är födelseplats för telefongeniet Lars Magnus Ericsson och på kullen vid kyrkan står en minnessten. På samma kulle stod de två första kyrkornas klockstapel.
Det hände sig vid den tiden att kung Emund slemme i Uppsala ville få ordning på gränsen mot de lömska danskarna i söder. Ett traktat upprättades med kollegan Sven tveskägg. Sex män från respektive rike satte sex stenar för att markera gränsen. (Den nuvarande gränsen mellan Småland/Västergötland oh Halland/Skåne/Blekinge.) Allt enligt den Äldre Västgötalagen, som sammanställdes omkring 1220.
Redan här uppstår det första problemet i berättelsen: Slemme och Tveskägg var inte kungar samtidigt. En del forskare tror att en sammanblandning kan ha skett och att det är den danska kungen Sven Estridson som menas. Traktatet kan i så fall vara från 1050-talet.
Ett annat problem är att en kung i Uppsala på 1000-talet inte hade någon större kontroll över det som är dagens Småland. Det bestod vid den tiden av en massa små hedniska ”länder”.
Som om det inte skulle vara nog så betvivlar många forskare numer att det citerade traktatet verkligen är från 1000-talet. Men ett gränsdokument från 1200-talet, om än från ett påhittat(?) original, är inte så illa det heller.
1000- eller 1200-tal: Sex stenar nämns i traktatet. Några av dem är klart definierade, andra omdiskuterade. Vi tar oss till den östligaste av stenarna, Brömse sten. Den tre meter höga stenen står intill en liten grusväg cirka 6 kilometer från kusten (kartkoordinater 56.31786, 15.95262). Stenen finns på en karta från 1650. Strax intill flyter gränsfloden Brömsebäck.
Det är en märklig och rentav mäktig känsla att tänka på att här gick gränsen mellan ärkefienderna Sverige och Danmark fram till 1658.
Fakta/läs mer • Thore Brogårdh: ”Längs en gammal riksgräns”, 1960. • Peter Hayes Sawyer: ”När Sverige blev Sverige”, Viktoria, 1991. • Karlsjö & Hallberg: ”Skånes och Blekinges riksgräns”, 1995. • Gunnar Wetterberg: ”Skånes historia 1”, Albert Bonniers, 2016.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
